Till stallet istället, v 38 2026, pt 1

Vi har ju numera en såkallad elevportal i stallet, där man redan på eftermiddagen kan gå in och kolla vilken häst man ska rida (det finns såklart en massa andra finesser i denna elevportal också, men för vanliga dödliga är väl detta det huvudsakliga användningsområdet). Nu har jag ju haft Spanjorskan på måndagarna och Gossen på tisdagarna några veckor, och vår nya ridlärare L verkar inte vara en sån som byter runt på hästar bara för att. En av grejerna med att gå i specialgrupp är ju ändå att man (mer eller mindre) får ha samma häst hela tiden, och det har väl varit det enda folk generellt har varit pyttelite missnöjda med när vi hade K som ridlärare, att det bara var vissa som fick rida samma häst hela tiden medan andra fick byta nästan varje vecka. Jag hörde ju till dom som fick rida samma häst, Köttbullen, men då var det ju som att jag nästan inte FICK rida någon annan fastän jag ibland ville. Hur som helst, loggade in i elevportalen igår eftermiddag och GULP! nu skulle jag inte alls ha Spanjorskan utan helt plötsligt stod det Ånglokets namn. Jag gillar ju inte a. att rida nya hästar, b. att rida HÄSTAR, c. att rida hästar som är hetsiga och/eller springiga. Nu blev det en ridskolornas motsvarighet till Kinderägg, fast inte på ett bra sätt. Eller jag ska kanske inte säga att jag inte gillar att rida hästar, det är bara det att det känns så ovant och stort när man som jag nästan bara har ridit ponny. Och jag kanske inte heller ska säga att jag inte gillar att rida nya hästar, för ridning är ju ridning, men jag tycker det är lite jobbigt innan man vet var man har dom. Hetsiga och springiga hästar är jobbiga när jag känner att det inte finns någon kommunikation, och så blir jag stressad och så känner hästen det och blir ännu hetsigare/springigare och det blir ju absolut ingenting bättre av. 

Vem är då Ångloket? Det är en LITEN stor häst, kanske 155 eller så. Det är ju ändå positivt, fast hon rör sig stort. Det jag har sett av henne är att det är en snäll häst att rida, hon varken sticker eller bockar eller  är tittig eller så, men fort ska det gå, hon springer när det är roligt, hon springer när hon inte förstår vad hon ska göra och blir det jobbigt så försöker hon springa ifrån problemet. Fart löser allt, verkar Ångloket resonera. Detvillsäga ingen häst för mig, har jag tänkt och jag har heller aldrig ridit henne förrän igår dårå. Anledningen till att jag fick henne var att resten av grupperna hade hoppning, och Ångloket får inte hoppa för hon har en gammal skada som gör att hon inte riktigt håller för det. Annars älskar hon att hoppa, och naturligtvis går det fort då också. 

Jaja, det var ju bara att kravla sig upp och iväg. Var måttligt pepp men tänkte att nu får jag ju försöka vara situationen vuxen och inte bete mig som det autistiska barn jag ibland kan bli (inombords). Vi red på stora utebanan, och jag får väl säga att det ändå gick rätt skapligt i skritt och trav. Men sen skulle vi galoppera och då blev hon URSTARK och bara älgade iväg. L sa att hon gör så för att hon tycker det är jobbigt och det kanske hon gör, men det var jobbigt för mig också! Fick galoppera henne på en väldigt liten volt i hörnorna på stora utebanan och då kunde jag få ihop henne någorlunda, men sen lade hon sig i handen och blev generellt springig och jobbig och totalt okänslig både för hand och säte, så det var tur att lektionen var slut sen. NJA, kändes det väl (fast både L och mina gullisar till ridkompisar sa att det sett bra ut, men det tror jag de sa bara för att vara snälla).  

JAJA. Hoppas det bara var en tillfällig lösning på grund av hoppningen. Bara att bryta ihop och komma igen. 

260914

Då var det ny vecka igen, och nu är halva september också avverkad. Helgen gick i ett nafs, helt obegripligt. I fredags åkte jag hem, gick ut med hundarna, gick sedan ner till kycklingarna för att ge dom lite frukt och bröd som blivit över på jobbet. All ny mat tas emot med enorm entusiasm av kycklingarna, och hönorna har ett sjå med att se till att allt går rätt och riktigt till. Där kan man bli sittande, men till slut tog jag mig samman, gick in och tränade ett kort pass yinyoga och sen åkte jag tillbaks in till stan igen för att träffa A2 för mat och vin vid 18. Tog bussen hem vid 21 så det är inga direkta nachspiel som försiggår nuförtiden, det blir också lite begränsat när det bara går en buss i timmen fram till klockan 23 och sen är det slut på det roliga. Inte för att jag är ute och rumlar till klockan 23, utan det är väl mer det att det är drygt att behöva vänta en hel timme om man skulle missa en buss jag ville komma fram till.

Kände mig lite seg på lördagsmorgonen, men det var bara att masa sig upp och ut. Gick en runda på 13 kilometer, kom hem och möttes av min man som meddelade att det hade varit "en man" där och levererat kött. Det hade jag helt glömt bort trots att jag fått sms om det tidigare i veckan, tur att min man var hemma. Vi åt lunch och sen påbörjade vi tråkjobbet med att kycklingsäkra vårt staket. Vi har ju ett nätstaket, typ som fårstängsel fast lite tätare, där kycklingar upp till en viss storlek utan bekymmer kan ta sig igenom. Det har inte alltid varit ett problem, men förra kullen (Plymouth Rock, tyvärr blev det bara tuppar) var väldigt äventyrliga och ibland kändes det som att de var mer inne hos grannarna än hos oss. Och då har grannarna en gräsmatta som är som en golfgreen, medan vår trädgård, i alla fall den del som är hönsens, är väldigt vildvuxen. Höns är ju ursprungligen djungelfåglar och de uppskattar vanligen att det finns buskar och snår att snoka runt i och ta skydd under vid behov, men det här Plymouth Rock-gänget tyckte helt uppenbart att gräset var grönare på andra sidan, vilket det ju också var. Den här djungeln visade sig vara synnerligen besvärlig i kombination med putsnät, som ju är styvt och dant och fastnar exakt överallt. Vi hade delat en rulle på mitten med vinkelslip för det behöver ju bara tätas till i kycklinghöjd, men det var ett djävla jobb ändå. Vi gjorde kanske en tredjedel av trädgården, sen gav vi upp för dagen. Fortsatte slavarbetet igår, men vi blev ändå inte klara. Nu är mina armar helt sönderrivna efter att ha legat och krälat och brottats med frodiga snår och ovilligt putsnät. 

Ägnade eftermiddagen åt att googla på konsument- och avtalsrätt på grund av nya turer i evighetssåpan "C:s värld", sedan var det middag och så kollade vi lite på valvakorna. I skrivande stund verkar det som att det blir rödgrön seger, men det är ju långt ifrån klart än, och sen ska man ju få ihop en regering på det. Den som lever får se. 

Nu är det i alla fall ny vecka och nya tag. Är i det närmaste klar med min kontorsflytt på jobbet, väntar bara på att det där gigantiska arkivskåpet på Nya Kontoret ska tömmas och flyttas, så jag kan komma till och möblera som jag vill ha det. Ridning ikväll och imorgon, sen är det styrelsemöte på torsdag och så har vi förstås våra ständigt pågående vid-sidan-av-möten där det löpande ska dryftas. I helgen är det sedan dressyr-BOOT CAMP, det blir kul.  

Dy

Har läst Dy av Pia Hagmar, detta är handlingen:

Efter en uppslitande skilsmässa flyr Lovisa Göteborg för ett nytt liv i torpet där hon tillbringade sin barndoms somrar. Där hoppas hon hitta tillbaka till sig själv och sitt skrivande. I skogen finns tröst och trygghet, det är vad hon tror. Men sanningen visar sig vara en helt annan. När en försvunnen man hittas mördad rivs det stilla livet i byn Stavrevik itu. Mörka krafter har kommit i rörelse. Skam och skuld sipprar fram och en fasansfull händelsekedja har påbörjats. Vem kan man lita på om man inte kan lita på sig själv? De starka porträtten av Lovisa och de andra kvinnorna i Pia Hagmars spänningsroman griper tag och skakar om. "Dy" är en mörk och omtumlande historia som inte släpper sitt grepp. En berättelse om vad som kan hända när det förflutna hinner i kapp och livet förvandlas till dy.

Jag har tidigare läst Du och jag och vi av samma författare, den salufördes som "en hästbok för vuxna" men som inte imponerade jättemycket på mig. Den här boken skulle däremot vara "en spänningsroman" och det gillar man ju, men alltså, tjaaa? Tempot var långsamt och trots att karaktärerna beskrevs som "starka porträtt" så tyckte jag de var ganska platta och ointressanta. Det hintades förhållandevis mycket om saker som hänt i det förflutna som skulle ha påverkat mycket, sen när det väl avslöjades vad det rörde sig om så fick det typ en halv sida. Också helt orealistiskt att påbörja en renovering där de lokala firmorna a. kan börja jobba i princip på stående fot, b. dyker upp som de ska och jobbar som attan hela tiden istället för att lägga timmar varje dag på att "åka och hämta grejer", som är det vanliga enligt min erfarenhet. Den här boken får två skitstövlar av fem möjliga. 

260911

Då var det fredag igen! I morse kändes det kallt, bara 8 grader, så kanske börjar kanske bli dags att byta ut sommarbyxorna mot de gamla hederliga narkotikajeansen snart. Köpte ju för kanske 2-3 år sen? en byxa som förmodligen är tillverkad av barn i Kina till slavlöner, förlåt världen. Den är supertunn och superstretchig och kanske det skönaste plagg jag någonsin ägt, det känns inte som att man har kläder på sig överhuvudtaget. Eftersom de är så tunna går det utmärkt att vika upp byxbenen ända till knäna utan att det blir knöligt och klumpigt, och vips har man ett par shorts om det skulle visa sig bli varmare än planerat. De är också helt neutrala till utseendet och passar därför till allt, jag älskar dom och går i de här byxorna från det att det börjar bli varmt tills att det inte längre är det. Har såklart köpt på mig ett gäng (förlåt igen, världen) så att man inte ska bli drabbad av att behöva ta på sig något obekvämt om det skulle visa sig att Världens Bästa Byxa™ råkar ligga i tvätten. Men i morse tyckte jag som sagt att det började  kännas lite kallt om benen. 

Igår höll jag på nästan hela dagen med att flytta över grejer till mitt nya kontor. Har fått skrivbordet plus ett avställningsbord på plats, nu är det bara det där gigantiska arkivskåpet som ska tömmas och flyttas, och de som ska göra det...är inte de snabbaste, man får liksom piska på för att något ska hända. 

Jag hade ju bett två av produktionskillarna om hjälp att flytta skrivbordet. En av dom, T, är vad man kallar "lite speciell", väldigt snäll och väldigt mån om att göra rätt, men också väldigt fyrkantig och kan bryta ihop fullständigt om det inte blir som han tänkt sig. Han har bott hemma hos sin mamma hela livet,  han är 60+ nånting (så "kille" är kanske att ta i), mamman blev 94 år och dog häromåret, nu bor T ensam kvar i huset, i sitt gamla pojkrum.
I alla fall. På väggen utanför mitt nuvarande kontor hänger en tavla, eller det är inte ens en tavla utan bara nån inramad IKEA-plansch, föreställande en solros mot en blå himmel. Varje gång T har haft ett ärende till labbet så har han stannat och beundrat tavlan med solrosen och sagt att han tycker den är så fin, och för ett tag sen berättade han för mig att han vid något tillfälle hade tagit en bild på solrosen, "och ibland på kvällarna tar jag fram den bilden i telefonen och sitter och tittar på den". Det var kanske den lessnaste beskrivning av tillvaron jag någonsin hört, så jag lovade T att han skulle få solrostavlan när jag bytte kontor. Igår kånkade jag över tavlan till den andra byggnaden med tanken att överlämna den till T på vår gemensam lunch som vi också skulle ha igår. Sen gick T och hans kollega, mig ovetandes, ner till labbet för att hjälpa till att flytta mitt skrivbord, och då var tavlan med solrosen borta! I T:s värld, som i det närmaste raserades fullständigt. Jaja, det gick i alla fall snabbt att rädda världen i det avseendet, och nu ska T sätta upp den i sitt sovrum "så det blir det första jag ser på morgonen och det sista jag ser på kvällen". 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, städade i den mån man nu kan städa när det pågår en fönsterrenovering. Nu är alla fönster och fönsterkarmar slipade, spacklade, grundmålade samt målade två gånger. Jag vet inte om jag ska stryka dom en tredje gång...? sa min man som gillar att göra allting noggrant, men det får ju finnas gränser så nu satte jag ner foten och sa att nu får det här bli klart någon gång.  

Rensade ovanför skafferi och frys där det av någon outgrundlig anledning hamnat en massa BÖS. Liksom ovanför köksskåpen, det är helt värdelöst med skåp som inte går ända upp till taket. Där ska jag rensa en annan dag, är övertygad om att det finns en del som kan få vandra vidare till loppis eller slängas. Igår hittade jag t ex nån grej som man ångkokar grönsaker i från Tupperware, har för mig att jag fick, eller möjligen fick köpa den väldigt förmånligt för en massa år sen, av en f d kollega som sålde Tupperware som om det inte fanns någon morgondag. Har ALDRIG använt den, det är säkert jättebra kvalitet, men har den stått helt oanvänd i säkert 10 år så är det kanske på tiden att någon annan får ångkoka sina grönsaker i den för det lär inte hända i mitt kök. 

Var trött så jag gick och lade mig ganska tidigt. Har sovit dåligt hela veckan känns det som, men i natt sov jag bra. Gött! Ikväll ska jag träffa A2, vi ska äta och ta ett glas vin eller två. I övrigt innehåller helgen inga större planer förutom att vi ska sätta putsnät längst ner på staketet så att inte kycklingarna valsar in till grannarna när de får börja gå ut i trädgården. De är snart en månad gamla, så det börjar väl bli dags för dom att utforska världen utanför sin lilla hönsgård. 

260910

Igår var sista gången på rehaben, tydligen hade vi en gång i tiden formulerat ett mål, eller så är det fysioterapeuten som jobbar målbaserat, kring ökad rörlighet i höfterna och nu skulle det följas upp. Jamen absolut har jag blivit bättre. Tycker dock inte att jag är som jag var när jag var i min krafts dagar, när det nu var, men innan det här djävla krånglet med höfter och sätesmusklerna började...förra hösten? Minns inte riktigt, men jag vet att jag sprang ett litet traillopp i september och det kändes bra, när jag sedan var i Danmark i december så bodde jag på ett väldigt gammalt hotell utan hiss och med trappor branta som Himalaya så var det som om någon körde in knivar i sätesmusklerna varje gång jag skulle uppför dom, det var till och med jobbigt att promenera och till råga på allt var alla gator i närheten belagda med kullersten som gjorde varje steg till en plåga. Så någon gång däremellan måste ju eländet ha börjat. Ja, men nu är jag  som sagt i alla fall bättre och det är väl bara att kämpa vidare med sina övningar. 

Tog upp frågan med löpning om fysioterapeuten, men han tyckte inte det var något för mig och så fick jag en liten föreläsning om hur mycket det sliter på kroppen, vilken stor kraft man utsätter kroppen för och hur många gånger det upprepas. Allt det där vet jag ju, men det är ju inte som att jag springer ultralopp heller och varför kan alla andra springa om det nu är så skadligt? Fast hela min såkallade löparkarriär har ju varit kantad av skador och krämpor i snart varenda kroppsdel, har det inte varit fötter och tår så har det varit knän eller höfter som har krånglat i varierande grader, det är som att så fort man får ordning på något så flyttar man bara problemet någon annanstans. Men ändå. Jag gillar ju att tänka på mig själv som en som kan springa. Att tänka på sig själv som en som absolut inte kan springa är inte lika kul. Det är å andra sidan inte jättekul att vara halvskadad mest hela tiden, så jag får väl processa detta lite nu och sedan kanske börja med stavgång igen. Vi får se. 

Åkte sedan till Granngården för att köpa en foderautomat till kycklingarna, vi har väl som mest haft 5-6 kycklingar samtidigt förut, nu har vi mer än dubbelt så många och de äter ju som hästar. Åkte sedan hem, möttes av min man som hade feeling och höll på att byta lysrörsarmatur ovanför diskbänken. När vi köpte vårt hus 2009 så stod det i papprena att köket var totalrenoverat 1997 och jag tänkte då och har på något sätt fortsatt att tänka på köket som rätt nytt, trots att vi bytt ut både kyl och frys och diskmaskin och spis efter hand som de har gått sönder. Nu kom alltså turen till den snart 30 år gamla lysrörsarmaturen som tog nästan en minut på sig innan den orkade flimra igång efter att man tryckt på strömbrytaren. Nu: varde ljus, ögonblickligen. Man blir nästan rädd. 

Gick ut med hundarna, kom hem, damp ner i soffan, åt kvällsmat. Sen började vi kolla på filmen om Alexander den store. Den var O-ER-HÖRT dålig, inleddes med att en av Alexanders kamratkrigare på sin ålders höst strosade omkring och höll en minst tio minuter lång monolog som inte på något vis tillförde något till historien. Sen var det snabba klipp till Alexander som barn, Alexander som ung tonåring, Alexander som är den ende som fattar att Bukefalos är rädd för sin egen skugga och därför den ende som kan tämja och rida den ståtliga hästen (vilket sker på ett helt OREALISTISKT SÄTT, mvh hästtjej och snälla, kan inte någon säga till folk som gör film att hästar inte håller på och frustar och  fnyser och gnäggar stup i kvarten?), vips är Alexander 20 år och kung, drar ut i krig, sedan följer ett jättelångt slag mot perserna som visas i ett rasande tempo och där man inte på något vis kan urskilja vem som är i Alexanders armé och vem som är i den persiska och det är bara damm och spjut och stönande män överallt. Ungefär där gav vi upp, då hade det gått en timme och det återstod ytterligare två. Såg sedan att den här filmen blivit nominerad till Golden Raspberry Awards, detvillsäga årets SÄMSTA film. Så det säger ju en del, hehe.

Kämpar på med min jobbflytt, det som hindrar är 1. att det står ett stort arkivskåp i mitt blivande kontor, och det ska tömmas och flyttas först, och det ska göras när de som är lite ansvariga för innehållet har tid, oklart när det kommer att inträffa, samt 2. att jag måste få hjälp att flytta ut befintligt skrivbord samt flytta dit det skrivbord jag ska använda, vilket ska göras när produktionspersonalen har tid och det lär inte bli den här veckan eftersom demontering av fabriken pågår för fullt. Inte för att det är något som är akut, det är mest irriterande att ha det lite halvdant som jag har det nu med några saker här och några där. Men det ger sig väl. 

 

260909

Igår fick jag börja med det tvivelaktiga nöjet att mäta och fotografera utrustning och inredning som ska plockas ner och skickas iväg till andra ställen i koncernen. I fabriken pågår nedmonteringen för fullt och det blir tommare och tommare för var gång man går genom lokalerna. Trist såklart, men på ett sätt ska det bli skönt när det är färdigt så att man kan fokusera på sina nya uppdrag, just nu känns det lite hejsan svejsan över allting. 

I måndags kom min man och sa att han hade sett en snygg matta på rea, det var nog snarare priset än utseendet som lockade honom. Men efter jobbet igår så åkte jag och tog en titt på den, tyckte dock den var trist i färgen plus kändes alldeles för syntetaktig, så den fick stanna på Åhlens Outlet där den hörde hemma. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, tränade ett pass core och så var det kvällsmat och vidare ut till stallet. Hemma vid 21, dusch och i säng. ZzzZzzZzz. 

Idag är det först jobb, sedan rehab, sen ska jag svänga inom Granngården och köpa en foderautomat till kycklingarna för deras bordsskick lämnar mycket övrigt att önska. De kliver omkring i maten och sprätter runt den överallt, det mesta hamnar väl förr eller senare i magarna men det känns som att det också blir mycket spill. Får bara ha lite koll på en kyckling som kläcktes med lite missbildad näbb så att den, näbben alltså, liksom korsar sig, så att den kan äta ordentligt även ur en automat. Det var en av de två  Faverollekycklingarna som kläcktes ur köpe-avelsäggen, det ser ut som att det blir en tupp och en höna av dessa och tyvärr är det hönan som har den missbildade näbben. Men än så länge är hon pigg som attan så  jag antar att hon får i sig vad hon ska även om hon inte kan picka riktigt som andra utan liksom mer får skopa i sig maten, men jag antar att hon har hittat någon metod som funkar. 

Sen blir det kanske filmkväll? Känns som att det var tusen miljoner år sedan. Min man håller ju på att rensa bland dvd-filmerna och har hittat en film om Alexander den store som vi båda är lite sugna på. Så det blir kanske den. 

Till stallet istället, v 37 2026, pt 2

Igår fick jag rida Gossen. Det verkar som att det är den nya ordningen nu, Spanjorskan på måndagar och Gossen på tisdagar, och inte mig emot. Saknar faktiskt inte Köttbullen särskilt mycket, att rida henne alltså, jämfört med de här två är hon oerhört tungriden och det är ju kul om man kan fokusera på något annat. Hon är ju också överbyggd, "som en dåligt hyvlad ost" som en ridlärare sa en gång, vilket hon såklart inte kan hjälpa men det underlättar ju inte direkt när man försöker jobba med formen. 

Vi red faktiskt i ridhuset igår, annars har vi ridit ute nästan varje gång men igår regnade det så då fick det bli inne. Vi red en övning med tempoväxlingar i skritt, trav och galopp. Det var svårt i skritten, i traven gick det rätt bra, galoppen var åter lite svårare för då ville han bryta av, den lille latmasken. Men överlag kändes det bra, han gick stadigt på tygeln hela lektionen och jag tyckte nog att han blev rätt lyhörd för hjälperna. Men vad det är svårt med tygellängden, känner mig inte alls bekväm med att ha så korta tyglar som man "ska" ha. Eller det är väl inte att de är korta egentligen, utan att handen ska vara längre fram men hur lätt är det när man har armar som en Tyrannosaurus Rex? 

Efter vår grupp har det börjat en nybörjargrupp för vuxna, det är väl en av dom som har ridit lite förut fast för många år sen, men de övriga är verkligen på nivån att de knappt vet vad som är bak och fram på hästen. Så häftig grej när folk verkligen börjar från scratch. Minns en gång för länge sen när jag red tillsammans med en kyrkoherde som började rida som 60+-åring för han "ville ha ett ställe där han bara kunde vara Lennart", vilket var svårt hemma i den lilla byn där han bodde och verkade. Kan tänka mig att man med det yrket liksom alltid förväntas vara i tjänst när man träffar folk, det går ju liksom inte riktigt för sig att en präst står på Ica och svär över matpriserna eller grumsar över epadunk på kvällar och nätter, men i stallet kan man ju vara vem som helst, ingen bryr sig.