261109

Då var det måndag igen efter en helg med egentid. AAAH vad jag älskar det. Innan när min man hade jobb så hade jag ju i alla fall några timmar på eftermiddagen med enbart me, myself and I, men nu när han är hemma hela dagarna så får jag ju inte ens det. Ja, nu är det ju inte primärt mig det är synd om i det sammanhanget, men ändå. Mitt behov av att vara ensam gränsar till oändligt. När jag träffade min man så tänkte jag ett bra tag att vi kunde vara särbos. Vi bodde då ungefär en timmes bilkörning från varandra, tillräckligt nära för att man skulle kunna träffas även i veckorna om man kände för det. Men sen fick en  bästis cancer och dog, inte direkt knall och fall men i januari satt vi och pratade om att vi skulle springa Göteborgsvarvet tillsammans och i slutet av april var han död. Fick någon form av livskris där och kände att nämen herrejävlagud, livet kan ta slut imorgon om det vill sig illa, här gäller det att inte skjuta upp något man vill göra till morgondagen för vem vet vad som kan hända, osv och så blev det att vi flyttade ihop och gifte oss och på den vägen är det. Det blev väl inte så tokigt, men det kostar på när man gillar att gå och måsla i sin ensamhet. Även om min man är världens enklaste att ha att göra med i det sammanhanget, han blir aldrig sur om jag säger att jag vill vara ifred. Men han upphör ju liksom inte att existera och är ändå måltider som ska koordineras, det är ju inte som att vi bor som i en studentkorridor och har varsin hylla i kylskåpet. 

I alla fall. Han åkte i fredags morse och jag kom hem till ett hem med enbart hundar och höns som levande väsen. Gick en promenad, ägnade en god stund åt att glo på kycklingarna för nu börjar alla bli könsmogna och det är förvirrande för plötsligt har det visat sig att de jag varit bergsäker på var hönor var tuppar och någon som jag var bergsäker på var tupp kanske ändå inte är det? De två Sussexarna som jag trodde var hönor är nog numera i bästa fall en höna och en tupp. Anconorna är båda tuppar. Barnevelder guld är i bästa fall  också en höna och en tupp. Sen är det en Barnevelder silver, en som jag är osäker på rasen men som eventuellt är en Wyandotte, och en Vorwerk, som jag är ganska säker på att de är hönor, men jag var "ganska säker" även på Sussexarna som har sett exakt likadana ut från dag ett fram tills för bara några dagar sen. Tre hönor på tolv kycklingar är ett ganska dåligt ratio, men det är ju inte mycket man kan göra åt det. 

Tog det lugnt resten av dagen och kvällen. Började kolla på Bytet på Netflix, den var inte så tokig. Gick och lade mig tidigt och sov som en liten gris hela natten. 

I lördags gick jag långpromenad med hundarna, bakade kladdkakemuffins och sedan åkte jag hem till S för några timmars administration med Idrott Online. Nu är det sista gången vi gör detta! sa vi triumferande när vi var klara och så skålade vi i äppelcider och tuggade i oss kladdkakemuffinsen eftersom det tydligen var kladdkakans dag i lördags, något jag hade snappat upp när jag slöbläddrade bland tv-kanalerna på fredagskvällen. Åkte sedan hem och levde i dekandens, åt mackor till middag och kollade färdigt på Bytet. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda och lyssnade på veckans avsnitt av Historiepodden. Kom hem, tränade ett pass yinyoga, tände en brasa och sedan låg jag i soffan och läste och kollade på världscupen i hoppning och växlade ibland över till VM-kval i handboll, Sverige mot Luxemburg, Sverige vann med 50-20 så det var inte ens spännande men det var såklart mer spännande än TV4:s eviga reklamavbrott.

På kvällen var jag och min dotter på bio, hon hade ju egentligen bestämt att hon skulle se Jävla karlar tillsammans med sin sambo men han hade varit på konferens och var sliten, så då gick hon och jag istället. Jag har ju läst boken och tyckte väldigt väldigt mycket om den. Jag tyckte filmen var bra, men tror att den här berättelsen hade tjänat på att bli en tv-serie istället, då hade man kunnat lägga tid på att etablera karaktärerna mycket mer. Nu tyckte jag karlarna litegrann hafsades igenom utan närmare presentation, vilket var synd för det blev lite platt, liksom som att det saknades en dimension. Fattar ju att man inte kan vara hur detaljerad som helst i en film för då blir den ju alldeles för lång, därav att jag tänker att tv-serieformatet hade passat just denna berättelse bättre. Därmed inte sagt att det var en dålig film, för det var det verkligen inte. 

Då var det ny vecka och nya tag. Ska åka till DÄÄÄNMÄÄÄRK i eftermiddag och jobba där resten av veckan, puh. Sen hem och så är det Pay & Ride på söndag, är jättenervös!!! Varför anmälde du dig då? undrade min dotter, men alla tävlingar verkar ju alltid en bra idé så länge det är i en avlägsen framtid, men ju närmare man kommer desto mer obegripligt är det att man utsätter sig för något sådant. Nu är ju det här inte ens en tävling, men eftersom jag aldrig har ridit program för en riktig domare förut så känns det som att jag minst ska vara med i OS. Aja, this too shall pass, osv. 

Säsongavslutning

 Säsongsavslutning i den rafflande dokusåpan C:s värld! 

261106

Då var det fredag! Min man och hans kompis ska åka till Köpenhamn över helgen så det vankas dessutom egentid för undertecknad. Är som vanligt mycket pepp på detta. Ska visserligen träffa S imorgon och vi ska göra sista rycket EVER med helvetessystemet Idrott Online, som ska stängas ner för gott nästa vecka och ersättas av Idrottsarenan. Av det jag sett av Idrottsarenan hittills är jag inte överdrivet imponerad, men det kan väl i alla fall inte bli värre får man väl tänka. 

Igår jobbade jag, åkte hem och gick ut med hundarna, städade i ilfart och sedan bar det av tillbaka till stan igen för bio. Vi såg Kärlek och andra diagnoser, en film jag personligen aldrig ens hade hört talas om tidigare, men det var ju ändå några etablerade skådespelare som Jonas Karlsson, Shima Niavarani och Filip Berg till exempel, andra var för mig helt okända. Både jag och min dotter tyckte väldigt mycket om den här filmen som var både rolig, sorglig, gripande och berörande med starka skådespelarinsatser, särskilt från de unga. Okej att slutet kanske var lite VÄL cheesy och redan gjort, men ändå. Se den! SE DEN!  

Nu ska en arbetsdag avverkas, sedan blir det hem och slappa i soffan. Förutom morgondagens träff med S så har jag inget planerat. Ska försöka ta ett ryck med vardagsrummet, är klar med utrensning och nedpackning av CD-skivor och DVD-filmer men LP-skivorna återstår. Fast det har jag inte särskilt många och de flesta tror jag är i ett sånt skick att de inte ens är lönt att spara på. Har aldrig riktigt förstått det där vurmandet för vinyl, vem gillar knaster och hack och att man måste gå försiktigt på golvet framför skivspelaren så att inte nålen ska hoppa? Min man har (såklart) desto fler skivor, och hos honom sitter det nog dessvärre långt inne att göra sig av med dom. Det behöver han förvisso inte heller göra, men i vardagsrummet 2.0 hör de i alla fall inte hemma. 

Igår testade jag att skapa bilder med AI-verktyget NANO BANANA, det var...utmanande, kan man väl säga. Jag ska göra en översiktsbild på stallet och dess byggnader så att nya besökare lättare kan orientera sig på anläggningen, är tanken. Utgick från en enkel skiss och i början gick det bra. Men sen började det här djävla verktyget ta lite väl mycket egna initiativ. Skrev jag Gör de blå taken gröna så gjorde den visserligen det, men passade också på att lägga till solceller på nämnda tak. Bad jag den att ta bort solcellerna så gjorde den visserligen det, men då dök det också upp en rad parkerade bilar på gödselplattan. Krävde att den skulle ta bort bilarna och då hade det plötsligt uppstått en allé med träd på ridbanan. OCH SÅ VIDARE. Det var som att försöka prata förstånd med en påtänd flummare, och när man ägnat åtskillig tid åt att bara försöka få den att göra ENBART det man ville och inte vara kreativ på egen hand så hann ens mystiskt tilldelade kvot av AI-kraft löpt ut och man kunde inte göra mer förrän nästa dag. Tanken är väl att man snabbt ska drivas till vansinnets rand av gratisversionerna och till slut tappa det och uppgradera till betaldito. Photoshop, kom tillbaks, allt är förlåtet (är väl i och för sig snarare Photoshop som behöver förlåta mig eftersom jag alltid har använt mig av piratkopior på den tiden det begav sig, och jag är fortfarande alldeles för snål för att betala vad det kostar, so sue me). 

261105

Herregud, är det redan torsdag, tänkte jag i morse. Visserligen var jag ledig i måndags och då blir ju tiden lite ur led, men det känns som att den här veckan har varat i cirka en kvart. 

Vår VD har fått en mansförkylning, så nu när inte TG och PC är kvar så är det bara jag och K, plus en av produktionskillarna men han håller till ute hos sig och håller på med något, väldigt oklart vad men jag tänker att det där får vara någon annans problem.
PC var ju väldigt mån om att berätta för alla hur oerhört upptagna alla, inklusive PC själv, var. Som om det inte skulle märkas att folk går och drar benen efter sig och tar jättelånga lunch- och fikaraster. Mitt gamla kontor låg mitt emot den lokalens enda toalett, jag brukade skoja om att var det något jag hade koll på hos folk så var det status på deras tarm och blåsa. Mitt nya kontor ligger så att man måste passera det på väg till lunchrummet, så numera har jag istället full koll på hur ofta folk hämtar kaffe och hur länge de sitter kvar på rasterna. Inte för att jag lägger mig i det för det är ju inte min sak, men det blir rätt pinsamt när vissa försöker få det att framstå som att de nästintill går på knäna och dignar under helt orimliga arbetsbördor samtidigt som de kan sitta och dega i lunchrummet i timmar. Jaja, nu är det i alla fall bara K och jag. Hon sitter på bottenvåningen och jag här uppe i örnnästet på andra våningen i en i övrigt helt tom kontorsbyggnad. 

Jag hade i alla fall missuppfattat det där med när K och M skulle gå i pension, visade det sig igår. Båda är födda 1965, och jag var hundra på att de sa att de skulle gå i slutet av 2027, vilket jag tyckte var väldigt tidigt men de rika de kan, tänkte jag. Men det visade sig att det inte var förrän 2029. Det är ju visserligen snart 2027 vilket gör att det ändå bara är två år kvar till dess, men det är i alla fall längre tid än jag mentalt hade börjat förbereda mig på. Och Gud vet vad som hinner hända på de åren. Vi pratade igår om att det är ju inte ens säkert att det svenska bolaget ens kommer att finnas kvar, vi blir säkert inpetade i det danska vad det lider. Inte för att det spelar mig någon roll, jag har ju ändå en dansk chef och så länge jag får behålla honom är jag nöjd. 

Jaja. Efter jobbet åkte jag och storhandlade. Släpade in vad som kändes som ett ton matvaror, stuvade in allt i kyl, frys och skafferi, tog med hundarna ut på promenad och passade på att avverka ett pliktskyldighetssamtal till min mamma. Det är inte jättekul att lyssna på hennes neverending story om hur tråkigt allting är, hon är som ett barn som gnäller över att den inte har någonting att göööööra och  inget man föreslår duger. Då ska tilläggas att min mamma är pigg och kry för sin ålder, hon är aktiv i flera föreningar samt i kyrkan, plus har ett helt gäng väninnor som hon umgås och åker på diverse pensionärsutflykter med så det är ju inte som att hon lever ett andefattigt liv direkt. Hon har flera väninnor som har så många krämpor att de knappt tar sig utanför dörren annat än via ambulans och ibland säger hon att ja, man får ju ändå vara tacksam för att man är frisk, men två andetag senare kommer det ändå en lång utläggning om att livet är så tråååkigt, och det är ju inte så mycket man kan göra åt det mer än att lyssna för några goda råd vill hon ändå inte ha. 

Kom hem och njöt av att inte behöva göra någonting mer än att träna ett corepass och göra rehab, sedan dimpa ner i soffan med en bok och en kopp te. AAAAAH. Messade med min dotter angående dagens biobesök, det visade sig att hon skulle se Jävla karlar tillsammans med sin sambo i helgen och Arkipelag som jag föreslog hade hon redan sett, så vi får väl helt enkelt se något annat. Det löser sig. Vi har ju det stående upplägget "filmen som visas i salong 4 sista torsdagen i månaden" i vår bioklubbs stadgar, men till det har vi lagt till vissa undantag, som till exempel om den filmen är en uttalad barnfilm, eller om det visas någon svensk film i en annan salong (svensk film, särskilt om den är i Colin Nutley-anda, är vårt guilty pleasure kan man nog lugnt säga) eller om det är en uttalad uppföljare där vi inte sett tidigare filmer (vi såg visserligen 28 years later utan att fatta att det var del tre, så ibland funkar det ju ändå). Det löser sig. Nu ska jag jobba, hem och städa, sedan tillbaks till stan igen. Min man hade feeling och skulle åka till stallet och försöka laga en sån där automatisk dörröppnare som funnits sedan minst tidigt 90-tal (då min referensram för denna förening började) men som varit trasig ända sedan 2017 (när jag gjorde min comeback efter att ha pausat några år). Hoppas det lyckas.

I morse var det minusgrader och jag fick skrapa rutor. Men vinterdäcken har åtminstone kommit på. Har också bokat tid för service för nu har bilen påbörjat någon slags nedräkning där det står "Inspektion om xx dagar" i displayen, vilket låter som att det skulle komma en barsk spanjor från Seat:s huvudkontor och börja pricka av saker på en lång checklista. Just nu är det 15 dagar kvar innan det är dags för INSPEKTIONEN, jag fick ingen tid på verkstan förrän 1 december men jag hoppas att både bilen och den imaginära barska spanjoren kan ta det med jämnmod.   

 

 

261104

På allmän (eller i alla fall EN) begäran kommer här fler detaljer kring mitt möte med very very posh people i torsdags. Jag är ju generellt otroligt dålig på det här med mingel och kallprat, jag har absolut inga problem med att slänga ur mig valfri isbrytare för att veva igång ett samtal om jag så inte känner en kotte, men tycker det är betydligt svårare att sedan hålla det igång, särskilt när samtalet ska vara In English, jag är väl medelbra på det skulle jag säga. Kan ju givetvis göra mig förstådd, men tycker mitt ordförråd är ganska magert. Nu var det liksom uppstyrt via en agenda vad man skulle prata med varandra om så det gick väl ändå ganska bra om jag får säga det själv. Höll mig förvisso mest till Projektledaren och hon skötte det mesta av snacket och jag stod mest bredvid och hejade på med långa serier av orubbliga nickar när viktiga saker poängterades. För att inte framstå som fullskalig mutist så fick jag för syns skull ställa lite frågor som jag egentligen inte var intresserad av att veta svaret på, för det är tydligen så man gör, och berömma arrangemanget, kontoret, utsikten, KONGENS HAVE, whatever, för det gillar väl folk ändå att höra tänker jag. På det fria minglet hamnade jag med ägarfolket och då passade jag på att brista ut i tacksamheter över inbjudan samt lovprisa själva arrangemanget som SO interesting and inspiring, man vet ju aldrig om det någon gång kan komma till pass att de eventuellt minns svensken som i alla fall artig och belevad, om än i casual wear från Sellpy. 

Det serverades kaffe i finporslin med fat och från silvertermosar, det var såklart inte äkta silver men de var så tunga att jag trodde jag lyfte en full när den i själva verket var helt tom, den kom i alla fall inte från Rustas eller Biltemas sortiment. Fick/snodde också en penna med ägarnas logga på, den var också tung som bly och signalerade att här kostades det på om det så bara gällde en bläckpenna. Vi fick nån avancerad sallad från något fancy ställe jag aldrig hört talas om men hörde en som talade om det som ett ställe värt att lägga på minnet (vilket jag dessvärre uppenbarligen inte gjorde), till lunch, det är väl sånt som de rika äter för att hålla sig smala och eleganta kantänka, plus oerhört avancerade kakor, eller om det var att räkna som små bakelser, till eftermiddagskaffet när det kanske inte var så noga med kalorierna längre. 

Spännande inblick i en främmande värld! Har väl aldrig varit så glad som när jag nästa dag trädde på mig mina narkotikajeans, en urtvättad farfarströja och mina vanliga barfotaskor och lufsade ut i skog och mark som en annan Kaspar Hauser. 

Igår kom jag till jobbet och har nu alltså bara tre kollegor på plats, PC, TG och en till jobbade sin sista dag som i fredags. PC hade i alla fall rensat sitt kontor, men TG hade bara lämnat allt, inklusive smutsiga arbetskläder och -skor som spred en diffus lukt av gammal svett. Det såg ut som att han bara var och hämtade en kopp kaffe och skulle komma tillbaks vilken sekund som helst, det kanske är vad han hoppas på? 

Plöjde igenom en veckas olästa mail, hade möten, tog hand om folk som kom och skulle ta markprover inför försäljningen av fastigheten, åt lunch och vips så var den dagen över.  Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, åt kvällsmat och sen var det dags att åka till stallet. Idag ska jag inte göra något annat än att handla och träna efter jobbet, alltså jag ska inte iväg någonstans. Imorgon är det eventuellt bio med Club ROMIF, vi har kommit lite ur fas med det här "sista torsdagen i månaden" och  det här är oktobertorsdagen. Nu är vi väldigt sugna på att se Jävla karlar men den har inte premiär förrän på fredag så vi får ta en diskussion kring hur vi gör där. 

Till stallet istället, v 45 2026, pt 2

Igår trodde jag att jag skulle ha Spanjorskan, men fick Gubbhästen istället för hon som brukar ha honom på tisdagarna var inte där och L tyckte att jag kunde få ett nytt försök med honom eftersom jag inte ska rida nästa vecka och den här Pay & Ride:en är nästa söndag. SKÖNT! Det gick mycket bättre igår, även om det inte gick lika bra som tidigare. Men det är mitt fel, det är jag som krånglar till det och överarbetar när det enda jag egentligen behöver göra är att hålla om och mjukna i handen och hitta balans mellan framåtdrivande och förhållande hjälper. Måste. Tänka. På. Detta. Men det är så svårt när man vill för mycket, man vill ju att det ska gå bra men har bara ett visst antal minuter på sig att få till det. Det är också helt obegripligt att man för fan plötsligt inte klarar av helt basic grejer när man ridit i stort sett hela sitt liv. Efter vår grupp är det en nystartad nybörjargrupp, och Gubbhästen skulle gå på den lektionen. Hjälpte tjejen som skulle rida lite med stigläder och sånt där, sen kom hennes kompis (antar jag) och sa Åååh vad duktig du var! till mig, och vad jag blev glad! Älskar det här med när man liksom kan mötas över alla generationsgränser i sitt gemensamma intresse som man kan i stallet. Kompisen babblade på av bara den, frågade om allt möjligt och undrade om gruppen bara var för vuxna för hon skulle så gärna vilja gå i vår grupp för hon trivdes inte på sin ridskola så hon funderade på att byta till vår. Vi är ju ett gäng tanter, medelålder 50+ skulle jag säga, så det hade kanske varit uppfriskande med en teenie i gruppen. Hehe. Nu visade det sig att hon bodde långt bort i tjottahejti så jag antar att det finns föräldrar som ska skjutsa som kanske har ett och annat att säga till om också, så den som lever får se. 

Flickorna vid altaret

Har läst Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson, en fortsättning på Gravglänta och Vykort från en mördare som jag läst och tyckt varit sådär. Oklart varför jag fortsätter med en serie som jag bara tycker är sådär, men det beror väl på att jag ändå hoppas på Mattias Edvardsson som ju ändå levererat bra skit emellanåt. Detta är handlingen:

En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Jag tyckte väl den här boken ändå var snäppet bättre än de två första. Tycker fortfarande karaktärerna är rätt platta och intetsägande, men själva berättelsen var ändå lite spännande. Störde mig på detaljer som till exempel att Gunni efter en ridtur "tog av skyddsvästen", kan säga att 1995 var det INGEN vuxen person som red med skyddsväst med mindre än att man tävlade fälttävlan, plus det i det närmaste tvångmässiga redogörandet för vad alla äter i olika sammanhang, det är väl ändå inte Fem söker en skatt? Den här boken får tre korta predikningar av fem möjliga.