260430

Då var det valborgsmässoafton, en dag som för mig inte betyder något speciellt. När man var ung och odödlig så var det förknippat med fest och hålligång, men de senaste 40 åren eller så har det väl varit som  vilken dag som helst, bortsett från att den följs av en ledig dag. Förr hade vi det ju så lökigt på mitt jobb att vi jobbade halv dag dagen innan röd dag, så då var de dagarna såklart lite lyxigare. Men när vi blev uppköpta och allting skulle likriktas och strömlinjeformas så togs den förmånen bort för så var det minsann ingen annanstans i koncernen. Försökte argumentera att om allt skulle vara likadant överallt så skulle vi väl också ha 37 timmars arbetsvecka som de har i Danmark och Norge, men det var det såklart ingen som lyssnade på. 

Igår var en sån där dag som gick i ett. Först jobb, sedan åkte jag till stallet och hade lönesamtal med K. Är ju en svår balans när man vill premiera ett bra arbete men samtidigt måste hålla i varenda krona för att föreningen överhuvudtaget ska överleva. Vi säger ju hela tiden till henne att vi tycker att hon gör ett fantastiskt jobb, men det är ju pengarna som faktiskt pratar. Aja, hon sa i alla fall att hon var nöjd så då får jag väl tro det. 

Därefter fick vi besök avtvå kvinnor från ett franskt ridgymnasium som var ute och rekade internationella samarbeten och praktikplatser till sina elever. GUD vad det var svårt med engelskan, pratar ju ändå en del engelska på jobbet men hästglosorna satt väldigt långt inne, helt vanliga ord som "mocka", "hage", "grep" och liknande var ju inget man fick lära sig i skolan direkt. Nu var de franska damerna inte heller några höjdare på engelska så vi fick peka och gestikulera och det gick väl rätt så bra ändå. 

Därefter hade jag en timme av ingenting innan möte med vår idrottskonsulent där jag tänkte ta en promenad i vår lilla skog intill stallet. Fick med mig K:s hund, en ung och glad labrador som for som ett yrväder överallt och tyckte livet lekte. Gick vår vanliga ridrunda och sen var det dags för möte angående Idrottsarenan. Är väl än så länge inte dödsimponerad av detta byte, Idrott Online är fullt av buggar men det visade sig att Idrottsarenan har en del barnsjukdomar. Det var hur som helst ett bra möte.

Sedan var det dags för röjar/fixarkvällen, men vid det laget hade min rygg mer eller mindre gett upp så jag stannade inte så länge. Får kompensera det på lördag istället. Hästarna har börjat sova ute den här veckan, så det blir inte så betungande med stalltjänsten för mig och S. Mest en massa promenerande för att ta in hästarna för lektionerna men inte så mycket mockning. Bra för min rygg tänker jag, men idag - peppar peppar - känns det rätt okej. Var hemma vid 19-tiden igår kväll, duschade och gick och lade mig på värmedyna resten av kvällen. Var tvungen att stänga av den efter ett tag för det kändes som att röven höll på att brinna upp, men det kanske gjorde någon nytta. 

Nu: jobbelijobb, sen handla, ut med hundar, städa och så tillbaks till stan för prat och mat och vin med Jenny. 

Judas

Har läst Judas av Amanda Romare, det är en uppföljare till Halva Malmö består av killar som dumpat mig som jag läst och gillade jättejättemycket. Detta är handlingen:

Amanda hittade sin kille till slut. De är kära och har till och med flyttat ihop. Allt borde vara toppen. Men tvivlen är tyvärr aldrig långt borta, särskilt inte när spöken ur det förflutna flyttar in vägg i vägg, sexlivet går på sparlåga och pojkvännen anklagar henne för vilja kontrollera hans vikt och psyke.

I tolv år letade Amanda efter kärleken, allt mer inser hon att hennes flickvänpersona inte alls är så härlig som hon tänkt. Istället framstår hon mer och mer som en kontrollerande, manisk diktator.

Jag tyckte lika mycket om den här boken som den förra, även om igenkänningsfaktorn även här är väldigt låg. Men det är så bra skrivet!, så roligt och naket och brutalt ärligt och samtidigt lite tragiskt. Jag har extremt svårt att föreställa mig att man kan vara så fullständigt filterlös att man diskuterar och redovisar hela registret i sitt känslo- och sexliv med vad som känns som Gud och halva världen, eller åtminstone både föräldrar, syskon och kompisar, men det betyder ju inte att det inte är underhållande, för det tycker jag att det är. Den här boken får fem Judaspenningar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop. 

260429

Igår morse tänkte jag att mitt s k ryggskott nog hade blivit lite bättre. Tills jag kom i ett läge där jag skulle vrida ryggen åt den sidan som låsningen sitter, då konstaterade jag att det hade det inte alls blivit. Så gårdagen blev lite kämpig, men det är ju bara att kriga på eftersom man ju SKA. VARA. AKTIV. Bestämde mig efter mycket vånda att skippa ridningen, mest för att jag kände att jag inte orkade veva igång mig själv igen efter jobbet. Det tar på krafterna att hela tiden gå runt och liksom parera för att försöka undkomma den där kniven som sticks in i ryggen. Kände att jag gick omkring och spände mig hela tiden och det blir ju absolut ingenting bättre av, men säg det till reptilhjärnan. 

Gjorde så lite som möjligt efter hundpromenaden, yinyogan och att ha legat på en tennisboll en stund för att liksom försöka trycka loss den här låsningen. Sedan lade jag mig på min värmedyna med en bok och där blev jag liggande. Vid 20-tiden masade jag mig in i duschen och sedan upp i sovrummet, och där blev jag liggande, pt 2. Idag känns det dock pyttelite bättre så det går väl ändå åt rätt håll. 

Idag är det en låååång dag. Först jobb, sedan ska jag direkt ut till stallet för lönesamtal med K. Sedan tänkte jag försöka klämma in en promenad för att därefter ha möte om Riksidrottsförbundets nya plattform Idrottsarenan. Och sen ska det röjas! och då menas alltså rensa ogräs, klippa grenar och liknande, inte sex, droger och rock'nroll. Hehe. Och sen ska det grillas korv för det är den enda motivationsfaktorn vi har, tydligen. Oh the joy of föreningslivet. Lika bra att spotta i nävarna och köra igång den här dagen då. 

 

Layla

Har läst Layla av Colleen Hoover, detta är handlingen:

När Leeds träffar Layla är han övertygad om att han kommer att tillbringa resten av livet med henne – tills Layla hamnar på sjukhus efter att ha utsatts för en brutal attack. Hon återhämtar sig fysiskt, men de känslomässiga såren har förändrat henne på djupet. I ett försök att väcka nytt liv i förhållandet tar Leeds med Layla till pensionatet där de först träffades. Men när de anländer förändras Laylas beteende drastiskt, och det visar sig vara bara en av många oförklarliga händelser.
Det känslomässiga avståndet mellan dem växer och Leeds finner tröst hos en annan vilsen gäst på pensionatet: Willow. Han blir alltmer intresserad av henne, ett intresse som står i direkt konflikt med Laylas välmående. Leeds inser att han måste välja mellan de två kvinnorna, han kan inte hjälpa dem båda. Men om han gör fel kan utfallet bli förödande för dem alla tre.

Jag tyckte den här boken ändå började rätt så bra, men det ballade snabbt ur och blev mest fjanteri av det om jag ska vara helt ärlig och det ska man ju. Av en ren slump upptäckte jag att Colleen Hoover har skrivit boken som ligger till grund för filmen Minnen av honom som vi i Club ROMIF såg förra veckan. Det är en författare jag dittills inte hört talas om och det har väl kanske inte varit någon större förlust? Såg att en av dom böckerna (För sent) jag håvade hem från bibblan häromdagen också var skriven av henne, måste ha läst någon recension som höjde den till skyarna för jag har inget minne av att jag reserverat den. AJA. Den här boken får två gengångare av fem möjliga. 

260428

 Igår morse när jag tömde diskmaskinen så högg det till lite i ryggen. Inget dramatiskt så jag tänkte inte så mycket på det, men under dagens lopp gick det från "ett litet hugg" till något som gick att kategorisera som ryggskott. Eller vad fan det nu är som jag får då och då när det liksom låser sig i ryggen. Som nackspärr fast längre ner, oftast är det i bröstryggen men ibland tycker tydligen kroppen att omväxling förnöjer så den här gången hamnade det i midjehöjd. Funkade väl okej att vara i rörelse, stå stilla var  lite värre, men att sitta var värst. Trist då att man har ett stillasittande jobb och det inte riktigt funkar att stå heller. Bestämde mig för att avboka kvällens ridning även om man ju ska vara aktiv och smärta är inte farligt och yadayadayada. Det KAN till viss del ha att göra med att jag såg i vårt bokningssystem att jag skulle ha Cowboyhästen, en häst som jag bara ridit en gång innan, tidigt i höstas någon gång och som jag inte alls kom överens med då, en sån där häst som bara springer och springer och så blir det att man sitter och bromsar och bromsar och så blir det bara skit av alltihop. Den gången sa K till mig att "du ska få rida henne igen om något halvår och se skillnaden", för hon är köpt som projekthäst och är under utbildning/tillridning. Hade jag inte haft ryggskott-eller-vad-det-nu-är-jag-har så kanske. Men igår kände jag mig verkligen inte IN THE MOOD för racerfart så jag avbokade. Åkte hem, gick promenad, pratade  i telefon med min bror, traskade till bibblan och hämtade böcker. Har hemskt mycket låneböcker hemma nu, måste göra upp en läs-strategi kring vilka som går att låna om och vilka som inte gör det. Tvättade fötterna med stor möda, jag tvättar alltså fötterna som man tvättar händerna, i handfatet. Det är knepigt nog som det är när man är tre äpplen hög och är lika vig som en hel affär med vitvaror. Extra besvärligt har det varit nu när jag haft problem med gluteusmusklerna och knappt ens kunnat lägga upp ena foten på andra knät utan att det stramat och smärtat i höft och säte, då är det "rätt problematiskt" att svinga upp foten ovanför höfthöjd för att tvaga den. Tänker ibland att jag kanske borde skaffa någon liten balja för detta ändamål istället, men det känns som att kapitulera inför ett kroppsligt förfall och det är jag inte beredd att göra riktigt än. Det här är alltså inte som någon slags rituell rening inför att jag inträder i en helgedom utan för att jag inte använder strumpor och som jag tidigare nämnt så är nackdelen med barfotaskor lukten och jag är föga sugen på att låta lukten av massgrav impregnera inomhusmiljön. 

Tränade ett benpass och lite yinyoga. Låg sedan som en död sill på min värmedyna resten av kvällen. Det var väldigt behagligt, kan inte säga något annat. Förr i världen, innan man visste bättre, så skulle man ju "vila bort" ett ryggskott och ligga till sängs i veckor. Det skulle jag såklart aldrig klara av, men själva tanken är otroligt lockande. 

Idag känns det lite bättre. Man får kämpa på. Kanske kan jag rida ikväll, om jag får Köttbullen åtminstone, får väl se hur det hela utvecklas, over & out.   

260427

I fredags slutade jag vid lunch för att få massage. Ställde bilen på en gratisparkering strax utanför centrum och promenarade dit, det tog kanske 20 minuter. Kom under tiden på att mina fötter inte direkt skulle lukta hallon, det är väl enda nackdelen med de barfotaskor jag använder som är tillverkade av något slags neoprenmaterial; de luktar apa när de blir varma och/eller fuktiga. Eftersom fötterna sitter på mig och det är min näsa som är närmast så är det ju i normala fall endast jag som lider av det, men nu skulle jag alltså utsätta en thailändska för fötter som i det närmaste luktade massgrav och där ingen nu levande människa skulle kunna tro att jag tvättar fötterna minst två gånger om dagen. Skämdes som en hund när thailändskan gnodde med sin tvättlapp och kom att tänka på en bekant till mig, en ungdomskompis till min man, som, om man ska uttrycka det snällt, är "lite speciell". Han är den evige ungkarlen men för några år sedan träffade han en kvinna från Kina som var och hjälpte sina släktingar på en kinesrestaurang där han var/är stamgäst (är det ok att säga kinesrestaurang? eller är det rasistiskt?). Tycke uppstod trots att han inte kunde prata mandarin och hon inte engelska och såklart inte heller svenska utan de fick kommunicera via Google Translate och kroppsspråk men det gick tydligen bra ändå. 

Första gången hon kom hem till honom så granskade hon hans ungkarlslya med kritiska ögon och fällde kommentaren SAI-SAI upprepade gånger (osäker på hur det stavas eller ens om det är korrekt uttal eftersom jag fått det återberättat via min man). Det ska enligt uppgift i alla fall betyda VÄLDIGT SMUTSIGT, och det kan jag mycket väl föreställa mig att det var hemma hos den här kufen, har bara åkt med en gång i hans bil men den såg ut som en mobil soptipp som han dessutom kedjerökte i så det är lätt att föreställa sig resten. Hur som helst, han lovade kanske både guld och om inte gröna skogar så åtminstone rena golv, så processen med att hon skulle flytta till Sverige påbörjades. Då ingick en intervju som säkerställde att de verkligen var ett par och inte att hon bara gifte sig för att få uppehållstillstånd men där svarade hon fel på frågorna så det blev inget med det äktenskapet för hon var tvungen att resa tillbaka till Kina för att vänta på det och sedan blev det pandemi och hela skiten rann ut i sanden. Fast jag undrar om hon kanske svarade fel med flit och i hemlighet var lite glad över att slippa ett liv präglat av SAI-SAI och där hon skulle få gå med skurtrasa och dammsugare i eviga loopar, det kanske ändå inte är så himla lockande? Detta låg jag och tänkte på medan jag fick mina stinkande fötter tvättade av en blid thailändska.  Min man tror absolut inte att det har med saken att göra, men han är också en städhatare av stora mått och hade jag inte infört städregler i vårt gemensamma hem så hade han mycket väl kunnat bo i ett råtthål där SAI-SAI var standard. Tror att han helt enkelt har inte fantasi nog att föreställa sig att det skulle kunna vara en red flag för rätt många, åtminstone om man har varit med förr och vet hur djävla trist och  liksom fruklöst det är att gräla om domestic things. 

Efter massagen gick jag ut i vårsolen, köpte en glass och strosade gatorna fram i vårsolen utan några större bekymmer i denna värld. Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, min man kom hem, vi bestämde att vi skulle köpa hämtmat och så kollade vi på ett avsnitt av Nero på Netflix, den är väl sådär. Inte det bästa jag sett, men rätt okej. Sen gick min man upp och grejade med något på sitt Pojkrum™ och jag kollade på La Palma, jättemörk och deppig serie om en tsunami. 

I lördags gick jag en långpromenad, tog min vanliga söndagsrunda (på en lördag! busigt!) för den skulle jag inte riktigt hinna på söndagen, tänkte jag mig. Kom sedan hem och började greja med mina dahliaknölar. Planen är att förodla dom så att de blir lite större innan utplantering, och därmed kan ha lite motståndskraft mot mördarsniglarattackerna. I vintras nån gång fick jag ett erbjudande om att köpa en "mystery box" med dahliaknölar som jag inte kunde stå emot, de kom för några veckor sedan och nu packade jag upp allt för första gången. Vet inte om jag blev carried away bortom allt förnuft eller om de gjort något fel vid leveransen, för det var ju HELVETE vad knölar jag hade helt plötsligt. Satte ner ungefär hälften i plastpåsar, sedan gav jag upp för jag hade inte mer plats inomhus, och min man råkade ha sönder ett par rutor i växthuset när han byggde det nya uthuset, så där är inte varmare än utomhus just nu. Tänker att resten av knölarna får väl klara sig bäst fan dom kan, min granne gör aldrig något mer än petar ner sina knölar i rabatten om våren så det kan väl jag också göra, eller jag gjorde så förra året men då var mördarsniglarna där. Men i år ska jag bekämpa dom med GIFT så att de döden dör. Hoppas jag. 

Igår gick jag en något kortare söndagspromenad för vi skulle hyra släp och åka till tippen. Min man åkte och fixade släpet under tiden, sedan lastade vi ris och annat bös för fulla muggar och körde två vändor till tippen där resten av kommunen också befann sig. Sedan åkte vi till stallet för min man skulle kolla på ett uttag som behövde bytas och därefter åkte vi till den närliggande THE MALL och åt en försenad lunch på ett  rätt deppigt ställe. Sedan hem och slöa i soffan resten av dagen, vi var så mätta efter lunchen så vi åt ingen middag på kvällen. Jag fixade matlådor och pratade i telefon med först min son och sedan min mamma. Min mamma börjar bli lite halvgaggig om man får uttrycka det så, hon är 82 år så det är väl inte så konstigt kanske. Men samtalen blir ju därefter, det är mycket samma saker som upprepas om och om igen men man får lyssna med ett halvt öra och humma instämmande då och då. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Kort vecka dessutom, och det är väl en himla tur för nu har det kört ihop sig sådär igen. Ridning ikväll och imorgon, på onsdag tror jag att jag stannar kvar i stan efter jobbet för jag ska ha lönesamtal med vår verksamhetschef i stallet, sedan möte med en idrottskonsulent och därefter ska vi ha röjarkväll. På torsdag ska jag träffa Jenny och dricka vin! Sen är det ledig fredag, men på lördag ska jag och S ha stalltjänst och därefter är det fortsättning på onsdagens röjning. På söndag funderar jag på att åka och kolla på hoppallsvenskan division 3 som hålls i närheten, men får se vad jag pallar med. Nu är det i alla fall dags att börja arbeta. 

Han kom hem och sa det är slut

Har läst Han kom hem och sa det är slut av Nadia Kandil, detta är handlingen:

En dag säger partnern att han inte längre är kär och vill sälja lägenheten. Nikki förlorar den till synes perfekta relationen och hamnar i ett tomrum. Väninnorna turas om att vara hos henne, rullgardinerna är nere och teven står på dygnet runt. Det finns ett schema för att komma över någon, men Nikki planerar att ta tabletter under elva veckor för att sluta älska honom.

Jag läste någonstans att den här boken påminde om Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som jag ju tyckte var helt fantastisk. så jag in och reserverade den på bibblan. Nu kan jag säga så här: det håller jag inte med om. Fredrik Backman skrev att det var "en OTROLIG debutroman". Det håller jag inte heller med om. Inledningsvis tyckte jag om den, vem har inte blivit dumpad och känner igen sig i den bottenlösa sorg och det stora skavande VARFÖR? som uppstår. Men efter några kapitel tyckte jag det började bli överdrivet, eller så har jag aldrig varit Så Kär i någon att jag i princip velat dö när det tagit slut. Det blev också väldigt tjatigt med sida upp och sida ner med upprepningar av namn på olika piller som tas som om det inte fanns någon morgondag. Tycker också att huvudkaraktären är väldigt osympatisk och förtjänar verkligen inte det gäng av tjejer som lojalt stöttar henne trots att hon är ett as. Slutet förstod jag inte alls? Den här boken får två Stilnoct av fem möjliga.