Midsommarafton

Igår drack jag ett glas vin till maten och skålade för att andra halvan av 2025 skulle bli bättre än den första, för den första har präglats ganska mycket av hälso- och jobbrelatetad stress och olust. Men nu ska det väl ändå bli bättre va? JAMEN DET SÄGER VI!

Mår bra! Såret stramar men gör inte ont om jag inte trycker på det och det finns det ju ingen anledning att göra. Det är lite svårt att hitta bra sovställningar, men det får väl anses vara det lilla problemet. 

I onsdags skickade jag iväg min man för att köpa nykläckta kycklingar till hönan Elizabeth som legat och ruvat ekologiska ägg från både Coop och Willys utan resultat, samt avelsägg till den arma Cream Legbar-hönan Lillemor som var den som började ruva för tusen år sedan  men som sedan blev bortputtad från sina ägg av Elizabeth. Lillemor har sedan återvänt till resten av hönsflocken, men för någon vecka sedan gjorde hon ett nytt försök och har legat sedan dess. Höll på att bli knäpp häromdagen när jag kom in i hönshuset och såg att Lillemor blivit bortputtad ur redet ÄNNU en gång, den här gången av Ulrika som är den av våra höns som ruvat flest gånger. Men det visade sig sedan att Ulrika bara skulle in och värpa och tvunget måste använda sig av just DET redet (det finns fler), så nu ligger Lillemor där och trycker igen.

Min mans uppdrag var alltså "köp några kycklingar, ras oviktig men så nykläckta som möjligt, och några avelsägg, du får själv välja ras" på en gård där jag tidigare köpt avelsägg fast då fått dom skickade. Han kom hem med 6 kycklingar som enligt uppgift skulle vara två olika raser, plus ett gäng ägg som också skulle vara lite olika sorter. Jag tror den ena sorten var Newcastle och den andra var något tyskt namn, var hans svar. Menar du kanske New Hampshire? frågade jag, och då medgav han att det kanske var så. Rabblade upp några tyska hönsraser varav han trodde att det kanske var Bielenfelder, men det kunde också vara något annat. Avelsäggen fick jag följande luddiga ledtrådar till: Tror den ena sorten var röda och svarta och den andra ljusare med en svart rand längst ner på fjädrarna. Eller om det var tvärtom. 

Så jag ANTAR att det här kommer att bli någon form av surprise?

Elizabeth såg inledningsvis skeptisk ut till att få adoptivkycklingar inpetade bland de ägg hon legat på i flera veckor, men det var bara att hålla tummarna för att moderdinstinkten skulle kicka in. Nästa morgon var två kycklingar döda, oklart varför men sånt händer ju. Men fyra befann sig i alla fall under Elizabeths beskyddande vingar och det ser ut som att hon har accepterat dom. Vi flyttade ut dom till den del av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården" idag och nu får de acklimatisera sig där. Lillemor ligger på sina ägg och nu är det väl bara att hoppas att ingen annan försöker ta över den platsen.

Ja, det var väl allt vad jag hade att rapportera. Vi är kanske de enda människorna i hela Sverige som inte firar midsommar på något särskilt sätt mer än att vi ska äta färskpotatis och jordgubbar och sånt där, men inte i sällskap av andra än oss själva. VILSAMT! Glad midsommar! 

Vancouver

Har läst Vancouver av Hannes Fossbo. Detta är handlingen:

Familjen ska flytta tillbaka till Vancouver. Det var där allt började en gång, på den tiden när nudisterna på Wreck Beach alltid var lyckliga och pårökta. Henry har åkt i förväg för att hitta bostad, fixa förskoleplatser, få allt i ordning. Snart börjar höstterminen och då kommer de andra från Sverige. Det har de bestämt.

Har tidigare läst Öbarn som jag gillade, och inledningsvis gillade jag även den här boken, men efter ett tag kändes det som att den påminde väldigt mycket om något jag läst förut (nämligen Öbarn) och att det var sida upp och sida ner med upprepningar på samma tema dom till slut blev rätt tjatigt även om det var välskrivet. Den här boken får tre starköl (33-centiliters!) av fem möjliga.

Åtel

Har läst Åtel av Inger Scharis, detta är handlingen:

När polisen Charlie Graffs liv kraschar tvingas hon att flytta hem till sin mamma, och jobbet är det enda hon har kvar. En tjuvjagad varg, som ingen vågar vittna om, följs av ett vådaskott under älgjakten som snart visar sig vara mord. Charlie misstänker att de båda händelserna sitter ihop. Hon börjar nysta i fallet och möter den f.d. legionären Johan Nijpels som också söker sanningen. Men hur tar man reda på sanningen när alla verkar ha något att dölja? Rollen som jägare och villebråd skiftar snabbt i det lilla samhället och den jagande blir jagad - med livet som insats.

NJA, kände jag väl ganska omgående när jag började läsa den här boken, för jag tycker det är något så EXTREMT TÖNTIGT med (svenska) kvinnor som kallas Charlie, det kryper i hela kroppen på mig av det. Tänkte försöka ställa mig över det för det började ändå rätt spännande, men urvattnades snabbt till en rätt rörig historia som gick från jaktbrott till pedofiljakt och där det inte verkade råda någon som helst förundersökningssekretess bara för att CHARLIE råkade vara lite tänd på den fd legionären, och det bekom henne heller inte nämnvärt att lämna sjukhuset med hjärnskakning och ge sig direkt ut på jakt efter brottslingar, ner med några Alvedon bara, och så går det väl ändå inte till på riktigt? Inte heller känns det sannolikt att de, CHARLIE och den här fd legionären, liksom skojar och småflörtar samtidigt som någon precis blivit förgiftad med råttgift och dör jämmerdöden? Eller att någon som legat fastbunden i en himla vargsax i en jordkällare i flera dygn bara i princip hrlt oberörd spatserar ut från sjukhuset och går och gör en tatuering (brukar det inte vara typ MÅNADERS väntetid för det?). NEJ TACK! Den här boken får en varggrop av fem möjliga. 

Post-op dag 2

Nämen här händer inte så mycket. Sov som en kratta i natt OCKSÅ, trots att jag tagit en Oxycodon innan jag gick och lade mig. På apoteket babblade killen i kassan i typ en kvart om hur trött och dåsig och slö man blev av dom, men det var i alla fall inget jag märkte av. Hur kan man INTE bli trött av morfin? Jaja, nu tänker jag att de inte behövs mer, idag har jag bara tagit två Alvedon och det har gått bra. 

Undrar om min mans snarkningar har en helt unik frekvens som obehindrat tar sig igenom öronproppar, hörlurar och kuddar som jag i panik travar över huvudet för att stänga ute ljudet? Eller är det mina hörselgångar det är fel på, tycker aldrig jag lyckas stänga ute ovälkomna ljud. 

Men ja. I övrigt är det bra. Har inte ont längre, känner mig helt okej om än lite trött, men det kan ju också bero på utebliven nattsömn. Gött att ha de här dagarna för återhämtning ändå. Luther tycker att jag faktiskt nog skulle kunna jobba, men det tänker jag inte göra den här veckan, och nästa vecka tänker jag jobba hemifrån i lite lagoma doser. Är planen just nu i alla fall. Om inget oförutsett inträffar såklart, typ att såret blir infekterat eller så, men allt ser fint ut vad jag kan bedöma. Peppar peppar, no jinx osv. Rensade ju kalendern på allt innehåll i två veckor och så kan det förbli tänker jag. Dessutom har folk börjat gå på semester och därmed är det inte heller lika mycket möten, så jag tänker att jag ska sitta och pilla med Projektet i godan ro. Det blir nog toppen.

Veka livet

Har läst-om Veka livet av Anna Wahlgren lite parallellt med att jag läste Vinterbarn (oklart varför jag läser om förlossningar, borde jag inte istället läsa-om Babels hus med tanke på min sjukhusvistelse?). Detta är handlingen: 

I början är de nummer: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, nyförlösta kvinnor i en sjukhussal. Men en efter en lösgör de sig ur det tillfälliga kollektivet och far hem med sina nyfödda. En efter en får kontur, får liv. Anna Wahlgren har följt dem hem, hon berättar om deras första dag utanför sjukhuset, och ur denna enda dag frammanar hon småningom hela deras livssituation. Tillsammans utgör dessa skildringar något mer än enskilda öden: det blir en studie i äktenskapets, familjens, samvarons möjliga former – och de omöjliga, en vardagsberättelse som till sist vänds i hoppfullhet, i ett kärleksbudskap.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Tycker den är rätt hafsigt skriven och lite oklart vad som egentligen är syftet. Fast samtidigt är den ändå rätt intressant, och också ett tidsdokument. Den här boken får två spädbarn av fem möjliga. 

Hantverkaren

Har läst Hantverkaren av Sharon Bolton. Detta är handlingen:

Gripandet av begravningsentreprenören Larry Glassbrook blev startpunkten för Florence Loveladys lysande karriär inom det brittiska polisväsendet. Glassbrook dömdes för de bestialiska morden på tre ungdomar i den lilla staden Sabden i nordvästra England. Offren hade begravts levande, i kistor som Glassbrook själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt.

Trettio år senare är Larry Glassbrook död, och Florence återvänder till Sabden för att närvara vid begravningen och en gång för alla sätta punkt för den makabra historien. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig - på ett fasaväckande sätt.

Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan? Eller är det någonting annat, ännu mörkare, som nu satts i spel?

Jag tyckte den här boken var lite både och. Rätt spännande och lite uppfriskande med de ockulta inslagen, men det var o-er-hört många personer att hålla reda på och väldigt många som hette liknande namn (Sally, Larry, Patsy, etc) som gjorde att det blev aningen rörigt. Slutet kändes också en aning snabbt ihoprafsat efter en i övrigt väldisponerad berättelse. Den här boken får tre likkistor av fem möjliga. 

Vinterbarn

Har läst-om Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Första gången jag läste den var ironiskt nog när jag låg på BB efter att ha fött min dotter, det fanns ett synnerligen påvert bibliotek, eller om det bara var en hylla med böcker i dagrummet, varav jag läste den här samt Hungerbarnen av Heidi von Born (vet inte om det var en regel att titlarna måste innehålla ordet barn?) under min tid där. Detta är handlingen:

En grupp gravida kvinnor läggs in på sjukhus med graviditetskomplikationer. De har olika bakgrund, men på sjukhuset suddas skillnaderna ut. De bär alla samma sjukhusrock och har lika svårt att somna i den svala natten när tankarna flyger. Vi följer Marie, Connie, Habiba, Olivia och de andra kvinnorna under tiden fram till, under och efter förlossningen.

Den här boken tilltalade mig av naturliga skäl mer när jag själv befann mig i den miljön, och jag har sedan dess läst-om den en eller två gånger till. Tycker den är okej, fast framför allt som ett dokument över en tid där man till exempel rökte i sjukhussalarna och där det även dracks vin vid festliga tillfällen (det hade väl i och för sig aldrig kunnat hända i Sverige) men oroade sig för att ultraljudsundersökningar kunde vara skadligt för fostren. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga.