Sista maj

Men är det inte helt GALET att maj redan är slut och att det är juni imorgon? Midsommarmånaden? En månad till och så har halva 2023 passerat, hur gick detta ens till?

Igår jobbade jag, fick ett - hoppas jag - positivt besked som kanske innebär en kommande förändring av stolpskottets roll, eller framför allt kontaktytan mellan hen och mig som just nu är alldeles för stor. Vi får se, men det blir förhoppningsvis inte till det sämre. 

Efter jobbet var det dags för intervaller. Solen gassade, så den där lilla Pi-rundan som jag avverkade i fredags kändes helt utesluten för där är nästan ingen skugga och eftersom jag inte tycker det är mödan värt att sätta på sig riktiga springkläder för min lilla blygsamma träning så fick det bli det kuperade elljusspåret hemmavid för där är det åtminstone skugga. Var lite osäker på om 2 km-slingan skulle räcka till mina 20 minuter nu när jag har ökat springdelen, men jag påbörjade första intervallen direkt vid bilen och då räckte det precis. Bra att veta. 

Kom hem, bytte om till shorts och tog med mig hundarna ut i skogen på en runda. Häromkring finns flera skogar men för att komma till den som är närmast så måste man ta sig uppför en lång backe, den är kanske 100 meter lång och inte våldsamt brant utan mer seg. Ibland springer jag uppför den backen med hundarna, och det gjorde jag igår eftersom jag hade lite feeling. Det var ofantligt jobbigt, inte bara för att det generellt är jobbigt att springa i långa sega backar, ibland är det också jobbigt att få med sig hundarna för den där backen är en del av en liten runda som jag tror förhållandevis många går med sina hundar för det brukar i allaf all finnas mycket att nosa på och undersöka, så ibland får man liksom bromsklossar efter sig. Är dock väldigt sällan man faktiskt möter någon, men igår stod det en gubbe med hund strax till höger om backens krön som jag högljutt stånkande och flåsande stapplade över som om jag sprungit ett helt maraton. Hälsade så obesvärat jag kunde och drog med mig mina hundar som inte alls uppskattade att det fanns en, enligt dom själva, Inkräktare I Deras Skog. 

Promenaden var skön, kom sedan hem och körde ett pass pilates och sedan - äntligen - planterade jag gurkor, squash, pumpa och bönor. Tog även tag i det tråkiga projektet att städa ur alla gamla döda tomatplantor från förra året i växthuset och gick sedan och pysslade lite allmänt i trädgården och kände livet i mig tills jag även kände att hungern började rasa och jag gick in och åt. Duschade och upptäckte att jag hade ett skavsår i röven som jag uppenbarligen varit för trött för att upptäcka i måndags, men det måste ju ha kommit pga ridningen? Kollade sedan klart på The Ex Wife, den slutade lite konstigt tycker jag, och sen var det läggdags. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag är det jobb, sedan är det: hundpromenad, träna tabata, städa toaletten och sedan ska jag förhoppningsvis få ut i alla fall en del av tomaterna i växthuset. Jag var så himla duktig när jag sådde och skrev upp vilka som var växthustomater och vilka som var friland, sen när jag planterade om dom så fattade jag inte varför det stod "V" och "F" på dom så det överförde jag inte på nästa kruka. SMART TJEJ. Får googla upp det. Har sedan en plan att sätta ut alla frilandstomater i en pallkrage och sätta fiberduk över, det är vad avhärdning de får hos mig. Plus att man för tillfället inte kan ta sig ut i trädgården utan att ta ett skutt över ett halvmeterdjupt grävt dike där det ska ligga en elledning, och det vill man ju ogärna göra bärandes på krukor eftersom diket också är omgivet av högar med uppgrävd jord. Så har det sett ut nu i ett par veckors tid p g a detta: När man gräver ner el så lägger man ju kabeln i något som de insatta kallar för "gulslang" och det hade min man tagit hem ett par stuvbitar som blivit över på hans jobb, MEN sen fick han feeling och tänkte att "någon gång i framtiden kanske vi ska ha en elbil så då kan man lika gärna lägga ner en slang till det också" (vilket ju inte var en dum tanke), MEN då fanns det inga mer stuvbitar och då fick han ÄNNU mer feeling och tänkte att det var lika bra att beställa en hel rulle, 50 meter, för nu i sommar ska vi (påstås det) riva vårt skruttiga uthus och bygga upp det igen på ett bättre sätt än nu, och då samtidigt passa på att dra ut el och sätta solceller på taket och jag vet inte allt vad planerna är, men de är många om man får tro min man. Blir trött bara av att tänka på det. Min man har gått och grunnat på det här i flera år och är liksom redan på stadiet att han vill prata om vilken färg det nya uthuset ska ha, men min entusiasm är bristande. Jag minns ju vilket slit det var att bygga hönshus, och framför allt vilken djävla TID det tog. Ni har att se fram mot en serie blogginlägg med rubriken Bygga uthus - an epic movie så stay tuned. Ja, i alla fall fanns det inte 50 meter gulslang hemma så det är den vi väntar på för att kunna gräva igen det där diket som jag är dödstrött på att skutta över. Så här är det att vara gift med en hantverkare. 

I kommentarsfältet

Det är i kommentarsfältet det händer...lite. 

Where eagles fly

En rolig grej med att ha en blogg är att man kan gå tillbaks och läsa vad man gjorde för till exempel tio år sedan. För tio år sedan bytte vi (eller för att vara mer korrekt: en firma) tak på vårt hus, om någon hade frågat så skulle jag ha sagt att det kanske var 5-6 år sedan, men bloggen har alltid rätt. Läste också att alla mina tomat- och gurkplantor dog i frosten det året så jag fick köpa. Så är inte fallet i år, mina 50+ tomatplantor frodas så det står härliga till, men gurkfröna har fortfarande (!) inte kommit i jorden. Men det ska ske idag, är planen. 

Igår var en seg dag. Är lite generellt less på mitt jobb, eller kanske inte så mycket på mitt jobb utan på att det känns som att jag liksom måste städa upp efter andra som inte gör sitt jobb. Andra är i det här fallet mest en specifik kollega som faktiskt är ett riktigt stolpskott. Hen beskriver utan att verka skämmas det minsta sig själv som "en riktig DOER" och "en som ser möjligheter där andra ser problem" men verkar inte ta in att det är väldigt få saker som hen driver som faktiskt blir slutförda, och när hen ställs inför problem så är det väldigt få möjligheter till förmån för en imponerande variation av temat "hinner/orkar/kan inte". Hade skämts ögonen ur mig om man på möte efter möte endast hade att rapportera att man inte har något nytt att rapportera för det blir så uppenbart hur man (inte) prioriterar, men uppenbarligen har inte alla bekymmer med att ha en deadline som är överskriden med ett halvår och ändå bara hänvisar till att "det kom annat emellan". Är så sjukt TRÖTT på detta och på hela personen, men vet inte riktigt hur jag ska angripa det. Vi - stolpskottet och jag - har haft samtal om detta vid ett flertal tillfällen, och varje gång håller hen med om allt jag säger, men så fort man ifrågasätter varför ditt och datt inte blivit gjort eller varför instruktioner inte följs eller deadlines inte hålls så förvandlas hen till en hjälplös jättebebis som bara är ett offer för omständigheterna och som börjar vifta med "håller på att gå in i väggen"-kortet så fort man antyder att man måste förändra något om man inte hinner med sina arbetsuppgifter på ordinarie arbetstid. Obs, jag menar verkligen inte att man ska jobba som en galärslav, men i vår bransch finns en utpräglad säsongsvariation och under lågsäsong är det verkligen ALDRIG några problem med att jobba mindre eller ta långledigt, men nu är det högsäsong och det är nu vi ska gno ihop alla pengar som vi inte får in under lågsäsongen, och då måste alla dra sitt strå till stacken. ALLA jobbar över just nu, men stolpskottet verkar tro att det bara är hen som har övertid och det är suck och klagan, inte direkt till mig men jag har ju öron att höra med.  

Nog om det just nu (även om det är otroligt irriterande). Igår var som sagt en seg dag, mest pga ovanstående tror jag. Kom hem och var så sjukt trött och opepp på allt, men drog med mig hundarna ut på promenad och sedan körde jag ett pass tabata så att svetten skvätte. Blev piggare och gick ut och förberedde för sådd, men blev samtidigt sjukt hungrig så efter att ha fyllt ett pluggbrätte och 30 krukor med jord så gick jag in och åt. Hade sedan cirka en timme på mig innan jag skulle till stallet och velade om jag bara skulle gå ut i växthuset och riva bort alla döda tomatplantor från förra året (som jag borde ha gjort för längesen va) eller vila mig i form (hade ju förutom den generella seg/slöheten även en GRYM träningsvärk efter söndagens dressyrträning). Minsta motståndets lag trädde i kraft, så jag slängde mig i soffan med en bok tills det var dags att masa sig upp och i ridkläderna.

Kom hem, duschade, gick och lade mig och kände att jo, jag kommer nog att kunna somna ganska så snart och då - PANG - började min man toksnarka. Fattar inte hur man ens kan snarka så högt utan att vakna, men i hans fall skulle det nog kunna slå ner en bomb i sovrummet utan att han reagerade. Gick raskt och lade mig i Flickrummet™ istället, tror faktiskt att jag ska göra det direkt på måndagarna istället för att ligga i sovrummet och fåfängt tro att jag ska hinna somna innan min man drar igång sågverket, för det verkar ju aldrig hända. 

Från det ena till det andra. Jag är ju en person som är i stort behov av massage då och då. För längesen så gick jag till ett thaimassageställe som var top notch of fucking everything. Jättebra massage och man blev så ompysslad och inlindad så att det fan i mig kändes som att man låg i en livmoder. Men hon lade ju ner verksamheten av oklar anledning, men har fått för mig att hon blev dumpad och flyttade hem till Thailand igen. Sen hittade jag ett annat ställe som var nästan lika bra, och så gick jag där ett tag men så skulle hon också åka till Thailand och väl där blev det tydligen något visumkrångel, fick jag veta via mail när jag försökte boka en tid, så då var jag utan igen, men plötsligt en dag öppnade en ny och betydligt yngre thailändska sin verksamhet i den första thailändskans lokaler som ligger i en villa som ägs av en karl i min ålder-ish (däraf att jag tror att den första blev dumpad, för hon var "lite äldre", a k a inte 25). Hon är absolut inte dålig på något sätt, men kanske något i mjäkigaste laget för mig, plus att jag har en känsla av att hon egentligen inte riktigt gillar det hon gör men att hon är tvungen.
För ett tag sedan när jag kände mig sleten och ville boka tid men då fanns det inga så jag fick googla upp alternativ, och så hittade jag ju ett nytt ställe IGEN och det är inget fel på det. Men igår så fick jag plötsligt ett meddelande från thailändska nummer två, alltså hon med visumkrånglet, nu var tillbaks igen efter fyra år i Thailand och hon hälsade både nya och gamla kunder välkomna i en ny salong som skulle slå upp portarna om några veckor. Så nu har jag bokat en tid där. Har nu tre (3) massagetider inbokade de närmaste veckorna, först hos Laserkvinnan, sedan på det nyaste stället och slutligen på det nygamla stället. Pengarna ska rulla, tydligen. Bäst jag börjar jobba lite för brödfödan dårå. 

Till stallet istället, v 22 2023, pt 1

Tog min feta träningsvärk och begav mig till stallet, inställd på att rida Killen men nähä, då skulle jag ha Knubbis istället. Dessutom skulle vi tydligen ha vikarie och det var samma vikarie som vi hade i torsdags och det visade sig också att vi skulle göra exakt samma övning med öppna, sluta och skänkelvikning som i torsdags. Då var det ju bra att jag hunnit öva lite på den, hene. Den här gången gick det i alla fall mycket bättre. Knubbis var fortfarande rätt seg och jag fick driva som ett djävla hjon, men den här gången kunde vi i alla fall få till öppnor och slutor värda namnet, och skänkelvikningen gick också bra. Hann kolla i spegeln någon gång och tyckte det såg riktigt proffsigt ut! och det är ju sällan en känsla man har. Men han är svår med munnen, jag tycker inte att jag är hård i handen generellt, och speciellt inte på en häst som inte ligger på framåt och det kan man ju inte säga att Knubbis gör, men det var ändå mycket kastande med huvudet om än inte så mycket som förra veckan. Gick bättre mot slutet för då kändes det som att jag ändå hittade någon slags balans mellan framåtdrivning och stödet på tygeln, men det var ändå knepigt.  Aja, det får vi jobba vidare med. 

You get a shiver in the dark

Jaha, det var ytterligare en helg som kom och gick utan att man riktigt hann fatta hur det gick till. Swoosch bara så var det måndag, och jag har inte hunnit med att göra hälften av det jag hade tänkt göra. 

I fredags stack jag och körde min lilla intervallträning efter jobbet och det gick bra bortsett från att jag ju tappade bort laddnings/förvaringsdosan till mina bluetooth in ear-hörlurar när jag var ute med Jenny i tisdags, och det sura med att tappa bort den är ju att man inte kan ladda sina hörlurar mer, om det inte finns någon sån där universal-laddningsgrej som passar till allt (?), det borde det göra men det gör det säkert inte pga sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. HUR SOM HELST. Fick tag på ett par gamla hörlurar med sladd och helvete vad det plötsligt kändes bökigt och jobbigt att ha en djävla sladd att förhålla sig till för var den än är så är den i vägen och det är ytterst irriterande. Otroligt att det kan gå så fort att vänja sig, för så himla längesen var det ju inte jag började använda bluetooth. Den andra nackdelen med att springa där jag sprang i fredags är att i stan med omnejd finns det FOLK på ett helt annat sätt och jag tycker det är lite pinsamt att möta någon när man är ute och springer och så saktar man av efter 25 sekunder (för det är där jag är i mitt intervallprogram nu). Har inga som helst problem med att skylta med att jag springer långsamt osv, men vill inte att det ska verka som att jag inte orkar springa (vem som nu skulle bry sig om det mer än jag dårå?), och uppenbarligen bryr jag mig så pass mycket att jag lät bli att sakta av när jag mötte en person som verkligen inte ens såg ut att bry sig om jag så hade gått på händer. Får väl jobba med mig själv angående den biten, eller bara springa där jag inte riskerar att möta någon, haha. 

Åkte och handlade och sedan hem och ut med hundarna i trädgården där jag även planterade ut mina ärter  i landet för att frigöra ett pluggbrätte där jag ska så bönor. Sen moppade jag alla golv, lade ihop bottnar med fyllning till en tårta och dråsade sedan ner i soffan med min i affären inhandlade Picadelisallad och kollade på ett avsnitt av Exit på SVT Play och ett av The Ex Wife på C More och sen kom min man hem från stallet och då var det väl i princip läggdags för mig. 

Lördagen inleddes med lyxkurs i viltspår. Det gick fint och jag fick bra tips, alltid kul det där med att man aldrig någonsin blir fullärd. Det är mest jägare på de här kurserna, jag kände ingen och fick frågan vad jag hade för hund. Svarade tax och fick Jaha, strävhårig då förstås? till svar som att det var en självklarhet, så det var lika bra att riva av plåstret direkt och bekänna färg som den ickejägare man är (som jag har förstått det så är det av någon anledning vanligare att man jagar med strävhårstaxar även om just jag råkar känna flera som jagar med sina korthårstaxar). Sen dök det som väl är upp en annan ickejägare plus en som jag kände igen från en tidigare kurs, annars kan man känna sig rätt ensam i jaktsnacket. 

Åkte hem efter kursen, åt lunch, garnerade tårtan och åkte sedan iväg till min dotter på ett litet kalas eftersom hon fyllde år på söndagen. Egentligen hade vi tänkt att vi skulle spela Monopol och/eller kort men det var varmt och av kaffe och tårta blir man tydligen extremt slö så det var ingen som orkade. När vi kom hem så var vi fortsatt extremt orkeslösa, så vi degade i soffan tills jag tog mig samman och pallrade mig ut i köket för att laga middag. Det är väl egentligen det man behöver efter ett tårtkalas, riktig mat istället för tomma kalorier som bara gör en trött, men det fattar man ju aldrig. 

Igår var det upp i ottan och iväg och träna dressyr. Innan hade jag ambitionen att städa växthuset så att man skulle kunna börja plantera ut tomaterna, men var helt slut efteråt. Bakade bröd, städade hönshuset, vattnade tomater och purjolök men i övrigt låg jag bara på soffan och läste resten av eftermiddagen. Blev lite stressad fram mot kvällen för jag skulle också så gurka och squash, men det får väl bli i veckan. Hade tänkt så dom inomhus först, men nu verkar det inte som att det ska vara några järnnätter så då kan dom lika gärna stå ute från början, det blir ju avsevärt enklare. Tomatplantorna har blivit gigantiska, fasar lite för var de ska få plats men det ger sig väl. 

Nu väntar en på papperet ganska lugn jobbvecka, det kan förstås ändra sig men det återstår att se. Ridning ikväll och på torsdag, lyxkurs i viltspår på söndag men annars är det rätt lugnt. Hoppas jag alltså. 

Till stallet istället, v 21 2023, pt 3

Igår var det dressyrträning för dressyrtränare, hade önskat antingen Köttbullen, Knubbis eller Gossen och fick Köttbullen. Dagen började med en lååååång promenad för naturligtvis gick Köttbullen i en av hagarna som är allra längst bort från stallet, och naturligtvis hade hon parkerat sig allra längst ner i den jättestora hagen och var inte det minsta sugen på att komma mig till mötes. Men hon står i alla fall snällt stilla och låter sig infångas, så det är ju alltid något. 

Första gången jag red Köttbullen för den här tränaren så gick det väl SÅDÄR, det var när hon var i sin vill-inte-fatta-galopp-fas och hon slog efter skänkeln och betedde sig allmänt tjurigt. Ett kul objekt att komma med till en blivit utnämnd till Årets Dressyrtränare, hehe. Sen har jag ridit (för den här tränaren) en eller två gånger till, men det var nog nåt år sedan senast pga att det inte har passat med tiderna. I alla fall. Man rider två och två i 45 minuter och det är ungefär på gränsen vad man orkar med. Det var så jag började titta på klockan och undra om det inte var slut snart och då hade det gått en kvart, sa min dotter som var den andra personen. Så nog var det hårdkörning alltid, men det gick SÅ BRA. Köttbullen var så himla duktig, bjöd på framåt, gick i fin form och fixade både skänkelvikningar, öppna och förvänd galopp like a pro. Eller ja, något åt det hållet i alla fall. Blev så HIMLA pepp och taggad av det passet även om jag i skrivande stund har en träningsvärk som inte går av för hackor. Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och hur jag såg ut ska vi väl inte prata alltför mycket om, men "tomatröd" var en skapligt passande beskrivning av min nuna. Nu ska man på'at ikväll igen, det ser jag ändå fram mot.  

Fredagsfeeling

Igår skulle ju jag och en favoritkollega ta tag i en riktig djävla surdeg som inte ens är min och som jag har dragit mig för att närma mig för jag misstänker att det är ett jätteprojekt. Till slut bestämde jag och kollegan för att helt enkelt boka in en dag för att få sitta ostört och försöka hitta någon ingång på det här  till synes formlöst obegripliga mysteriet. Den dagen var igår, och efteråt kändes det nästan som att vi hade löst Palmemordet. Mycket riktigt trillade det ut en diger lista med arbetsuppgifter som alla hamnade på mitt redan rätt så fullbelamrade bord, men då har man ju åtminstone något konkret att jobba med istället för en malande obehagskänsla av att inte ha koll. 

Kände mig väldigt nöjd med utfallet, även om det innebär att jag kommer att få jättemycket att göra de närmaste veckorna för det är ju inte direkt så att jag sitter och rullar tummarna och undrar vad jag ska ta mig för om dagarna. Men det är ju bara att gilla läget och gneta på. Senare under dagen kom ett lite chockartat besked att en person i organisationen skulle sluta och som nästan alltid (åtminstone på mitt jobb) när det är personer på höga poster som slutar så går de på dagen och försvinner i ett moln av mystik uttryckt som att ledningen ville försäkra sig om att man följde överenskomna strategier och fokusområden och blablabla, vilket i mina öron låter mer som att någon har gjort sig ovän med någon en gång för mycket, men hela sanningen lär man väl aldrig få veta. Den här personen var tidigare min högsta chef, men sedan något halvår tillbaks är han inte det, så mig kommer det kanske inte att påverka så mycket ändå. Vi får väl se. 

Fredag idag! Efter jobbet tror jag att jag ska försöka köra ett intervallpass på min gamla Pi-runda här i stan (har döpt den till det eftersom den med lite god vilja är exakt 3,14 km lång), sedan åka och handla, hem och torka golven, plantera gurkor, pumpa och bönor (jag är så sjukt sen med det, känns det som) samt plantera ut ärter i landet och börja förbereda i växthuset för att tomaterna ska ut där. Ska även göra en tårta till min dotter som fyller år på söndag men ska firas imorgon för på söndag ska vi träna dressyr för en tränare. Imorgon börjar också äntligen lyxkursen i viltspår, så det är mycket som ska klämmas in den här helgen. Men allt är ju kul saker och man ska väl veta att man lever, typ. Nu ska jag dock påbörja mitt nya jätteprojekt på jobbet. Hoppas det också innebär att kollegan som inte fixade det framstår i riktigt dålig dager och att jag blir superhjälten, hehe. 

Till stallet istället, v 21 2023, pt 2

Fick Knubbis på gårdagens dressyrpass, trevligt! tyckte jag först, mindre trevligt efter att ha skumpat omkring på en ponny som åtminstone för dagen fullständigt saknade all form av framåtbjudning. Det var som att rida med handbromsen dragen, seeeegt och fick liksom ingen effekt av hjälperna. Dessutom kastade han med huvudet varje gång - antog jag - det började bli jobbigt för honom. Så det var ett mördarpass där vi verkligen inte var överens om vad som var vad. Vi red en övning där man skulle rida öppna längs med halva långsidan, sedan lägga en 10-metersvolt och sedan rida sluta resten av den långsidan, och på nästa långsida skulle man rida skänkelvikning mellan spåret och kvartslinjen och tillbaks igen. Tyckte inte jag fick till det med varken det ena eller det andra. Ridläraren - vi hade vikarie -  sa att det såg trevligt ut, men det kändes inte särskilt klockrent alls. Men förra veckan började hästarna gå ute dygnet runt och beta gräs och de brukar ju bli lite avslagna av den omställningen. 

Ska rida Köttbullen för tränare på söndag, det ska bli spännande. Nu har jag ju inte ridit henne på ett par veckor och jag misstänker att hon kommer att vara seg, dels p g a gräshagedieten, dels p g a värme och att hon mest har fått gå och såsa med nybörjare på lektioner. Så det blir nog en KAMP, men det ska samtidigt bli kul. 

Sedan är det ju bara tre veckor kvar på terminen, helt galet. Vad ska man sedan ta sig för? Aja, det ger sig, ska ju inte påstå att jag ofta sitter sysslolös och känner att jag inte har något att göra.    

Staying alive

Igår var en seeeeeg dag. Tyckte ingenting var speciellt roligt, irriterade mig på vissa kollegors, tycker jag, oengagemang i vissa frågor i allmänhet, och på att vissa, en specifik kollega i synnerhet, inte bara kan sköta sitt djävla jobb och hålla käften, utan att det måste suckas och klagas och påtalas hur mycket hen har att göra och finns det verkligen ingen som kan hjälpa hen med detta? ungefär som att alla andra mest satt och rullade tummarna och undrade hur de skulle få dagen att gå. Blir så djävla provocerad av sånt, men ibland är det väl bättre att bita ihop och själv hålla käften tänker jag.

Åkte hem och var så sjukt trött att det nästan var obehagligt att köra bil. Planen var: promenera, träna, städa, gå och lägga mig tidigt. Jag hade bilradions bluetooth-funktion igång och lyssnade på en podd, plötsligt stod det i displayen att min bror ringde och så kunde jag svara genom att trycka på touchscreenen. Så djävla mycket framtid, va? Sen var det mindre framtid och mer medeltid när jag kommit hem, stängt av motorn, gått ur och låst bilen och min bror så att säga fortfarande var kvar på bilradion och jag inte fattade hur jag skulle göra för att stänga av bilradion och få över samtalet till telefonen. Slutade med att jag fick lägga på och ringa upp igen. Modernt. 

Gick en runda på 5 km med hundarna medan jag fortsatte prata i telefon, det var otroligt varmt och eftersom det regnat på natten/morgonen så var det också klibbigt och på gränsen till äckligt, svetten rann och man fick en föraning om kvava högsommardagar med inslag av åska. Kom hem, rev av ett pass tabata och sen orkade jag inte göra mer än att gå ut och mata hönsen. Städningen fick vänta tills som idag då, och istället gick jag och lade mig vid 20.30-ish. Problemet med att gå och lägga sig för tidigt är att man, eller åtminstone jag då, vaknar efter bara ett par timmar och sen är det lögn att somna om. Mycket riktigt var jag klarvaken mellan 23.30 och 00.30-ish, sedan vaknade jag 03.45 av att Laban började vrålskälla på något, oklart vad. Sen var det ju inte ens lönt att försöka somna om. 

Idag ska jag jobba med en av mina absoluta favoritkollegor, men med ett ärende som är alldeles otroligt tungt, mastigt, tråkigt och jobbigt. Det är inte ens mitt ansvarsområde, men favoritkollegan har bett mig att stötta upp lite eftersom ovan nämnda kollega aldrig "hinner med". Hämnden avseende detta kommer att komma, på ett eller annat vis.  

Ikväll är det i alla fall ridning. Vi ska ha vikarie men det blir säkert bra eftersom det är dressyr och dressyr är ju alltid kul. Och sen är det fredag och snart helg och då börjar - har jag äntligen fått besked om - lyxkursen i viltspår. Ska bli så kul! Nu ska jag bara beta mig igenom den här tråkdagen också, sen är jag nog på banan igen. 

Lite av varje

Igår var jag trött p g a att jag kom hem sent från stallet på måndagen och var som vanligt för mycket uppe i varv för att bara lägga huvudet på kudden och somna. Det är tråkigt att terminen snart är slut, men det ska bli skönt att i alla fall rent teoretiskt slippa de där sömnbriststisdagarna. Ibland får jag reklam för någon slags små godisbjörnar som innehåller melatonin och som (enligt reklamen dårå) ska göra att man somnar snabbt och sover som en stock, men jag är inte mycket för sånt. En gång i tiden för hundra år sen fick jag det antidepressiva läkemedlet Tryptizol utskrivet för min värk som gjorde att jag hade svårt att sova, och visst sov jag som en liten kattunge, men jag gick också omkring som en zombie halva dagarna och det var det fan inte värt så jag lade ner det experimentet efter kanske ett halvår. Trappade ut enligt konstens alla regler men det var också en djävla process, trots den låga dosen. Fick kanske max en tiondel av den dos som hade ångestdämpande och antidepressiv effekt, men blev så sjukt trött av det så de som fick/får tio gånger starkare måste ju ha legat som klubbade oxar? Men då är man ju å andra sidan inte heller så deprimerad tänker jag. Nu är väl inte melatonin riiiiiktigt samma sak som tricycliska antidepressiva medel, men jag är ändå skeptisk till att mixtra med sömnen. Får bita ihop och ta en kopp kaffe istället. 

Hade bokat in en vindejt med Jenny igår eftermiddag. Kom hem, gick ut med hundarna och hann sedan precis ta en perfekt avvägd powernap innan det var dags att sätta sig på bussen in till stan igen för att möta upp Jenny. Sen blev det vin och så fick prat- och skrattmusklerna jobba som alltid när vi ses. Kom hem vid 22 (!), tog en snabb dusch och såg fram mot en god natts sömn. Gick och lade mig direkt i mitt Flickrum™ eftersom min man redan somnat och snarkade, låg där och lyssnade på regnet (hurra!) som smattrade trivsamt mot plåttaket på den lilla kupan och mådde i stora drag som en prinsessa, men somna kunde jag inte, kanske av följande anledningar:
1. När jag skulle åka in till stan så tog jag med mig mina relativt nya bluetooth-in-ear-hörlurar så att jag skulle kunna lyssna på lite musik på bussen. Sen var Jennys tåg försenat så jag tog en promenad runt stan under tiden. Sen när jag kom till stationen för att möta upp det försenade tåget så var själva etuiet till hörlurarna, som legat i fickan, borta, och med det också möjligheten att ladda hörlurarna (om det inte finns något smart trix att göra det på något annat sätt?), vilket irriterade mig sjukt mycket för jag är minsann alltid så HIMLA noga med att stänga fickor och i största allmänhet ha koll på var jag har mina grejer, jag är inte en person som tappar bort saker helt enkelt. Men ingen regel utan undantag tydligen. Nu hade jag  väl inte gett mer än kanske 299 kronor för de här no-name-hörlurarna men det är inte pengarna, det är principen som det så vackert heter. 
2. För ett tag sen var det ju lite föreningslivsdrama i stallet, och som en konsekvens av det slutade ju vår förra ridlärare lite hastigt och lustigt. Har inte riktigt fattat vad allt handlar om, plötsligt gapades det om mobbing hit och dit och det är ju såklart allvarligt. Någon gång i höstas gjordes ett mailutskick där budskapet var att i vår ridklubb följer vi utbildningsskalan (för den  eventuellt oinvigde: sex steg som är riktlinjer för utbildning av både häst och ryttare och beskrivs som takt, lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning och samling) och det är instruktören som avgör när det är dags för en elev att gå vidare med nästa steg, minns inte exakt för jag tyckte inte det var något som berörde mig direkt, men som jag och min dotter sa, det var säkert på förekommen anledning. Begreppet ponnyföräldrar är ju inget nytt om man säger så, det finns ju säkert motsvarigheter i andra sporter också, med föräldrar som lägger sig i och tycker en massa på ett mindre trevligt sätt, utan att för den sakens skull ha täckning på kunskapskontot om man säger så. Nu har jag inte hela bilden, men som jag har fattat det så var det tydligen ett gäng sådana föräldrar som väl tyckte att det hände för lite med deras barns ridning, och ville att deras barn skulle få byta till en bättre grupp eller nåt i den stilen, och så fick de inte det med motiveringen att man följde utbildningsskalan och så vidare, och sen var det väl någon som blev kränkt för varför fick Lisa men inte Pelle byta grupp, och tyckte det var mobbing. Sen slutade vår (numera fd) ridlärare med dunder och brak precis innan jul, och det ställde ju till det en del men inte så att vi ridande blev drabbade, det tyckte åtminstone inte jag att vi blev. Inför årsmötet var det några (dock inte jag, men min dotter) som fick meddelanden från något anonymt konto på Instagram (av alla ställen) där budskapet var att nu var de trötta på "ledningen" och att ridskolechefen och styrelsen uppmuntrade "mobbingkultur", och den/de som stod bakom detta uppmanade alla att komma till årsmötet och rösta ner valberedningens förslag till styrelse till förmån för en alternativ sådan. En kupp alltså, men den blev det ingenting med och sen rann det där pratet om mobbing lite ut i sanden, eller i alla fall hörde inte jag något mer om det, utan verksamheten puttrade på i godan ro. Hästarna har det bra, det är ordning och reda och rent och snyggt och folk man möter hälsar och är allmäntrevliga. Sen kanske det händer/har hänt en massa grejer behind the scenes, men det är ju inget som jag som vanlig dödlig har märkt av. 

Fd ridläraren som slutade har en egen verksamhet och har haft lite olika typer av aktiviteter, helgläger och liknande som hon gjort reklam för på sina sociala medier, och en hel del av hennes "gamla" elever har varit där nu i vår och det är väl egentligen inte konstigare än att man åker iväg på turridning, som vi i Bästa Måndaggruppen™ gjorde förra sommaren. Meeeen så var det en ridkompis som varit där som kom tillbaks och berättade hur fantastiskt det varit, och det är ju inget konstigt med det heller, det var det säkert och det får man såklart tycka, men sen började hen gagga om "jag är i chock över hur illa det har varit här" och en massa halvkvädna visor som gick ut på att det var mobbingkultur osv, och "jag visste knappt om jag skulle våga komma hit idag eftersom jag lagt ut på Facebook att jag varit där, för en annan berättade att folk [i klubben, red:s anm] slutat hälsa när de fått veta att de varit på X-gården". Men guuud, kände jag mest och orkade inte engagera mig i det. Jag säger inte att det är Sörgårdens Ridklubb, det finns ju såklart två sidor av varje mynt och det har säkert och förmodligen hänt grejer som inte är OK, men JAG har aldrig märkt av någon "mobbingkultur" och JAG har alltid blivit trevligt bemött av ALLA. 
Hur som helst. Igår när jag satt på bussen hem från stan så fick jag ett sms från en annan ridkompis, eller vi har nog aldrig egentligen ridit i samma grupp men hen brukar alltid vara med när det är boot camp och lite såna där extra aktiviteter. Hen är absolut trevlig och så, men har också en tendens att liksom dra stora växlar på allt och göra sina egna tolkningar av saker som ingen annan ens tänker är en grej. I sms:et frågade hen om jag skulle på årets boot camp och jag svarade Jajamen, du också? och fick till svar Ja, jag är anmäld men nu är jag lite fundersam. Har hamnat i onåd hos ridskolechefen efter helgen på X-gården. Otroligt att man inte kan se positivt på andras verksamheter! Så jag velar...
Jaha? Svarade något i stil med Oj då, men hur yttrar sig detta då? Jag känner andra som varit där och har inte märkt av några såna tendenser för nu kände jag att nu får det fan nog vara dags att sätta ner någon form av fot. Jag KÄNNER ju andra som varit där, bland annat en i Bästa Måndagsgruppen™, och det var inte som att det märkts av någon onåd gentemot hen i alla fall. Fick inget svar på det, vilket  lite bekräftade mina misstankar att det nog ska dras igång något nytt försök till "hata ridskolechefen och styrelsen"-kampanj. SÅ TRÖTTSAMT, det tänker jag banne mig inte vara en del av. Alltså varför byter man inte ridskola om man nu tycker att det är så illa? känner jag. 

Det var såna tankar som malde där jag låg i mitt lilla Flickrum™ i natt och som reducerade min nattsömn med ett antal timmar. Nu är det onsdag, nu ska jag ta mig igenom denna jobbdag och sedan väntar hundpromenad, träning och städning, och så kan jag förhoppningsvis hålla mig vaken så att jag kan gå och lägga mig i normal tid och komma i fas igen. Vi får väl se hur det går med den saken. 

Senaste nytt

 Senaste nytt 

Till stallet istället, v 21 2023, pt 1

På vår ridskola rider man i något man kallar block, ett block är cirka fyra eller fem veckor och i blocket rider man olika varianter av dressyr, markarbete, hoppning samt har teori. Efter varje block byter man häst, men det har fram till i höstas inte varit något som angått mig eftersom jag de senaste åren alltid haft samma häst, eller ponny dårå. Men så är det ju inte längre i Bästa Måndagsgruppen™ så igår var det lite pirrigt: vilken häst (eller ponny hoppades jag ju på) skulle jag få den här gången? Fick Killen. Killen är en stor brun D-ponny av modellen som mest liknar ett litet halvblod, inte så mycket ponny-ponny så att säga. Men han har sett trevlig ut när jag sett andra rida honom. Han var också trevlig att rida, lite mer egen motor än till exempel Köttbullen och Knubbis, men utan att vara het. Skön att sitta på, särskilt i galoppen som var väldigt mjuk och bekväm. Eller så är det Köttbullens galopp som är så obekväm så jag tycker allt som inte är hennes klunsiga fyrtaktsgalopp är som att sitta i en skön fåtölj. 

DJEFLAR vilken jobbig lektion det var! Vi skrittade fram och red åttvolter, det var väl det minst jobbiga vi gjorde. Sedan var det trav och omväxlande öppna och sluta på långsidan, galopp, sedan öppna och sluta på volt, sedan mera galopp, sedan skänkelvikning på diagonalen och sådär höll det på. Nedsittning nästan hela tiden och vi hade inte En. Enda. Skrittpaus. på hela lektionen. Efteråt gick vi som zombies i stallgången och släpade på sadlar och träns och orkade knappt prata med varandra. Dessutom har hästarna börjat gå ute på nätterna så de skulle dessutom ledas ner till sommarhagarna och släppas där. Även om jag pustar och stönar och gnäller så älskar jag den där känslan av att vara riktigt manglad.

Men Killen, ja. Trevlig som sagt, gjorde det han skulle om än inte med hundra procent entusiasm. Mot slutet började han (också) bli trött, då började han stå emot och stoppa upp och man kunde känna att det nog ändå fanns en hel del ponnyistadighet i honom som han var beredd att plocka fram om det behövdes. Fast då var lektionen i princip slut så det behövdes inte, men det kan nog komma en och annan uppgörelse ur detta. Vi får väl se. Nu ser jag fram mot TRÄNINGSVÄRK. 

En långhelg senare

Jahapp, det var den långhelgen det. Den har varit för djävla bra och kunde gärna ha fått vara lite längre, men så bra skulle vi tydligen inte ha det, nej. 

Torsdagen inleddes med det gamla vanliga när jag är ledig och inte har något särskilt inplanerat: långpromenad med hundarna. Körde lite intervallträning också, det gick fint även om jag inser att Remus faktiskt börjar bli i äldsta laget för att hänga med på sånt (och då springer jag alltså otroligt långsamt, men 13 hundår är uppenbarligen mer än 55 människoår). Det är också i krångligaste laget att springa med tre hundar, men det går. 

Kom hem och började med stor energi att plantera om alla tomatplantorna i större krukor. Insåg att jag hade 50 tomatplantor. Kanske 49, för en bröts av när jag planterade om och den ser inte pigg ut även om tomater brukar kunna hämta sig rätt bra. Å andra sidan har jag också ett tiotal småplantor från förra omplanteringen, som jag då tyckte var för klena för att satsa på, men det ÄR ju så svårt att slänga fröplantor så jag tryckte ner dom i en tom godislåda och ställde in den i växthuset. Där har de uppenbarligen överlevt trots nattfrost, vi får väl se om jag orkar ta mig an dom eller ej. Få se vad jag ska göra med 50 tomatplantor? I växthuset får det plats kanske...20? Aja, det löser sig. Har sorter för friland också, hehe.
Ägnade sedan ett par timmar åt att ta hand om klenved från den där aspen som fälldes förra helgen samt förbereda inför den kommande flisningen av grenarna, detvillsäga lägga dom i en prydlig hög där alla grenar är vända åt samma håll så det bara är att plocka och man slipper slita och trassla ut sånt som trasslat ihop sig, been there done that och det är så ovärt. Sedan kom min man ångande och informerade om att det var grannfejd på gång, så då fick jag låtsas göra någonting vid hönshuset så jag kunde ta in detta skådespel, lite som Radioteatern ger. 
Grannarna består av två damer i åldern medelålders plus. Den ena har bott där i evigheter och den andra flyttade in någon gång i fjol. Hon som har bott där i evigheter, vi kan kalla henne Granne Ett, har hundar och hon anförtrodde sig över staketet inför Granne Två:s ankomst att hon var lite orolig eftersom Granne Två hade katt. Granne Ett och Två bor i ett hus som består av tre lägenheter, det finns följdaktligen också en Granne Tre men honom har jag aldrig sett röken av. Han bor på ovanvåningen och Granne Ett och Två har varsin marklägenhet med tillhörande uteplats och framför dom en gemensam gräsmatta. Där brukar Granne Ett ha sina hundar lösa och det var väl det hon var rädd att hon inte skulle kunna ha längre när Granne Två med katt flyttade in.
Det såg i alla fall ut att börja bra. Granne Två var ute med sin katt i koppel och då höll Granne Ett sina hundar inomhus och vice versa. Sedan började Granne Två vara ute med katten utan koppel och det gick också bra, även om han då och då gjorde ett hopp in till oss så hon fick gå in och hämta honom, vilket jag kan tycka...tja, okej, en gång eller någon gång då och då är väl inget att dividera om så länge det inte händer dagligen och stundligen. Har haft några snack med Granne Två över staketet och har fått intrycket att hennes katt var hennes ALLT, och hade katten kommit in när våra hundar var ute så hade det nog blivit lite si och så med grannsämjan. I alla fall. Grannarna upptäckte att de hade ett gemensamt intresse i trädgårdsarbete och började planera för en rabatt vid tomtgränsen. Det rensades ogräs och täcktes kirskål och diskuterades perenner och marktäckare så det stod härliga till under några veckors tid. 
Sen vete fan vad som hände, men enligt min man (som hört upptakten till grälet) så handlade det om att Granne Ett frågade slash anklagade Granne Två för att ha tagit några säckar med jord som Granne Ett haft liggandes någonstans, vilket Granne Två tog som en rejäl kränkning och förnekade i vredesmod. Där någonstans kom jag in i ljudbilden och fick nu höra ett och annat om vad de två damerna egentligen tyckte om varandra. För att Granne Ett ska kunna ha sina hundar lösa så har hon totat ihop någon form av staket med hjälp av kompostgaller och lite av varje. Det funkar väl sådär, för mer än en gång har vi sett hennes hundar springa lösa i backarna som gränsar till våra tomter, men men. Nu hade hon i alla fall tagit bort staketet, och Granne Två:s katt lämnat tomten och Granne Två hade fått leta i flera timmar innan hon återfann honom. Nu är jag ju hundra procent övertygad om att en katt aldrig någonsin låtit sig stängas in av ett staket, vilket skulle bevisas av att Granne Två:s katt samt en massa andra av byns katter varit inne på vår helt inhägnade tomt ett antal gånger, men nu var Granne Två uppretad och ville ha en syndabock, så hon bara pågick om det här djävla staketet och att Granne Ett lät sina hundar springa lösa och att hon inte plockade upp efter dom och så vidare, varpå Granne Ett protesterade och sa att hon visst det plockade upp och då skulle Granne Två minsann från och med denna sekund fotografera varenda bajshög hon hittade på den gemensamma gräsmattan, osv, osv. Riktigt underhållande måste jag ändå säga. Mindre underhållande blev det dock några dagar senare när Granne Ett lade ut ett förtvivlat inlägg i den lokala Facebookgruppen och efterlyste en hund (som hon passade) som hade slitit sig och sprungit iväg. Den återfanns så småningom och slutet gott allting gott, men jag kan lätt föreställa mig Granne Ett:s panik under de timmarna. Att ens hund (eller djur överhuvudtaget) springer bort är ju verkligen ens värsta mardröm, och är det dessutom ett djur som man passar åt någon annan så är det ju snudd på snäppet ännu värre, vilket jag tror är något som de flesta normala djurägare skulle kunna identifiera sig med. Ett stort engagemang utbröt mycket riktigt i Facebookgruppen och många hjälpte till att leta, men Granne Två valde istället att göra en kommentar till inlägget:
Karma! 😁 Du tog bort staketet utan att meddela mig och jag fick leta efter [kattens namn] i två timmar!
Jag hade dittills inte tagit ställning för vare sig Granne Ett eller Granne Två i Den Stora Jordsäckskonflikten, men det där uttalandet och den glada smileyn var väl ändå att gå över gränsen för hur taskig man kan vara mot någon som är ute och letar i panik efter en bortsprungen hund? Där rök all sympati för Granne Två oavsett om Granne Etts anklagelser var ogrundade eller om hon så lämnade tonvis med hundskit på den gemensamma gräsmattan. Sådär säger man bara inte! och där var det sagt. 

Hur som helst. Det var torsdagen det. På kvällen var det teorikväll i stallet, vi pratade om hästens form och det var väldigt intressant. Framför allt att det finns så många åsikter om vad som är en korrekt form och hur man kan se det. 

Fredagen ägnades åt VED. Min man fällde ju ett träd som stod vid tomtgränsen, men dock inne på våra tyska sommargästgrannars tomt, såklart efter att ha kommit överens med dom först. Han hade också kommit överens om att vi skulle dela 50/50 på veden och hade kapat och delat upp stammen med  samma millimeterrättvisa som när man var barn och skulle dela en Ambrix tresmak med sina syskon. Men sen tillkom ju grenarna, och nu drabbades min man av Den Stora Vedparanoian, att tyskarna skulle komma och tycka att vi tillskansat oss MER ved än dom, så han hetsade iväg mig att börja hugga så att vi skulle kunna lägga annan ved ovanpå sedan, som om tyskarna skulle invadera vår vedbinge och börja räkna kubikmeter i samma sekund som de satte foten på svensk mark. Tanken i sig var så orimlig eftersom våra tyska grannar är de mest försynta personer man skulle kunna tänka sig, men veden skulle ju ändå huggas och jag gillar att hugga ved, så inte mig emot. Ask var dessutom rena rama drömmen att klyva, raka fina fibrer och knappt några kvistar alls. G-Ö-T-T. Sedan skördade jag rabarber och gjorde årets första rabarberpaj, vilket också kan klämmas in under rubriken G-Ö-T-T. 

Min man var och red på fredagen och kom hem och sa att han sett att det stod skyltar vid grannbyn att det var loppis som på lördagen. Det hade jag också sett, plus att jag sett att någon gjort det som ett evenemang på Facebook. Varje år har idrottsföreningen en stor loppis som vi brukar besöka, men det här var inte den utan något annat. Vi beslöt oss i alla fall för att åka dit och ta en titt. Dock visade det sig att det var den typen av loppis som går ut på att varje privatperson har en egen liten loppis i sin egen trädgård/garageuppfart och så är väl tanken att man ska strosa från tomt till tomt och fynda. Gillar dock inte det där att man ska in till någon och rafsa bland grejer medan de själva liksom hovrar runt en och utstrålar lite missnöje över att man inte är intresserad av de saker som de uppenbarligen inte själva heller är intresserade av. Vi bestämde oss istället för att åka till en annan grannby där det finns en rätt stor fast loppis som arrangeras av Lions och har öppet varje lördagsförmiddag. Vi har inte varit där sedan före pandemin tror jag så det var väl på tiden. Så vi dit och gick runt och förundrades över att dom hade gjort om och allting såg helt annorlunda ut och fanns det inte en ovanvåning också? Kom ut och insåg att det inte alls var Lions loppis, utan en som arrangeras av den lokala idrottsföreningen och som tidigare legat någon annanstans men som tydligen nu flyttat in i ett snarlikt område och en snarlik lokal (minus ovanvåning dårå) som Lions. Där ser man. Fyndade två skjortor och en tröja plus några böcker på idrottsföreningens loppis och inget på Lions. 

Sen var tanken att jag skulle gräva ner ett rör till en elledning som ska dras mellan huset och carporten vedporten så att vi ska kunna sätta en lampa där så man slipper famla efter ved med mobilens ficklampa mellan tänderna, plus ett eluttag så att man slipper dra ut en förlängningssladd genom badrumsfönstret varje gång man ska göra något som kräver ström. Min man var dessutom om sig och kring sig och påpekade att någon gång i framtiden kanske vi ska ha en elbil så då kunde man förbereda för en sån sladd när man ändå höll på att gräva. Tyvärr för grävningens skull vaknade jag upp med en rätt så rejäl antydan till nackspärr, men jag gjorde ett tappert försök. Efter att ha åstadkommit en ränna som kanske var 20 centimeter djup så tog min man över och grävde färdigt. Sen visade det sig att den slangen som ledningen ska ligga i inte räckte, så nu har vi ett dike mellan ytterdörren och trädgårdsgrinden.  Men det ska väl bli åtgärdat inom kort. 

Annars har jag väl mest promenerat, rensat ogräs, tränat, druckit vin (öppnade en flaska i torsdags, drack sedan ett glas per dag så inga backanaler direkt) och kollat på den norska tv-serien Exit. Så bra,  men vilka as dom är, va. Karaktärerna alltså. Annars tittar vi på Lilyhammer, som kanske de sista människorna på jorden. Den är rolig, men så här in i mitten av säsong två börjar jag tröttna liiiite grann på Steven Van Zandts grymtande machokaraktär. 

Jahapp, det var väl långhelgen det. Nu väntar en i alla fall på pappret hyfsat lugnt jobbvecka. Ska dessutom träffa Jenny imorgon kväll och dricka VIN (mer än ett glas). På lördag ska vi hem till min dotter och spela Monopol (dålig stämning utlovas pga att alla i familjen är sjukt dåliga förlorare och ännu sämre vinnare) och på söndag ska vi (jag och min dotter) rida dressyr för en tränare. Så förhoppningsvis en kul vecka? 

Sweet dreams Öxnehaga

Har läst Sweet dreams Öxnehaga av Anna Agrell. Detta är handlingen:

Det är slutet av 1980-talet. Bästa vännerna Sara och Mia bor i miljonprogramsområdet Öxnehaga. De lever sina liv i centrum eller vid rampen, drömmer om märkesjeans och videobandspelare. På hemmaplan brottas vännerna med egna svårigheter, men tillsammans är de oövervinnerliga och söker sig till allt som ger tillvaron nerv. De säljer lotter utan vinst, klättrar över staketet till byggarbetsplatsen och hoppar från hustak. Vänskapen kommer att hålla livet ut.

Men drygt trettio år senare får Sara veta något om Mia som omkullkastar allt och deras relation sätts på prov. Hur långt sträcker sig egentligen vänskapen - och vilka handlingar går att förlåta?

Jag var grymt pepp på att läsa den här boken. Dels gillar jag uppväxtskildringar i allmänhet och i synnerhet om de är ungefär samtida med min egen, och dels utspelar den här sig i cirka mina forna hemtrakter. Nu bodde jag visserligen vid vägs ände långt ut i skogen, men Jönköping - där Öxnehaga ligger - var dit man i sinom tid åkte när man åkte "till stan" för att hänga och låtsas vara tuff, så jag är ändå någorlunda hemma i geografin, och när jag flyttade hemifrån så bodde jag så värst långt från Öxnehaga, så jag såg fram mot en liten nostalgitripp down memory lane. Blev dock lite besviken efter att ha läst den här boken, tyckte den var lite...ointressant? Tyckte inte att jag kom nära någon av  karaktärerna och ibland kändes  det lite som att det strösslades på lite valfria 80-talsattribut bara för att det skulle så vara, men utan att det kändes speciellt genuint. Störde mig också på detta:

En gång hade det stått en gatupratare utanför kiosken där hemma: "Billig kav, 5 spänn". När jag påpekade för Azad att det var felstavat, sa han bara: "Det vet jag väl, men det låter godare med kav än korv". Det är - inbillar jag mig åtminstone - bara begripligt om man vet hur man pratar i Jönköping med omnejd, där korv uttalas [ka:v]. Det finns många andra lokala uttal som Gud glömde, men det här är det enda som tas upp (bortsett från att uttrycket "pilo" nämns men inte förklaras vid ett annat tillfälle, tror åtminstone det är ett ganska lokalt uttryck för att vara full?). Antingen får man väl skriva på dialekt eller så får man väl låta bli? känner jag. Det var ungefär som i den där vidriga nyfilmatiseringen av Utvandrarna där Karl-Oskar och Kristina pratade som om de kom raka vägen från ett hipstersurdegsbageri på Söder i Stockholm, men plötsligt slängde in att de skulle vara "de goaste vänner". Brrr. Den här boken får två kavar av fem möjliga. 

Keep on walking that road and I'll follow

 Igår var jag på massage hos min nya thailändska, och det är ju inte direkt någon mysmassage om man nu trodde det, utan hon tar i för kung (Bhumibol, eller kanske Rama X?) och fosterland och är också byggd som en liten rysk kulstöterska så det är rätt mycket kraft hon kan lägga bakom. Nu vill jag förvisso hellre att den som masserar tar i lite för mycket än lite för lite, men det här var fan i mig nästan på gränsen även för mig. Men ont ska ju med ont fördrivas, så det blir säkert bra.

Var i alla fall rätt så mör efteråt. Åkte hem, släpade mig ut på promenad med hundarna, gick väl 5 kilometer, kom hem, rensade en spann ogräs och gick in och duschade av mig massageoljan. Sen var planen att jag skulle läsa, men istället ringde min bror och när vi hade babblat klart så hamnade jag i något slags vegetativt tillstånd där jag inte fick gjort någonting mer än att leta upp en förgreningsdosa och koppla in den nya växtbelysningen, samt kolla på ett halvt avsnitt av Hem till byn på SVT play. 

Men idag är det som fredag, fast det bara är onsdag! G-Ö-T-T. Planerna inför den stundande långhelgen är få, vilket också är G-Ö-T-T. Ska fixa med veden, plantera om tomater, eventuellt träna viltspår om den där lyxkursen, som skulle ha startat för två veckor sen men som av olika skäl blev framflyttad, kommer igång. Sen inget mer än såklart promenara med hundarna, läsa böcker och hänga med min man. Imorgon är det också teori i dressyrgruppen, då ska det vara temakväll på hästens form så det vill jag inte missa. Har också anmält mig till dressyrridning för en tränare nästa söndag och önskat antingen Köttbullen, Knubbis eller Gossen. Någon av dom borde jag ju ändå få, tänker jag, men man vet ju aldrig med ridskoleponnyer och hur mycket de går annars. 

Nu ska jag först beta av en jobbsurdeg, sen väntar lite möten och annat arbetsrelaterat, men sedan ska förhoppningsvis frihetens klocka klämta i fyra dagar. 

A hard rain's gonna fall

I natt regnade det! Halleluja, ville jag nästan utropa när jag klev ut genom ytterdörren i morse (för mig, fortfarande natt för många) och möttes av ett stilla smattrande mot de nyutspruckna löven. Minns inte när det regnade senast? men det var flera veckor sen. Så det var välbehövligt och rätt skönt efter all sol (säger jag nu mest pga soleksem i nacken, på överarmarna och i hårbotten som kliar något fördjävligt). 

Igår nådde jag någon form av bottenrekord i tankspriddhet. Ser mig verkligen inte som en särskilt tankspridd person rent generellt, men det är klart att vissa saker går ju mer obemärkt förbi än andra. Igår hände detta: Kom hem från jobbet vid 14-tiden, tog hundarna och gick ut i skogen, kom hem vid 15.30-ish, gick in, tränade ett pass tabata som tog cirka 40 minuter, gick sedan ut för att fixa lite i trädgården. Noterade då att min mans firmabil stod på gårdsplanen. Konstigt, jag hörde inte när han kom och vad konstigt att han inte kom in och sa hej, tänkte jag och började fundera på om han var sur, men kom inte på någon direkt anledning. Vårt hus är liksom inte jättestort så när jag är i det som jag skämtsamt kallar "gymmet", som i själva verket är ett par kvadratmeter tomt golv mellan köket och matrummet där jag brukar utöva min såkallade hemmaträning, så är det omöjligt att någon skulle kunna gå in i köket utan att jag lägger märke till det. Och min man går alltid till köket när han kommer hem från jobbet (det gör jag med så det är väl inga konstigheter? eller? hur gör andra?)

Han kanske gick ner i källaren dårå, tänkte jag (lite hoppfullt, haha), och sen gick jag ut och rensade ogräs  och matade hönsen och samlade in ägg. Kom in och då satt min man vid matbordet och såg yrvaken ut. Kom du hem nu? undrade jag förvånat och han bara nää, jag var ju hemma när du kom hem med hundarna. Det visade sig att han hade kommit hem vid 15-hugget för han skulle beta av lite fakturering och en del annan administration som ingår i en elektrikers vardag, men känt att en powernap nog inte hade varit i vägen först så han hade gått upp och lagt sig. Men HUR kan man (som jag) komma hem och INTE se att en stor röd firmabil står och nästintill blockerar trappan in till huset? Har ju nyligen sett Uppdrag granskning som handlar om Alzheimers och det var ju så att jag kände att jag skulle kunna kvala in där nu. 

Aja. Idag är jag trött. Var i stallet på teori igår, det var om longering och det är väl intressant att få till sig lite tips och tricks. Åkte hem och var hemma strax efter 21. Då visade det sig att min man (som slår nya bottenrekord i tankspriddhet hela tiden) hade stängt av värmepannan som i söndags kväll då för han tänkte sota den, men sen hade han glömt det och glömt att sätta igång pannan igen. Sånt märks ju inte när det är i princip sommarvärme ute, men det betydde att det fanns noll varmvatten när jag skulle duscha. Var ju inte som att jag var genomsvettig som efter ett ridpass, men hade ju ändå varit i stall, klappat hästar, gosat lite med Köttbullen samt kvällsfodrat så "fräsch som en nyponros" var ju inte direkt en beskrivning som passade in på mig. Nu är man ju en viking så jag duschade ändå, kallt, och blev ohyggligt klarvaken av detta, vilket innebar att min man somnade först, hann börja snarka varpå jag blev ännu mer klarvaken. Gick raskt och lade mig i mitt Flickrum™, och där var det kallare än i sovrummet så då piggnade jag till igen. HELVETE vilka problem man har. Somnade väl någon gång innan midnatt åtminstone, men det är ju inte mycket att skryta med när man sen ska upp vid 04. Aja, det är väl bara att bita ihop och kämpa sig igenom dagen. Idag ska jag på thaimassage på det där nya stället jag var på för några veckor sen. Hoppas jag håller mig vaken, men efter förra gången hade jag blåmärken, så det är nog ingen risk att jag slumrar till. Hehe. 

Ingen du älskar kan dö

Har (delvis) läst Ingen du älskar kan dö av Anna Platt, men det var en bok som jag påbörjade men inte iddes slutföra. Detta är handlingen:

Lena har lämnat ett trasigt äktenskap för att uppfylla sin dröm om att öppna ett pensionat på Mallorca. Men i en grop på hennes nya tomt hittas en död man. Renoveringen stannar av och Lena dras in i sökandet efter mannens identitet.

I Stockholm inleder Bianca en passionerad affär med sin gifta chef, samtidigt som hon tampas med saknaden efter sin bror som försvann spårlöst fyra år tidigare.

Och i Sligo på Irland upptäcker Shane att den man som han har trott var hans pappa inte är det. Så vem är då hans biologiske far?

Den här kallades "en psykologisk thriller" på baksidestexten, men GÄSP kände jag ganska så omgående. Tyckte både karaktärerna och hela berättelsen kändes ansträngt konstruerad och lite som att författaren ville använda boken som en förevändning för att kunna åka till Irland och Mallorca för att göra research. Den får en överkorsad pint Guinness av fem möjliga.

Surface agreements, statements of fact, trying to prove we can do it

I morse när jag hade rullat ut Skrynklan (som vi kallar vår numera gemensamma bil eftersom min man, för längesen, råkade backa in i något men i låg hastighet så det blev inte precis en buckla, men plåten ser liksom lite skrynklig ut vid ena bakdörren) nerför vår lilla gata och skulle svänga ut på stora vägen så kom det en skabbräv dystert lunkande nere vid pizzerian. Det var en så deppig syn att mötas av halv fem en måndagsmorgon när man ändå försöker tänka lite peppiga tankar om ny vecka, nya tag och så vidare. Fast det var ju såklart mer synd om räven. 

Mig är det ju inte synd om även om det är måndag morgon, för jag har haft en toppenhelg och nu väntar en kort vecka eftersom det är Kristi Himmelsfärd på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. LÅNGHELG, va? Det är grejer det. Särskilt när den ligger framför en och liksom varslar om allsköns trevligheter som sovmorgnar och dagar man kan fylla med sånt man själv har lust att göra. 

I fredags åkte jag till den del av Ankeborg där man har smackat upp saker som: Biltema, Jula, Jysk,  Media Markt, Granngården, Mekonomen, Elgiganten, Jem & Fix, några sportbutiksoutlets och så vidare. Påbörjade min mission på Granngården där jag köpte 50 plastkrukor i modellen större än de jag redan har som är svinbra, plus en glass. Satt sedan i solen på parkeringen och njöt av tillvaron och tyckte att jag hade all tid i världen, vilket det strax visade sig att jag inte alls hade. Vidare till Jula för uthämtning av paket innehållandes ett par neoprentofflor på rea, sedan Biltema för inköp av mer växtbelysning och sen var det bara att ratta vidare till spårskogen. Kom dit en timme innan vi skulle träffas och körde min lilla intervallträning i kombination med skogspromenad, och det var härligt men också förfärligt varmt och svettigt. Var ju klädd för jobb, inte för att småjogga runt en kuperad barrskogsslinga i gassande sol och 25 graders värme. Men a löparwannabe's gotta do what a löparwannabe's gotta do. Sen åkte vi till en annan del av spårskogen och la spår och sen var det hem och duscha och göra pizza, äta och gå och lägga sig eftersom klockan var ställd på 06.15 dagen därpå.

Tillbringade i princip hela lördagen i spårskogen och det var så härligt. Solen sken, fåglarna kvittrade, bokarna har precis spruckit ut och allt var sådär ljusgrönt som det bara kan vara i en bokskog på våren. Enda nackdelen var att myggen också vaknat till liv och angrep med liv och lust. Den delen av våren/sommaren hinner man ju lite förtränga under den kalla årstiden men nu blev man mer eller mindre smärtsamt påmind om dessa djurs existens. Hade dock myggspray i bilen så klarade mig hyfsat.

 
Flera hundar gick spårprov, däribland Laban, och han klarade det galant. Var i princip för mig bara att följa efter, någon gång fick jag hålla tillbaks honom lite när han gick iväg in i någon tätning för att undersöka, men annars höll han sig i spårkärnan hela tiden. Skottet rörde honom inte i ryggen, han har inte uppvisat några tecken på skotträdsla innan heller men ingen har ju heller stått tio meter bort och skjutit. Men han var helt obrydd, till och med så att domaren frågade om han var skottprovad tidigare eftersom han var så lugn. G-Ö-T-T. Så nu har vi ett förstapris, det har alltså inget att göra med att någon kommer etta och någon annan tvåa osv, utan det är det pris man får om hunden visat utmärkt spårförmåga i ett för eftersök lämpligt tempo och utan ingripande från domaren tagit sig från A till klÖv, inklusive skottprov, på max 45 minuter. Laban var ute i 31 minuter men det kändes som timmar. Han avvek som sagt inte nämnvärt från spåret (det är då tiden kan börja rinna iväg), men han är långsam och noggrann. Mycket behagligt tempo. tyckte domaren och för den som någon gång spårat med till exempel en labrador eller vorsteh eller någon annan stor ras som plöjer fram genom snåren i vad som känns som 180 km/h så är det här makliga promenadtempot ju liiite skillnad, och inte till det sämre. 

Igår var en ledig dag! Skönt tänkte jag och tog med mig flocken ut i skogen. Gick en mil, kom hem, tränade ett pass pilates och åt lunch. Sen tänkte jag mig att jag bara skulle plantera om tomater och sitta nere i trädgårdslandet och rensa kirskål och lite sånt där stillsamt, men då meddelade min man att han skulle fälla en stor asp som står på gränsen mellan vår och de tyska sommargästgrannarnas tomt, för det hade han kommit överens med dom om att han skulle göra och då var det lika bra att passa på nu när det var fint väder. Tyskarna var i Tyskland så jahapp, det var bara att dra på sig arbetshandskarna och rätta in sig i ledet. Att fälla ett träd tar ju inte så lång tid, inte heller att kapa upp själva stocken, utan det som är verkligt tidsödande är att ta hand om alla grenar och kvistar som utgör minst 50 % av trädet. Så där gick större delen av eftermiddagen åt till att skilja kaffeveden från sånt som ska flisas med kompostkvarnen, och då blev jag inte ens klar. Men däremot trött, så då bestämde jag mig för att det fick vara nog för inomhus väntade bröd som skulle bakas och en middag som skulle lagas och matlådor som skulle fixas, osv. Fixade det och sen blev det SOFFLÄGE resten av kvällen. 

Men härlig helg! Har dock bränt mig lite i solen så nu kliar det överallt och jag känner med den stackars skabbräven som jag såg i morse. I fredags (tror jag det var) så slängde jag in lite ogräs till hönsen och då kom alla rusande utom Astrid, hon gick omkring för sig själv och bar på något som jag först trodde var en vante, men det visade sig vara en enorm padda, stor som en hand och även död som en sten. Höns äter väl inte paddor? sa min man med motiveringen att dom var "äckliga", vilket han rimligtvis inte kan veta om en höna tycker eller ej, för de äter ju mördarsniglar och maskar och larver och annat som ingen normalt funtad människa känner att snålvattnet börja rinna till vid tanken. Däremot är ju paddor svagt giftiga, men höns är ändå rätt smarta i det avseendet. Nästa dag hittade jag paddan, det som var kvar av den, med ena armen avsliten och innandömet fullständigt urgröpt. Så ja, höns äter paddor, minus skinnet, vilket härmed anses vara bevisas. 

I veckan som kommer ska jag jobba (fast bara tre dagar). Ingen ridning för det är teorivecka, vet inte ännu vad som kommer att hända för de andra teorigångerna den här terminen har det ju varit gemensamma clinics, men nu tror jag man bara ska träffas med sin grupp och ha...någon slags teori?  antar jag. Aja, det ger sig. Ska på thaimassage imorgon, det ska bli G-Ö-T-T. Sen är det väl inget mer planerat egentligen, förutom lite jobb och sånt därnt. Jamen då kör vi. 

Skuggland

Har läst Skuggland av Marcus Dunberg, den handlar om det här:

Friskolan Lyceum, en guldskimrande gåva från de rika till de rika, är en värld där barnen till de förmögnaste står högst i kurs. 11-åriga Daniel är längst ner i den hierarkin, något som hans psykopatiska klasskamrat Lucas utnyttjar.

När Lucas och hans vän Ian begår ett övergrepp på Daniel går det inte längre att blunda för trakasserierna. Eller? Lucas terrorregim fortsätter, samtidigt som Daniel och hans mamma Vicki beskylls som lögnare. Vicki och Daniel faller allt djupare ekonomiskt, socialt, mänskligt, och de inser att ingen rättvisa kommer att skipas.

Samtidigt oroar övergreppet, lögn eller inte, skolans mecenat och grundare miljardären Gunnar Grentz. Han har åtnjutit en helt ny form av respekt och politiskt inflytande efter att Lyceum kommit till världen. Och nu är hans position hotad. Snart störtar en pojke mot sin död. Men vem? Och varför?

NJAE? kände jag väl redan efter de inledande kapitlen, och inte blev det så värst mycket bättre sen. Rätt seg och halvdant berättad historia, karaktärerna saknade djup och kändes inte speciellt trovärdiga (inte för att jag hänger med rikigar så här kan jag möjligem vara ute på tunn is), speciellt inte barnen. Den får två Gucciväskor av fem möjliga.

 

The mirror of your dreams

Fredag! Det har varit vårväder hela veckan, fast kallt om nätterna. Läste en artikel i någon kvällstidning  som andades besvikelse över att Skåne inte levererade några blommande rapsfält ännu, och det lät som om det var ka-ta-strof. Det är det ju såklart om man ser det ur de rapsodlande böndernas perspektiv, men det kändes som att andemeningen här snarare handlade om det rent estetiska. Rapsen är absolut senare än normalt, eftersom det varit K-A-L-L-T, remember, men den är nog på gång, såg ett fält som började skifta i gult så sent som igår. Men kvällstidningsjournalister verkar ju älska rubriker om skördar som eventuellt riskerar slå fel så att gemene man blir utan nypotatis och jordgubbar till midsommar. Mig veterligen har det aldrig hänt, däremot har det någon gång hänt att det inte funnits svenska jordgubbar att köpa till den 28 maj när min dotter fyller år och traditionen bjuder jordgubbstårta. 

Aja. Igår frågade jag min man lite sådär i förbifarten om han tänkte rida som idag då. Ja, det tänkte han väl, sa han (men utan någon större entusiasm), hur så, behövde jag bilen? Och då började jag åma mig om att ja, egentligen skulle jag ju vilja åka till spårskogen och lägga spår men nä, den som har en fast aktivitet ska väl ändå ha företräde till bilen den dagen, så nä, jag skippar det. Men efter att ha funderat på saken en stund så kom han fram till att det nog kunde vara rätt gött att komma hem en fredag och bara vara, för han hatar ju verkligen sin ridtid. Sen följde en massa Är du säker? Du behöver absolut inte avstå från något för min skull, osv osv, men summan av kardemumman var ändå att det blir spårskog för mig i morgon och följdaktligen också i eftermiddag. Då är det inte ens lönt att åka hem emellan eftersom jobbet så att säga ligger på vägen dit, så där sparar jag några mil. Får ett par timmar att slå ihjäl efter jobbet, men då ska jag passa på att uträtta lite ärenden. A k a SHOPPING, som jag ju är så bra på. Eller kanske inte, för är det något jag skjuter upp gång på gång så är det väl just det, men nu djävlar. Ska till Biltema (blev aldrig av tidigare i veckan) och köpa växtbelysning, till Granngården och köpa planteringskrukor (om det inte finns på Biltema, men jag vill inte ha i sån där sladdrig plast som går sönder bara man tittar på dom) för jag ORKAR inte längre hålla på och samla tomma mjölkpaket och grejer till mina odlingar. För ett antal år sen investerade jag i pluggbrätten och BRA planteringskrukor i stabil plast, och det är faktiskt om inte guld värt så i alla fall betydligt smidigare att hålla på med. Nu behöver jag dock lite större krukor för att kunna plantera om tomaterna en gång till innan det är dags för den slutliga utplanteringen, plus att jag kommer att behöva de små krukorna till att plantera annat i. 

Ska också till Jula för att hämta ut ett par tofflor som jag beställt för upphämtning i butik. När min exman jobbade på ett sockerbruk i mitten av 1980-talet så fick han ett par träskor med stålhätta som han tog med sig hem därifrån när han slutade ett par år senare. Sen snodde jag dom och har alltså haft som såna där praktiska hoppa-i-om-man-bara-ska-ut-till-brevlådan-lite-snabbt-skor ända fram tills nu, när de faktiskt inte längre håller måttet ens för att gå och hämta in posten. Att åka till skoaffären för att köpa nya träskor kändes förvisso som en grej man minns från barndomen, då var det VÅR!, men det gick inte att uppbringa samma känsla nu utan jag klickade hem ett par "trädgårdstofflor" i neopren som Jula råkade ha rea på just där och då. Så spännande kommer min shoppingtur idag alltså att bli. Sen tänker jag att jag åker till spårskogen och går en runda och kör lite intervallträning där innan det är dags att lägga spår. Sen hem och sen tror jag det det blir hemgjord pizza till kvällsmat faktiskt. Ska bara riva av åtta timmars arbetsdag först va. 

Till stallet istället, v 19 2023

Fick rida Knubbis i dressyrgruppen igår, för Köttbullen behövdes till någon barnlektion. Såg mycket fram mot det, men efteråt kändes det lite sisådär. Fick liksom inte till någon framåtbjudning att tala om och det var så mycket fokus på övningen. Hade föredragit att gneta omkring på volter, men nu var det någon slags variant på markarbete med bommar på böjt spår och bommar som låg som ett V på medellinjen så att man skulle träna på att rida rakt. Det gick väl ändå skapligt, MEN: gummisnodden på Knubbis' ena säkerhetsstigbygel lossnade och flög av för att aldrig mer återfinnas. Då har man liksom ingen utsida på stigbygeln och jag tänkte att jaja, det är väl inte hela världen, men herregud, den stigbygeln var som ett levande väsen och jag tappade den stup i kvarten, företrädesvis när jag travade mot någon av bomserierna  och red lätt och och skulle skänkla på för att få lite extra tryck i traven. Visst kan jag rida lätt utan stigbyglar, uppenbarligen kan jag också rida lätt med ena foten i den ena stigbygeln och den andra hängandes lös och ledig, men det var otroligt irriterande. Fick liksom inget flyt med någonting tyckte jag. Aja, nu kanske någon fixar nya stigbyglar i alla fall, den där gummisnodden har nämligen varit trasig i flera veckor. Inget ont som inte har något gott med sig, kanske?

Nästa vecka är teorivecka, kanske ska jag då försöka få till en drop in-ridning? Om det nu är någon när det är klämdag och grejer, jag har planerat att vara ledig och kanske tycker jag då att "det är jobbigt att ha en tid att passa". Den som lever får se. 

And we all hang on behind

Igår jobbade jag till 15.00, skulle egentligen slutat i vanlig tid (13.15-ish) men så hörde en kollega av sig och behövde hjälp lite snabbt med en grej och då är man ju inte den som är den. Sen inledde vi vårt Teamsmöte med att avhandla diverse information om bland annat 1. hans frus löparkarriär (stigande, hon är helgrym), 2. våra egna löparkarriärer (dalande, för att inte säga stendöda), 3. deras nyinköpta kolonistuga, 4. lite skit om en gemensam kollega, innan vi kom in på själva ärendet. Så det hade väl inte behövt ta så himla lång tid egentligen, men nu blev det så här. Susade hemåt med en känsla av lätt stress för jag tyckte jag låg back i mitt träningsschema. Igår skulle jag egentligen ha kört mina små intervaller, tänkte optimistiskt att jag kunde beta av dom när jag gick hem från bilhandlaren men då var jag ju trött, plus att jag bar på en kasse som innehöll en tom matlåda, jobbtelefonen och en bok och även om jag inte springer långa sträckor i taget så vill jag fan inte göra det med en kasse i näven, där går väl gränsen. Så tänkte att jag kan ta dom i samband med hundpromenad som igår då. Gillar att springa med hund, men inte med tre samtidigt. Remus är så långsam, Tage ligger på som om det gällde livet och Laban är än här, än där. Men det gick ändå rätt bra förutom att jag snubblade på en lömsk uppstickande rot och föll som en fura framlänges, pladask. Hann tänka ungefär åh nej, nu kommer jag att slå mig halvt fördärvad, för det gör man ju nästan per automatik om man ramlar omkull när man är på sitt femtiofemte jordsnurr, men istället hände detta: jag landade och tog emot mig med ena armbågen och handen, och liksom bara sköt ifrån och studsade upp på fötter igen som en annan elitidrottare. TYVÄRR var jag ju ensam på en liten skogsstig så det fanns inga vittnen till denna bedrift, vilket det ju alltid verkar göra om man istället ligger  i gyttja och krälar hjälplöst som en annan Gregor Samsa. Kände mig helnöjd med att slippa framstå som en karaktär i en Kafkaroman, studsade hemåt på lätta fjät och rev av ett pass tabata när jag ändå var igång och hade ångan uppe. Kände mig STARK och det är ju inte en alldeles självklar känsla alla dagar. 

Idag ska jag förhoppningsvis jobba lite mindre, eller i alla fall sluta i för mig rimlig tid. Ska handla på vägen hem och förhoppningsvis också ha kvar ork och inspiration till att svänga inom Biltema och köpa lite mer växtbelysning, vilket har stått på min to-do-lista ett tag nu. 

Helgen är i antågande, planerna är lite diffusa. Egentligen skulle jag ha börjat på en ny viltspårkurs som hålls alldeles här i närheten som förra helgen, vilket jag tyckte var nästan overkligt vältajmat eftersom den förra slutade helgen innan. Viltspårkurser växer verkligen inte på träd så det gäller att smida medan järnet är varmt. Skillnaden mellan de här kurserna är att den som jag har gått är cirka hundra gånger mer tidskrävande. Spårskogen ligger 45 minuters färd bort enkel resa, detvillsäga en och en halv timme per dag går bara åt till restid. Man lägger spår till varandra, vilket dels innebär att man måste åka dit dagen innan och lägga spåren, dels att man kan få spår av rätt så tvivelaktig kvalitet (och även själv råka lägga spår som inte blir bra, så det är verkligen inte som att jag är skuldfri i detta) och det tar evigheter och lite till, men är oftast väldigt trevligt och personligt och kul. Den andra kursen är mer lyxvarianten. Det tar mig max 10 minuter att köra dit, man kommer till färdiga spår som alltid är högkvalitativa. Man går sitt spår, får sin feedback, dricker lite kaffe och sen är det klart. Den riktar sig egentligen mest till jägare och det enda som är tråkigt med den är väl egentligen att det av naturliga skäl blir väääldigt mycket jaktsnack och där har man ju inte mycket att komma med, men det är ju inte deras fel. Hur som helst. Det var ett spårtillfälle på förra kursen som blev framflyttat till som på lördag då, så att det ändå krockade lite, men det skulle komma något sånt där ta-igen-tillfälle längre fram så det var inte hela världen tyckte jag. Men så har lyxkursen blivit framflyttad två veckor, vilket innebär att jag ändå skulle kunna spåra med gamla kursen, MEN nu har jag ju sålt min bil. Och min man rider på fredagarna, så då kan jag inte vara med och lägga spår. Har mailat och frågat om någon vänlig själ möjligen skulle kunna förbarma sig över min spårläggargärning, men har inte fått något svar än. Så lite beroende på vad svaret blir så tillbringar jag antingen lördagen i spårskogen eller så är jag "ledig" såkallat. Blir bra vilket som, känner jag. 

Nya tider?

 Nya tider?

Jag har aldrig dansat tango

Har sålt min bil, äntligen. Eller själva AFFÄREN tog ju verkligen inte lång tid även om bilhandlaren inte hörde av sig på i måndags. Men det gjorde han igår och sen var det snabba ryck. Var där vid fyra, kom hem tio i fem och det inkluderade registrering av ägarbyte, överföring av pengar till mitt konto samt tre kilometers promenad hem. 

Du ska väl städa och tvätta bilen innan? frågade min kollega Stefan, men det hade jag faktiskt inte alls tänkt göra. Han, bilhandlaren alltså, köpte ju bilen osedd, inte med villkoret att den skulle vara i mint condition, och sen förväntar jag mig ändå att en begagnad bilhandlare har nån kille (av någon anledning föreställer jag mig att det är en kille) som tvättar och dammsuger och fixar till. Stefan menade på att det där gör man bara, tvättar och städar bilen innan man säljer den, men det får ju stå för honom, och när jag parkerat bilen och började leta mig fram mot bilhandlarens kontor möttes jag mycket riktigt av någon rumän (-ish, oklar nationalitet men han pratade i alla fall inte svenska) med högtryckstvätt i handen och nybilsdoftspray i blick. Bilhandlaren själv kastade inte så mycket som en blick på bilen, så det var väl en himla tur att jag inte lytt Stefans "råd" för det hade varit ogjort arbete. Ungefär som när jag sålde min lägenhet och skulle städa ur den, det var i december och inte direkt fönsterputsarväder om man säger så. Fick sno med mig något säkert jättemiljöfarligt sprayputsmedel från jobbet och lade mycket möda och energi på att få fönstren rena och golven skinande, för man vill ju inte att nästa person ska tycka att den flyttat raka vägen in i ett reportage av Lubbe Nordström. 

Killen som köpte lägenheten var 25-ish och hade importerat en thailändska. Vid tidpunkten för visningen hade hon inte kommit till Sverige än, så han var på visningen tillsammans med sin pappa. Samma sak när vi träffades hos mäklaren för att skriva kontrakt och man fick nästan lite känslan av att killen var omyndigförklarad, fast det blir man väl inte längre. Sen hörde killen av sig och undrade om han kunde få komma och titta tillsammans med frun för hon ville (enligt honom) få se köket och tvättstugan. Say no more. Slutligen träffades bostadsrättsföreningens ordförande, killen, hans pappa och jag i lägenheten en sista gång för överlämnande av nycklar. Bostadsrättsföreningens ordförande meddelade att nu skulle nya ägaren också godkänna lägenhetens skick och städningen. Killen och hans pappa kastade varsin flyktig blick omkring sig och bara "jajaja, det blir bra", så där fick jag för att jag hade knäskurat golven och hängt som en trasa ut genom fönstren i minusgrader och förstört ozonlagret med superfönsterputsspray. 

Nu slapp jag ju i alla fall reta mig på ogjort arbete, så efter väl förrättat värv hos bilhandlaren så började jag knata hemåt. Promenaden hem var alldeles ofattbart seg. Trots att den bara var tre kilometer så kändes det som minst en mil. Solen gassade, såklart var jag för varmt klädd (det hade ju ändå varit minusgrader på morgonen), var både trött och hungrig och fick nästan lite flashbacks från när jag var liten och gick hem från skolbussen. Vi bodde på en höjd, och det var så himla härligt på våren när man kunde börja cykla den lite dryga kilometern ner till där skolbussen stannade, det var liksom ett tramptag hemma på lagårdsbacken och sen kunde man i princip rulla hela vägen ner till stora vägen. Omvänt gällde såklart när man skulle hem, då fick man släpa sin blytunga cykel och sin blytunga skolväska uppför alla backarna, och jämfört med det kändes det som att Jesu vandring på Golgata skedde med muntra hoppsasteg. Men det var säkert mycket karaktärsdanande och nyttigt. 

Kom hem, min man var gissningsvis fortfarande sur p g a måndagens källarröjningsbråk (jag vet att han var det för han hade skickat ett passivt aggressivt sms tidigare på dagen, vilket jag många gånger uttryckligen bett honom ge fan i eftersom det enligt mig aldrig går att lösa en konflikt via sms, men han behövde väl få det ur sig) och hade gått och lagt sig för att vila. Jag körde ett pass pilates och rensade lite ogräs i trädgården innan jag damp ner i soffan och åt kvällsmat. Kollade sedan på Uppdrag granskning om Alzheimers sjukdom, men somnade innan programmet var slut. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

Ingenting försvinner, allt finns kvar

Avbokade ridningen igår för att det var hoppning (mest) och för att jag kände att det skulle vara bökigt att fixa både med att åka och lämna bilen och röja i källaren och åka till tippen (återvinningscentralen är det ju, men "tippen" är tydligen ett ord som sitter i ryggmärgen). När jag pratade med bilhandlaren i fredags så kom vi överens om att jag skulle komma med bilen "i början av nästa vecka" och han sa "bara ring först så jag inte är och hämtar någon bil någonstans". Ringde honom alltså igår eftermiddags, då var det ingen som svarade. Lämnade meddelande på telefonsvararen och bad honom ringa upp, det gjorde han inte. Det kanske gick för enkelt och smidigt det här? Aldrig får man vara riktigt glad. 

Medan jag väntade på bilhandladen som aldrig ringde så passade jag på att röja i källaren. När jag tömde bilen så insåg jag ju att jag inte behöver köra omkring med kanske så mycket som 95 % av de hundgrejer som jag har kört runt med. Har väl (haft) någon tanke om att man alltid ska kunna vara redo för träning om det spontant skulle uppstå någon situation, vilket väl var en rimligare tanke när jag hängde på brukshundklubben flera dagar i veckan. Nu: not so much. Ner med det i källaren så länge, men den minutiösa ordning som jag en gång i tiden skapade i mitt källarförråd (vi har varsitt) var dessvärre ett minne blott. Det är såklart min mans fel, åtminstone delvis, eftersom han periodvis belamrar korridoren utanför förrådet med grejer som han inte vet vad han ska göra med, men "slänga" är ju aldrig ett alternativ i hans värld. Sen är det såklart också mitt fel att det är stökigt i mitt förråd eftersom jag inte orkat klättra/kliva över hans kan-vara-bra-att-ha-saker för att komma till, utan bara hivat in grejer lite hipp som happ "så länge" (vilket ju alla vet tenderar att bli en permanent lösning). 

Tog därför en välbehövlig röjning och körde snabb som en vessla till tippen för att avyttra diverse saker innan min man kom hem från jobbet, bland annat ett slutsteg i en låda som mitt ex byggde till the Queen of Volvos mäktiga bilstereo (som han också byggde) och som jag av någon outgrundlig anledning sparat, förmodligen för att den en gång i tiden kostat skjortan och lite till (mitt ex var en såkallad ljudbög och det var knappt ens att det bästa var gott nog). Hade min man sett detta så hade han inlagt veto och så hade slutsteget plus lådan hamnat i hans jättehög med "elektronikgrejer som man någon gång ska bygga något av". Han har också motsvarande jättehögar med "trägrejer som man någon gång ska snickra något av", "tyghögar som man någon gång ska sy något av", osv osv, men det är sällan planeterna står i en sådan konstellation så att inspirationen infinner sig samtidigt som tiden och lusten finns. Been there done that så nu blev han inte ens tillfrågad. Slängde också en gammal turistsäng och en sunkig madrass som blockerade halva förrådet kändes det som. Hittade två agilitytunnlar som jag inte visste om att jag hade, tror jag har vunnit dom i något sammanhang. Messade en kompis och frågade om hon ville ha, och så var jag av med dom. Hittade också mina gamla mitsar som jag på liknande sätt skänkte till äldsta barnbarnet som nyligen har börjat boxning. AAAH. Röja är fan the shit alltså. 

Sen kom min man hem och då skulle jag ha med honom på det här tåget och det gick väl sådär. Det började bra med att vi enades om att flytta upp en gammal ekkista från källaren till carporten vedporten, istället för att den som nu står och tar upp en massa plats och det är ytterst oklart vad som ens finns i den just nu eftersom min man lagt en uppsättning vinterdäck ovanpå så den inte går att öppna med mindre än att man flyttar dom, men det finns det inte heller riktigt plats att göra. Så den kommer att försvinna, jag tänker att man kan förvara fiberduk och andra grejer där när de inte används. Bra-bra. Sen ifrågasatte jag varför "någon" (dvs min man) ställt en källsorteringssats framför ett skåp, är det något jag stör mig på så är det när man ställer saker FRAMFÖR andra saker så att man inte kommer åt det som är bakom. Jag tyckte det var helt onödigt att ha en massa byttor och boxar ståendes på golvet i källaren motsvarande system finns en trappa upp och soptunnan står tio meter från ytterdörren. Sen kom vi in på den ytterst brännbara kategorin "saker som min man tycker är bra att ha och som jag vill slänga" och det var väl inte direkt så att det stora vemodet rullade in, men det blev ganska irriterad stämning efter ett tag och sen slutade det med en härsken diskussion/gräl på ett ganska uttjatat tema. Min man framställer nämligen gärna sig själv som en som minsann ser möjligheter och resurser av sånt som andra (jag) ser som en hög med skit som någon (min man) är för lat för att åka till tippen med. I diskussionen/grälet framstår jag alltid som en vårdslös slit-och-släng-personlighet medan han i det närmaste är dygden personifierad, vilket irriterar mig till max och då förvandlas jag tydligen till någon slags källarröjningsvariant av Janne Josefsson och går och pekar på saker med hela handen och smattrar fram: Det här då? Vad ska du ha det här till? Jaha, och när tänker du att ska det bli klart då? vilket i sin tur irriterar min man till max, så resten av kvällen blev ju inte direkt gemytlig om man säger så. Hoppning hade kanske varit ett bättre alternativ trots allt. 

Helgen vecka...18 var det va?

Swisch sa det och så var helgen förbi, precis som vanligt. För ett par månader sedan bytte min man ridgrupp så nu rider han på fredagar. Det tycker han är öken och jag är lite kluven till hur jag känner. På ett sätt: jag gillar ju egentid. Å andra sidan så missar vi att äta middag och kolla på någon serie ihop, som vi normalt sett bara gör fredag-lördag-söndag, eller numera lördag-söndag, eftersom vi inte äter middag på kvällen i veckorna och knappt tittar på tv heller för den delen. Han är inte hemma förrän cirka 20.30 och jag tycker det är alldeles för sent att äta då, så jag äter tidigare och han äter rester medan jag typ gör mig i ordning för att gå och lägga mig. Han svär ve och förbannelse över den som hittade på denna ridtid. Jag hade inte haft något emot det, både när jag red i återvändargruppen och senare på drop in-ridningen på fredagar så tyckte jag det var ett dömysigt sätt att avsluta veckan på, men det är ju jag det. Nu är det ju - herreguuuuuud - bara sex veckor kvar tills terminen är slut, så sen är ju det lilla problemet ur världen, i alla fall över sommaren och sen får man väl se hur höstterminens schema ser ut. 

I fredags sålde jag min bil! Fick tips från en granne om en bilhandlare lite utanför byn och ringde och frågade om han ville köpa och han erbjöd 25 000 och jag hade väl tänkt kanske runt 30 men å andra sidan så kunde jag också tänka mig "billigare vid snabb affär" så jag sa okej till det, för det är nog ungefär vad den är värd. Fick därför det tvivelaktiga nöjet att städa ur bilen i helgen (ska dit idag och lämna bilen och slutföra affären så "såld" är den väl strängt taget inte riktigt än), vilket kanske var det tråkigaste jag gjort på bra länge. När man tränar hund så har man ju sin bil som ett mindre förråd för hundträningsgrejer, så där lastades det ut både det ena och det andra i kategorin "bra att ha" som jag knappt ens visste att jag hade. Sen följde en rätt så härsken diskussion om vad som skulle finnas i den numera gemensamma bilen. Den är nämligen mindre än min, vilket innebär att hundburen tar upp i princip hela bagageutrymmet, vilket in sin tur innebär att allt sånt som jag i normala fall knör in i utrymmet mellan hundburen och väggen nu måste förvaras någon annanstans. Sedan jag lämnade brukshundklubben så tränar jag inte heller lydnad och bruks på samma sätt, så då behöver jag ju såklart inte ha bilen full av apportbockar och koner  och liknande grejer, men snitslar, spårselar och spårlinor är ett måste. Plus campingstol, det är nästan viktigare än att ha med hunden brukar vi säga på skoj, men som med nästan allt skoj finns det ett uns av sanning i det. Campingstolen är en av de saker jag har knött in bredvid hundburen, men den fick nu flyttas till baksätet tillsammans med min låda med nämnda spårgrejer. Sen har jag alltid haft en låda med nödgrejer: bogserlina, luft-på-burk, startgas, startkablar, en rulle toapapper. Det fick dock plats vid reservdäcket, eftersom det inte finns något reservdäck till moderna bilar, bara någon mojäng som på något sätt ska motsvara luft-på-burk. Min mans uppfattning om vad man alltid ska ha med sig i bilen var: spännband. Spännband, spännband, spännband, han hade en hel ICA-kasse full av spännband i alla möjliga färger och längder och konstellationer. Jag föreslog lite försiktigt att spännbanden kanske kunde förvaras i källaren tillsammans med det mobila takräcket, för det är ju bara då de används, och har man inte takräcket på så finns det ju inte heller något att spänna fast, men spännband för honom var vad spårgrejer är för mig, så där fick jag helt enkelt ge mig. 

Dammsög bilen lite nödtorftigt efter att den tömts, vilket var...välbehövligt. Bilvård är verkligen inget jag prioriterar och det märks ju, hehe. Sen bytte vi till sommardäck eftersom snåla jag inte tänkte sälja min bil med en uppsättning i princip helt nya Pirelli vinterdäck. Allt detta tog förfärligt lång tid och än finns det mycket grejer kvar som svävar i ett slags limbo eftersom jag till slut tröttnade och bara hävde in allting i carporten vedporten. Funderar nu på att avboka ridningen ikväll (det är ju hoppning) och ta en tur eller fem till soptippen istället. Får bestämma mig under dagen. Soptippen, eller återvinningscentralen heter det ju numera, här i byn är nämligen bara öppen på måndagar och torsdagar och båda dessa dagarna rider jag ju. Skulle väl rent krasst hinna både det ena och det andra en måndag för de har ändå öppet till 18 och jag behöver inte åka hemifrån förrän 18.30, men...ja. Vi får väl se. 

Igår var det även galopptävlingar på Bro Park där "min" häst (som jag äger en andel i) startade för första gången i ett riktigt lopp. Spelade Harry Boy på V64 plus att jag satte 100 kronor på att han skulle vinna sitt lopp, vilket han inte gjorde. Vann i alla fall 23 kronor på ett annat lopp där jag satsat en tia på en annan häst som tillhör konceptet Min Galopphäst (där man kan köpa andelar) och som vann. Min man hade 6 rätt på sin V54-rad och vann 63 kronor, själv hade jag 5 rätt och vann ingenting, så man kan ju inte precis säga att vi gick med vinst. Men det var kul att titta. 

Har även sått en massa fröer i helgen, och hoppas nu på regn men det ser inte ut att bli något i veckan som kommer enligt prognosen i alla fall. Det hade verkligen inte skadat, nu är det riktigt torrt. Ändå har det ju inte varit någon direkt vårvärme att tala om, i natt var det minusgrader och eftersom jag hade tömt min bil så hade jag inte heller någonting att skrapa rutorna med. Kul, eller kanske inte. Körde till bibblan och hävde in tre låneböcker i bokinkastet, hade full blås på fläkten och sprutade spolarvätska på framrutan ungefär var tionde meter kändes det som. Ej optimalt, men vad gör man när man inte orkar gå tillbaks in i huset, leta rätt på nyckeln till den numera gemensamma bilen för att ta fram en isskrapa. Här är ytterligare en sak som vi måste diskutera, nämligen var bilnyckeln ska vara när bilen inte används. Jag lägger alltid min på hallbyrån, men min man tror att om man gör det så kommer potentiella inbrottstjuvar även att sno bilen (jag är mer av uppfattningen att om man har haft inbrott i sitt hem så är "att bli av med bilen också" ett sekundärt problem även om det såklart också är/blir ett problem, men jag tror känslan av att någon har varit i ens hem är tusen gånger värre), så han går alltid omkring med bilnyckeln i fickan oavsett om han avser att använda bilen eller ej. Nu när den bilen ska vara gemensam så tycker jag dock inte det är rimligt att jag ska behöva gå och rota i hans byxfickor för att kunna ta mig från A till B, så det här får vi diskutera. Gud vad spännande liv man har alltså. 

I veckan som kommer händer väl inte enormt mycket. Ska som sagt åka till bilhandlaren idag och avyttra bilen, sen "kanske" då till tippen eller stallet, har inte bestämt mig än. Imorgon ska jag träffa en kompis lite kort efter jobbet, men annars är det väl bara all work and no fun för hela slanten. Då kör vi. 

 

Tjuren från nästan-Österlen

Idag är det kosläpp i hagen här bredvid. Inte är det något större spektakel, det är köttdjur och för dom handlar det nog bara  om att byta hage och inte att de får komma utomhus för första gången på ett halvår eller så som det var förr.

Men vem blir årets tjur? undrar väl alla och jag kan härmed meddela att det återigen blir O'Hare som får den äran. 

Här kommer tjurlistan som alla väntat på:

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

2023: O'Hare

Systern

Har läst Systern av Mikaela Bley, vilket är en fristående fortsättning på Död för dig, som jag förvisso tyckte var lite sisådär. Detta är handlingen:

Födelsedagsmiddagen hemma hos familjen Gyldenstedt är på väg att avslutas. Kaffe och avec serveras i salongen när tjock rök letar sig in bland gästerna. Elden sprider sig snabbt i den fyrlängade skånegården utanför Malmö. Artonåriga Märtha dras ut ur lågorna och familjen Gyldenstedts liv slås i spillror när de inser att deras yngsta dotter är död. Mördad.

Utredarna Henrik Hedin och Leia Kaplan på Grova brott i Malmö kopplas in i mordutredningen och nystar upp en sanning som ligger väl dold under år av tystnad och rädsla – och som sträcker sig långt förbi stengärdet och de böljande rapsfälten i det skånska landskapet.

Ja, men själva berättelsen var rätt spännande, om än lite rörig emellanåt. Men bra driv. Stör mig fortfarande på Leia och Henrik och att exakt alla karaktärer utom möjligen Karim och Leonel är direkt osympatiska. Den här boken får tre fideikommiss av fem möjliga.

Det kämpas på

 Det kämpas på.