We both know what memories can bring

Strax ska jag och kamrat Drakenhierta träffas för att proffsfika. Det brukar även ingå ett visst mått av så kallad nörd-shopping, och det passar alldeles otroligt bra just nu. Min högt älskade Nokia 5140 har börjat uppvisa oroväckande ålderskrämpor, eller för att vara ärlig har den nog på gränsen till dödsryckningar. Det är mycket tråkigt, för vi har levt i finfin symbios i många år och jag vill inte ha någon annan.

Men det har googlats och hittats någon som skulle kunna vara en värdig efterföljare. Nokia 5500 Sport. Men med min vanliga otur finns den naturligtvis inte att köpa längre, det verkar ha varit en ytterst limited edition, som det heter på ren svenska nuförtiden. Så nu måste jag börja sondera terrängen på marknaden över andra modeller som tål tuffa tag. Jag fattar inte att det finns så få stryktåliga mobiltelefoner, eller det fattar jag ju visst. Det är meningen att man ska skaffa en ny lur vart och vartannat år, inte ha dem kvar i decennier som jag har. Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. Vi får väl se hur det här går.

"R2D2 har gått isönder"

Ser vi aldrig på film nuförtiden, kan vän av ordning fråga sig. Jo, det händer. Fast kanske inte i samma omfattning som förut. Dels har vårt snik-abonnemang på Lovefilm gått ut, men framför allt hör filmtittande kanske lite mer den mörka årstiden till.

Men i lördags var det tydligen åter dags för mig att ta itu med det mäktiga rymdeposet Star Wars. Förra gången gick ju inte så bra. Men nu var jag pigg och utvilad och kände mig redo att sätta mig in i Kraftens hemligheter.

Men det är som förgjort. Vi bestämde att ett glas av vårt utsökta äppelvin skulle sitta fint. Och det gjorde det med. Men mitt i alltihop kom min pojkväns stora glada hund och svansade ner ett vinglas i golvet med påföljd att vi fick pausa och torka och plocka glas och dammsuga och så började vi prata om något annat och öppnade en flaska till och på den vägen var det. Det är inte många som vet om det, men Star Wars är ingen film. Det är mer en miniserie med många korta och splittrade avsnitt. Jag får försöka summera vad som hänt hittills:

Om jag fattat det hela rätt så har prinsessan Leia snott ritningar till Dödsstjärnan så att man ska komma åt de sårbara punkterna och skjuta sönder hela skeppet. Den enda människa i hela rymden som kan fixa det är Obi Wan Kenobi, för han är en gammal Jediriddare och besitter Kraften. Precis som Darth Vader, som också är en gammal Jediriddare som blivit ond. Prinsessan Leia har lagrat ritningarna i industridammsugaren R2D2, men R2D2 och C3PO blir tillfångatagna och sålda som typ jordbruksmaskiner till Luke Skywalkers morbror. Luke börjar hjälpa plåtkillarna (har de ett homosexuellt förhållande?) att leta efter Obi Wan Kenobi, men när de till slut hittar honom vill han, mes-Luke, inte längre följa med och förstöra Dödsstjärnan. Men sedan visar det sig att Imperiets onda Krafter dödat hans morbror och då blir han bitter och vill bli Jediriddare istället. Och så hittar de Han Solo, som är en rymdskeppspilot med ett pris på sitt huvud för han är skyldig Jabba the Hut en rejäl slant, men han och en hårig och oartikulerad apa kan tänka sig att flyga iväg, oklart vart, mot en skälig ersättning. Så de går ombord på Millennium Falcon, och ungefär här skedde missödet med vinglaset och jag fick aldrig veta vad som hände.

Kanske får jag se del 3 i helgen. Vi får se hur det går.

Sony Djävla Walkman del 3

I onsdags var jag på OnOff för att säga dem ett sanningens ord om deras skitprodukter. Jag var beredd att få stå och tjafsa både länge och väl och hade en mental variant av kamrat Drakenhiertas Skeppshultare till hands. Men inget blir som man tänkt sig, för de erbjöd mig helt flott en ny innan jag ens hunnit avfyra en bråkdel av alla argument jag samlat på mig. Jag hann i stort sett bara beklaga mig över att mp3-spelaren lagt av precis innan Göteborgsvarvet. Då framgick det att en av de anställda nyligen hade börjat jogga, så vi förbrödrades raskt i några kvicka löparskämt och stämningen inne i vitvaruhelvetet blev med ens riktigt uppsluppen. För en gångs skull alltså.

Så nu har jag en ny Sony Djävla Walkman. Och är den inte bättre än sin föregångare vet jag inte vad jag tar mig till. Då blir det Falling Down på OnOff, sanna mina ord. Såvida inte någon anställd har några bra tips mot trasiga fötter. Det skulle kunna duga som plåster på såren.

 

Det långsamma temat på "Basin Street Blues"

I onsdags var jag hos idrottsskadespecialisten och fick min dom. Löpförbud. I minst en månad. Och jag bara, jaha, men jag kan väl promenera? Det fick jag inte heller. Eller möjligen korta sträckor och på mjukt underlag. Vad jag får och ska göra är att cykla och simma. Det finns två saker här i världen som jag tycker är skittråkiga. Och det är att cykla och simma. Eller cykel är ett helt okej transportmedel, men att cykla omkring helt planlöst bara för att, känns ju sådär. Dessutom känns det som att man måste cykla i TIMMAR för att nå samma effekt som ett löppass.  Och vatten är verkligen inte mitt element och simma är DÖDEN. Jag kan för övrigt knappt simma. Jag har gått i simskola och fuskat när jag tog järnmärket. Vattnet i min småländska barndoms insjö hade ett rikligt innehåll av humussyror, så man kunde gå på botten större delen av de 50 meterna utan att det syntes från land.

Vidare producerades ett stående förbud mot flipflopptofflor. Nu tycker jag att flipflopptofflor är en helt ovärdig fotbeklädnad, så det gjorde inte mig någonting. Högklackat, föreslog jag som ett alternativ, och sedan skrattade vi båda opassande länge åt den helt orimliga tanken. Jag har aldrig ägt ett par högklackade skor i hela mitt liv. Jag har sett att Kajsa Anka har någon slags pumps, men tanken är ju helt orimlig om ni frågar mig. Walt Disney kan inte ha haft mycket koll.

Imorgon ska jag, Puppan och Linda springa Ankeborgs Tjejlopp. I propositionen står det så käckt Naturligtvis INGEN TIDTAGNING, alla springer, joggar eller går i egen takt. Såna uppmaningar retar gallfeber på mig, det är väl en sak att man vill poängtera att det är ett lopp för alla oavsett konditionsnivå, men man behöver ju inte uttrycka det som att kvinnor skulle vara helt oförmögna att klara av ett tävlingsmoment.

Jag HADE tänkt springa. Men i syfte att skona min inflammerade fot har jag nu överbelastat den andra med påföljd att Hallux Valgus från helvetet har berikat mitt liv, så att varje steg känns som att få en gammal rostig spik intryckt i stortån. Dessutom fick jag världens största vattenblåsa under lilltån på samma fot, som ett vackert litet minne från Göteborgsvarvet. Denna blåsa har nu omvandlats till ett gigantiskt, rätt så oaptitligt och slemmigt köttsår som svider något rent DJÄVULSKT så fort tån anbringas mot någon form av yta och som spricker upp så fort jag rör mig fortare än extremt snigeltempo. Det är nästan så att det är skönt att trampa med den fot som bara har "en rejäl inflammation". Så nu vet jag bokstavligt talat inte vilket ben jag ska stå eller halta omkring på, så jag får väl anamma det där med att gå loppet i egen takt. Adrian (2 månader) får bli mitt förkläde. Barnbarn är fina grejer när man ska leva som svartpensionär.

Anden är stark, men vad i helvete har hänt med köttet? Ska det behöva vara så här? Va? Va? Va?

Its like a band tightening around my head

Jag gillar hundar. Eller djur överhuvudtaget, men nu var det hundar det skulle handla om. Hundraser, eller närmare bestämt kamphundar. Nej, det här är inget surt inlägg som handlar om att folk inte borde ha kamphundar, eller ett surt kontrainlägg som handlar om att folk som klagar på kamphundar inte fattar någonting. Det här är mycket allvarligare än så, nämligen hur farao man ska kunna skilja de olika raserna åt.

Förr använde jag ordet "pitbull" lite slött som en synonym för kamphund i största allmänhet, men nu har jag insett att det är mer invecklat än så. Om jag har förstått det hela rätt så finns det pitbull, fast det är ingen ras (i Sverige) utan det används som en beteckning för en blandras mellan en "kamphund" (oklart vilken) och i princip vad som helst, och de kan därför följdaktligen även se ut lite hur som helst. Men i Amerika däremot är det en godkänd ras, American Pitbullterrier, men rasstandarden verkar vara minst sagt rymlig så den verkar fortfarande kunna se ut lite hur som helst. Sedan finns det bullterrier, som ser ut lite som små glada grisar. Och så finns det Staffordshire bullterrier, som är små och liksom fyrkantiga och inte så grislika. Och slutligen finns det American Staffordshire Terrier, som är större och känns lite okaraktäristiska, eller åtminstone känner inte jag att jag direkt kan peka ut någon när jag möter den.

Och jag bara undrar varför de inte kan heta något mindre snarlikt? Det här känns ju för fan helt omöjligt att hålla ordning på, men skam den som ger sig. När jag läste biologi skulle vi lära oss 50 olika fiskar och jag och min kompis lade upp den numera snudd på världsberömda strategin "en fisk om dagen". Jag lärde mig pirål och havsnejonöga, vilka råkar återfinnas på sidan 1 och 2 i fiskboken. Sedan sprack strategin av lite oklara skäl, men lyckligtvis blev fiskkursen inställd så vi slapp stå där med skammen på tentan. Till och med Jesus hade klarat det bättre.

Men strategin borde nog prövas igen, känner jag. En kamphund om dagen, hur svårt kan det vara?

Sony Djävla Walkman del 2

Idag ringde jag till OnOff och klagade på min produkt. De bara: Men det är nog ett mjukvarufel, prova att gå in på Sonys hemsida och ladda ner en nyare mjukvara. Och jag bara: Men batteriet laddar ju ur på ingen tid alls, det kan väl ändå inte vara ett mjukvarufel? Men snäll som jag är lovade jag att ändå göra ett försök. Det har jag gjort nu, fast var på Sonys hemsida den helande mjukvaran finns är fortfarande höljt i dunkel. Och vadå mjukvara, jag vill lämna min mp3-spelare på en VERKSTAD. Till erfarna människor med oljiga nävar som heter typ Rolf och Bengt, som dricker termoskaffe med kanske några droppar starkt i, men som kan skruva isär och LAGA saker. Jag vill inte ladda ner något fjantigt hittepå bara för att försäljarna på OnOff har lärt sig att det är det enklaste sättet att bli av med folk som klagar på, åtminstone för stunden.

Sanna mina ord, det var bättre förr. Imorgon ska jag åka till OnOff och terrorisera dom. Och ve den som föreslår att jag ska "uppdatera mjukvaran". De ska få FAN för det.  

Sony Djävla Walkman

För några månader sedan skaffade jag en Sony Walkman, vilket inte känns som världens bästa köp. När man betalar närmare tusen spänn för en mp3-spelare inbillar man ju sig att man ska få någon form av kvalitet. Valuta för pengarna så att säga. Men i helvete. Bortsett från att den börjar om från låt 1 varje gång jag startar så går det inte att göra låtlistor. Eller, det går jättebra att göra låtlistor i mediaspelaren och det går jättebra att exportera dom, men att sedan plocka fram låtlistan i Sony Ponny Walkman är helt omöjligt. Men jag har överlistat den fan och har skapat mappar på olika teman istället. Det funkar ju, men det stör mig enormt att det inte bara kan FUNGERA som det är tänkt utan att man måste hitta på såna här MacGyveraktiga lösningar.

Droppen kom i lördags när jag stod i startfållan till Göteborgsvarvet och Sony Ponny Walkman bara tvärdog. Eller displayen lyste förtroendeingivande och meddelade att den spelade Holiday med Green Day, men det hördes inte ett ljud. Jag trodde först det berodde på att jag hällt en flaska vatten över mig i avsvalkande syfte, och tänkte att det hade blivit någon slags kortslutning eller så. Det var inte mycket mer att göra än att bita ihop och springa sina sura djävla 21097,5 meter utan musik. Vilket nästan är tortyr bara det, eftersom jag är sjukt beroende av att ha musik när jag springer.

Sony Ponny spontanuppstod från de döda senare samma kväll när jag lämnat av Stefan i Vinslöv och alltså inte längre hade någon underhållning. Då fungerade den perfekt, och jag trodde att fukten-eller-vad-det-nu-var väl hade avdunstat eller så. Men i morse gick den inte ens att starta. Jag tänkte att den väl hade laddat ur sig. Fast den var fulladdad i lördags och går ner i standbyläge på nolltid så fort man ingenting gör. Men men. Jag stoppade i laddaren och gick till jobbet. När jag kom hem fungerade den finfint och jag gick ut på en promenad. När jag promenerat en kvart blev det tvärtyst igen. När jag kom hem testade jag ett annat par hörlurar med samma resultat. Jag provade att reset:a. Då slocknade den och ville inte alls. Jag satte i laddaren och då valde den att blänga på mig. Ljudlöst. Då blev jag sur på allvar och förklarade krig mot detta djävla måndagsexemplar. 

Så i morgon ska OnOff få en liten påringning. To be continued, som det heter.

21097,5 sura djävla meter

Just idag kan jag meddela att det här med att springa en halvmara med en inflammerad fot kanske inte var det allra smartaste beslutet jag fattat här i livet. Det gick bra i knappt 2 kilometer, men sedan är det ju ändå 19 kvar. Och när vartenda steg av de 19 kilometrarna gör svinont och man känner att foten svullnat i sådan omfattning att man börjar fundera på hur mycket  kraft sömmarna i skorna tål, så har i alla fall jag lite svårt att motivera mig i längden. Det gick över Göta Älvbron på ren vilja, men de återstående 7 kilometrarna kröp jag i princip fram, och för varje steg kändes det som om glödande knivar trycktes upp under min vänstra fot. Jag ackompanjerade min snigelaktiga framfart med små ynkliga jämmerrop och var på det hela taget rätt knäckt.

Men det viktigaste är ju inte att vinna utan att INTE BRYTA, så jag segade mig i mål om än på en fullkomligt urusel tid. Idag, när jag upptäckte att trampdynan är så svullen att tårna med stor framgång leker "inte nudda golv", känns det som att det inte heller var det mest intelligenta jag gjort. Men men. Nu ska jag anmäla mig till Göteborgsvarvet 2010. Det kan ju rimligtvis inte gå SÄMRE än i år i alla fall.

Plowmen, dig my earth

Igår besökte jag någon form av medicinman för att få ordning på min trilskande fot. Medicinmannen var en grånande gentleman som ingav förtroende. Först. Sedan tog jag av mig skorna och han kastade en blick på mina Kalle Ankafötter och ropade JA, DET HÄR VAR MINSANN PROBLEM!  Och då hade jag inte ens öppnat munnen*.

Mina fötter blev helt utdömda. De hade liksom inte ett enda rätt. Det var i och för sig ingen fraktur, utan bara en rejäl inflammation. Och mina skor var bra. Det var väl det enda positiva. Mina inlägg var värdelösa. De var tänkta för såna som hade lite mer måttliga besvär, men för Kalle Anka krävdes det speciallösningar. Det hann inte medicinmannen fixa till på lördag, men han klippte helt obekymrat ut ett stort L i något skumplastliknande material och tejpade fast under min fot som stöd. Sedan klippte han ut en kil och surrade fast den med mer tejp under mitt värdelösa inlägg. Därefter fick jag order om att bara använda löparskorna samt smörja foten med Voltaren fyra gånger om dagen och lycka till på Göteborgsvarvet. Jag antar att han såg en guldgruva i form av rehabilitering efteråt.

Allt det här kändes ändå ganska bra, ända tills vi skulle boka tid för design av mina specialinlägg och han med entusiastisk stämma hävde ur sig ett Ja, det här blir en riktig utmaning för mig!  Okej att jag inte har fötter som någon djävla Askungen, men måste alla helt ogenerat påpeka att ens fötter verkar härstamma från helvetet?

På kvällen var jag på massage. Jag berättade för min massör att jag hade fått en inflammation i foten. Han lade handen på min nacke och teg i närmare en minut, sedan avslöjade han att jag inte alls hade någon inflammation i foten utan allt berodde på att jag var blockerad i själen. Sedan dängde han något som liknade en stämgaffel mot massagebänken och svängde besvärjande med den kring mig i ungefär 10 sekunder och avslöjade därefter i förtroende att han hade öppnat min själ både mot himlen och mot jorden. Jag tackade så mycket för hjälpen och betalade** 370 spänn för denna insats.

Där har man haltat omkring intet ont anande och lagt skulden på sina Kalle Ankafötter, och så har jag varit blockerad i själen istället. Det värsta är att jag inte direkt känner någon skillnad, men jag vet i och för sig inte hur det går till när man öppnar själen. Kanske är det som med en surströmmingsburk, att man måste göra ett litet hål först så att inte hela alltet bara sprutar ut över allt och alla och ställer till med förödelse.

Jag tror att min själ kommer att känna sig redo att pysa ut imorgon sådär klockan 15.12 ,lagom tills att startskottet går för mig i Göteborg. 21097,5 meter på asfalt med ömma Kalle Ankafötter blir ingen lek. Wish me luck.

* När jag berättade det här i fikarummet sa Stefan: Då måste han ha varit snabb. Han antyder att min tysta och gåtfulla sida inte är ett framträdande karaktärsdrag. Vadfan.  
** Inklusive 45 minuters massage iofs.

Det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sig om

Jag har ont i en fot, och har så haft ett tag. Det är mycket tråkigt. Inte för att min löparkarriär är så värst mycket att skryta med annars heller, men nu är den under all kritik. I helgen sprang jag och kamraterna i järngänget den ärorika Humlestafetten och dagen efter kunde jag knappt gå. Det här duger ju inte.

För ett tag sedan läste jag i ett gammalt nummer av Runner's World om symtomen på "stressfraktur på mellanfotsben", och det stämde kusligt bra överens med hur min fot mår. Då slutade jag läsa, för det var inte roligt längre. Sedan ringde jag och beställde tid hos någon som påstods vara expert på idrottsskador. Dit ska jag idag och få min dom.

Jag tänkte mörka lite med att jag ska springa Göteborgsvarvet på lördag. Jag tror på aktiv vila, men en halvmara är kanske att ta i. Men från och med söndag ska jag börja uppföra mig exemplariskt.

Never fear it will take root there

Samtal mellan mor och dotter:

Jag: Jag hittade några lådor med grejer som var dina i källaren.
Puppan: Jaså?
Jag: Ja, så jag tänkte att du kunde komma förbi någon dag så kunde vi ta en titt på det. 
Puppan: Det kan vi väl.
Jag: Du vet...det kanske är något som kan SLÄNGAS!
Puppan (entusiastiskt): JA!

That's my girl.

Mightier than the sword

Jag har funderat mycket på något som i mina ögon är ett av de märkligaste beteendena i hela mänsklighetens historia. Det finns förvisso mig veterligen inte beskrivet i någon svulstig antropologisk studie, men någon ska ju vara den första att belysa detta.

Situationen är följande: Man ska skriva något (för hand) och upptäcker att pennan inte fungerar. Vad gör man då? Jo, man provar igen. Kanske skakar man den, eller trycker spetsen hårdare mot pappret, men nej, man tvingas konstatera att den fortfarande inte fungerar. Vad gör man då? Jo, lägger tillbaks den där man tog den. Sanna mina ord, det finns INGEN som förmår slänga en tom eller trasig kulspetspenna lättvindigt. Först efter kanske kanske 50 försök enligt ovanstående, utspridda över en mycket lång tidsperiod, kan pennan dödförklaras, men inte ens då är det säkert att den förpassas till soptunnan. Nej, ta en annan, den där funkar inte, är en otroligt vanlig kommentar när man sträcker sig efter en penna.

Jag föreställer mig att bläck och pennor en gång i tiden var oerhört dyrt och att ett innehav var oerhört respektingivande och  en maktfaktor för de skriftlärda gentemot populasen. Men ändå. Tiderna förändras och det är 2009 nu. Så släng för djävulen era uttorkande gamla Bic-pennor någon gång! Så. Nu är det sagt.

My friends all drive Porsches

Jag börjar bli lite besviken på Robinson. I år skulle det ju enligt utsago vara "tuffare än någonsin", och det började ju verkligen lovande, med träsket och regnet och leran och bara en handfull gamla sura musslor att äta. Men nu! Nu ligger dom ju bara och solar och äter ris dagarna i ända. Man har inte sett någon tugga palmhjärta på evigheter, och det känns verkligen bara som att det bara är en skock latmaskar på semester. Jag tror jag gör det [typ: plocka några snäckor] idag istället för att sola, var det en som sa igår. Och har man både har tid och kraft att ansa skägg och plocka ögonbryn och sätta blommor i håret och hålla på och fjanta sig i största allmänhet så lär det väl knappast handla om ÖVERLEVNAD längre.

Och så är det lite rörande att se de där småtjejerna som tror att de är de skarpaste hjärnorna bakom den värsta pakten i Robinsons historia inte har fattat att alltihop bara handlar om att ingen ser dem som ett hot i en kommande final. Hear my voice för fan.

Falling Down i Humletorkan

Ni vet den fantastiska 80-talsfilmen Falling Down, där Michael Douglas läxar upp det krackelerande amerikanska välfärdssamhället med basebollträ, k-pist och svidande sarkasmer? Igår spelades det snudd på en uppföljare i Humletorkan utanför Näsum. Vi, det vill säga jag och Dan och Carl, skulle trixa oss in med en väldigt stor bil på en väldigt smal väg bland väldigt mycket folk och fä. En vänlig och hjälpsam själ vinkade milt att vi hade fri lejd, men noterade inte att det stod en liten hund på andra sidan bilen/vägen, vilket omöjliggjorde omedelbar framfart. Då fick Dan ett Falling Down-bryt och backade tillbaks bilen*, vevade ner rutan** och lät sin tordönsstämma dåna ut ett DET STÅR FÖR FAN EN HUND DÄR! över nejden med en sådan kraft att det nästan uppstod nya hål i ozonlagret.  

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att folk tappar besinningen så fort de sätter sig bakom ratten. Men en sak är i alla fall säker: Vi har härmed tillräckligt mycket material för att spela in en uppföljare till Falling Down. Och jag vet redan vem som ska spela huvudrollen.

* Ok, det gjorde han inte, för all trafik stod stilla. Men om det hade varit på film så hade det blivit mycket mer effektfullt.
** Eller vad det nu heter när det är elektriska fönsterhissar.

Jävla Jamie Oliver del 2

Igår var det dags att sätta Plan C i verket. Alltså vandrade Puppan och jag runt i Ankeborgs alla bokaffärer (= 2 st + Åhléns) för att hitta Boken där Jamie Olivers chokladtårta finns med. Ja, receptet alltså, det är förhoppningsvis inte så att det ligger en platt och möglig tårtbit mellan sidorna. Min djävulska plan var att Puppan, som har en mobiltelefon från detta årtusendet, snabbt skulle fotografera av receptet i smyg. Jag har nämligen lite svårt att föreställa mig att bokhandlarna skulle gilla att man liksom kopierar en sida utan att betala för sig, och det är nog lättare att vara diskret med en mobiltelefon än om jag skulle böka upp min jättekamera och börja zooma och greja.

Men den djävulska planen gick i stöpet, för det fanns inte fler Jamie Oliver-böcker i bokhandeln än på biblioteket. Nu har jag i och för sig inte kollat på typ Ica Maxi och såna ställen än, så jag har inte kastat in handduken. Skam den som ger sig och den som väntar på något gott väntar på Jamie Olivers chokladtårta. 

Men ändå. Hur svårt kan det vara? 

Are you prepared to die for your beliefs?

Jag BORDE dessutom ha ett gigantiskt Tolkien-komplex. Tills för inte alls särskilt längesen trodde jag att Sauron och Saruman var en och samma person och att det ena kanske var någon form av smeknamn. Eller kanske lite som Gollum och Smeagol. Jag blev helt bestört när jag insåg att det är två helt olika gubbar. För att förvilla det hela ytterligare ser ju Saruman (eller om det är Sauron) och Gandalf exakt likadana ut, med långt hår och stort skägg och jättelånga svepande klädnader* och outgrundlig uppsyn.

En annan sak som slog mig är: Har hobbitar inget arbete? Bilbo verkar ju mest drälla omkring i tillvaron när han inte är ute på äventyr då, och det kan han väl få göra för allt i världen, men varför har han en trädgårdsmästare? Han borde väl för höge farao ha tid att påta i jorden kring Baggershus från arla till särla, kan man ju tycka. Hur livnär de sig, hobbitar i allmänhet? Och får trädgårdsmästaren avtalsenlig lön och semester, till exempel? Har de reglerad arbetstid? Är de organiserade i någon fackförening?

Det är lättare med Stephen King.

*Verkar rätt opraktiskt om ni frågar mig, borde de inte fastna typ överallt?

...and in the darkness bind them

Jag har ett ganska stort Tolkien-komplex. Det går ut på att jag tycker att Ringen-trilogin är skitbra, men jag klarar helt enkelt inte av att  läsa böckerna. Jag har börjat på Sagan om ringen hur många gånger som helst, men kommer bara ungefär till sidan 38. Sedan går det inte längre. Och då hyser jag ändå ett rätt saftigt förakt mot såna som bara ser filmer och inte ids läsa böcker. Jag har läst kopiöst mycket i hela mitt liv. Jag plöjde för fan hela Mobergs Utvandrarsvit när jag gick på mellanstadiet, så jag borde ju kunna förmå mig att ta mig genom detta också. Men det ter sig helt oöverstigligt, och det duger fan inte.

Så i slutet av förra året uttalade jag det närmaste jag någonsin har kommit ett nyårslöfte i hela mitt vuxna liv. I vittnens närvaro lovade jag heligt och dyrt att innan 2009 var till ända så skulle jag ha läst hela Sagan om ringen.

Min pojkvän stöttade mig i detta beslut genom att ge mig Bilbo, en hobbits äventyr i julklapp. Den har jag läst nu, men när man stolt informerar folk i sin omgivning om detta framsteg ler de lite överseende och säger något i stil med Ja...det är ju mer en barnbok. Där fick man.

Men nu har jag gett mig i kast med den riktiga Sagan om ringen. Jag är på sidan 59 nu, och så långt har jag aldrig kommit förr. Dessutom har jag redan hittat ett fel i boken. På ett ställe står det att Bilbo hittade Ringen i en grotta som beboddes av orcher, men så är det ju inte alls. Det var ju vättar som bodde där, det vet ju minsta barn. Som liksom jag nyligen läst Bilbo, en hobbits äventyr. Skärpning, Tolkien. Och dessutom, skulle den där lilla puttefnaskern Gollum kunna överfalla stora slabbiga orcher och döda dem och till och med äta upp dem? Knappast troligt va?

Ja, hur som helst. Jag tar mig framåt. Det är inte så lustigt (än), men skam den som ger sig.

Fast man blir ju motarbetad precis hela tiden. Idag kom en lömsk försändelse från Bokus, innehållande Stephen Kings senaste (på svenska översatta åtminstone) roman Duma Key. Jag är, som tidigare nämnts, otroligt förtjust i Stephen Kings böcker. Nu har jag att välja mellan en skitbra skräckroman och en tråkig bok där släktskapet mellan all världens hobbitar avhandlas in i minsta detalj.

Tricky.

Eldarna kan vänta

Min pojkvän påstår att det visst förekommer mycket realistiska frätskador i Alien 2. Nu har jag dessutom kompletterings-googlat lite och fått reda på att en mycket viktig scen är bortklippt. Så nu måste jag till råga på allt SE OM eländet i director’s cut, för så här kan vi ju inte ha det. Jag trodde i och för sig att det var den vi såg, för den var ju lång som sju svåra rymdresor. Men det var tydligen bara den vanliga mainstream-versionen ändå.

Och inte nog med detta, sedan väntar trean och fyran. Och sedan måste man väl se Alien vs Predator också, fast den har jag faktiskt redan sett för längesen. Utan att ha sett vare sig Alien ELLER Predator, så det var ju tämligen bortkastat.

Det konstiga är att jag får välja film varannan gång, men det verkar alltid vara den andra gången. Jag vill se gubbfilm eller socialrealistiska filmer om strejker och arbetslöshet och misär. Alternativt Indiana Jones. Jag tycker det är synnerligen tunnsått på den fronten*. Hur gick detta till?

* Det kanske inte är ett helt och hållet objektivt uttalande, men vadå då?

Jävla Jamie Oliver

I helgen var jag på kalas och åt något som mycket väl kan ha varit världens godaste chokladtårta. Det var typ två chokladbottnar, någon fyllning emellan och chokladglasyr med färska jordgubbar ovanpå. Receptet var från Jamie Olivers bok, fick jag höra, så därför brydde jag mig inte om att be om receptet. Det är ju bara att googla, tänkte jag enfaldigt och naivt, uppenbarligen. För inte hittar jag något recept på nätet som verkar stämma in på det jag åt. Det är så sjukt irriterande att jag inte vet vart jag ska vända mig. Jag hittar ta mig fan ALLT när jag googlar, och så ska man gå bet på ett djävla kakrecept.

Plan B var då att gå till biblioteket, så det gjorde jag idag. Där bläddrade jag igenom tre (3) Jamie Oliverböcker utan att hitta vad jag sökte. Det fanns fler titlar, men de hade statusen "utlånade" eller "på väg att köpas in". Det är ju inte till någon större nytta.  

Plan C är att gå till en bokhandel och smygfotografera av en sida ur Den Rätta Boken. Om den finns vill säga. Jag börjar tro att det hela är någon form av hallucination. Och grejen är att jag inte ens kände värdparet, jag vet bara vad de heter i förnamn. Så det är ingen idé att komma dragandes med Amen hallå, det är väl bara att ringa och frååååga.

Vad jag sedan gör snudd på oinbjuden på främmande människors födelsedagskalas är en helt annan historia.  Nu vill jag ha tag på det här djävla receptet och hör sen!

Jag dricker, men Gud förlåter mig nog

Idag kan man läsa i Metro hur man blir "AB Lyckliga Familjen". Sånt där brukar ju vara så dumt att man helst av allt vill avlossa ett skarpladdat vapen, och den här artikeln var inget undantag. Av ekonomens tre tips var det första Låt storebror hämta på dagis. Du sparar c:a 50 kronor per dag, 1000 kronor i månaden.  Det där förstod jag inte alls, varför skulle det vara billigare för "storebror" att hämta på dagis än för föräldrarna? Utgår man från att föräldrarna kör bil och att "storebror" glatt traskar vägen fram i ur och skur? Antingen kan man väl åka kollektivt, då sparar man en rejäl slant, eller så bor man så helvetes långt från dagis att man inte kan det, och då känns det ju rätt taskigt att skicka "storebror" i syfte att spara bensinpengar. Och varför utgår man överhuvudtaget från att alla familjer innehåller en "storebror"? Och förresten, kan alla som har en tonårsson som snällt hämtar småsyskon på dagis och passar dem tills föräldrarna slutar jobba istället för att hänga med sina kompisar efter skolan räcka upp en hand? Nehe, det var visst inte så många.

Det andra tipset var Om du arbetar heltid och tjänar 25000 kronor i månaden och drar ner arbetstiden med  två timmar per dag innebär det att du kommer att "förlora" cirka 4300 kronor efter skatt per månad. Det där tycker jag inte var att betrakta som "tips", och den matematiska nivån var väl typ på högstadienivå. Men det verkar ju inte överdrivet svårt att vara expert på ekonomi.

Det tredje tipset löd Många har ingen buffert för oförutsedda utgifter. Starta ett månadssparande på bankkonto med ambitionsnivån att spara två månadslöner. Jamen det känns ju verkligen som ett JÄTTEBRA tips till alla dom som typ lever på 65-procentig a-kassa, särskilt nu när det är lågkonjunktur och 1500 sökande till ett sketet städjobb. Så dumt att inte ha en buffert om något oförutsett skulle inträffa då.

Som sagt, är det inte svårare än så att bli ekonom och få strö pigga tips omkring sig i media så kan jag också bli det. Nu får det väl ändå vara nog.