Sista inlägget i juli månad

Herregud, imorgon är det augusti. AUGUSTI. Kräftskivor och skolstarter och såna grejer som i och för sig inte direkt berör mig, men ändå. Lite höstigt känns det visst ändå? Fastän jag gormade igår att juni, juli och augusti, JA JUST DET, AUGUSTI, är sommarmånader.

Idag kom ett snällt barn med en lika snäll sambo och bar ner tre pallar värmepellets i källaren på ingen tid alls. Snälla människor som tränar för Toughest-lopp i höst är guld värda när man själv har lite småkrämpor. Jag har ett konstig överbelastat senfäste i höger arm som inte vill ge med sig. Det är alltså inte tennisarmbåge utan något annat som inte har något namn och som är så ovanligt att man "inte ser det varje år precis", som sjukgymnasten sa innan han fick börja bläddra i pärmar och böcker för att hitta någon lämplig övning. Har gjort dessa övningar till leda men riktigt bra blir det inte ändå, så det här är kanske också någonting man får "lära sig att leva med". Och min man har vrickat en fot och haltar omkring värre än Raskens efter att han gett bort sina storstövlar till Johan Klangen. Han - min man alltså -  är dock ute och klipper gräset nu. Själv har jag bakat vaniljbullar som var to die for om jag får säga det själv.

Ska snart masa mig ur soffan och åka och träna Nose Work med Remus, tax med rätt att döda. Nose Work är, för er som inte vet det, när hunden lär sig söka efter specifika dofter. I just sporten Nose Work är det eukalyptus, lagerblad och lavendel man söker efter, men själva inlärningen är densamma oavsett om man vill lära hundarna leta efter knark eller kantareller eller andra för hunden neutrala dofter. Jag tycker det är jättekul men kommer med största sannolikhet aldrig att tävla i det (trots att jag är en tävlingsmänniska) eftersom jag inte gillar att det ska avgöras på tid och inte utifrån metodik. Tycker det är mycket roligare att se hur hundar klurar och löser problem snarare än att det ska gå så fort som möjligt, men därom råder det ju delade meningar. Som aktiveringsform är det dock jättekul och enkelt och kräver väldigt liten insats av föraren till skillnad från spår och sök och uppletande och andra grejer. Perfekt för lata dagar med andra ord.

Ja, det var väl allt för idag då. Imorgon blir det islandshästar, tjoho!

Ett långt spår av blod

Har läst Ett långt spår av blod av Mason Cross, en bok som inte direkt tillförde något i mitt liv om jag ska vara uppriktig. Den handlar om en fängslad seriemördare som ryms/blir fritagen ett par veckor innan sin avrättning och som nu såklart ska ut och mörda igen. FBI kopplar då lite off the record in BLAKE, en kille med ett dunkelt förflutet (självklart är han också sådär SVÅR och vägrar tala om sig själv och sitt liv) som är femjävlig på att leta rätt på folk som inte vill bli hittade, och tillsammans med den kvinnliga-och-förstås-skitsnygga-ensamstående-mamma-FBI-agenten BANNER jagar de denna mördare kors och tvärs över halva USA i en tråkig och rätt förutsägbar katt-och-råttalek där författaren drygar ut berättelsen med några nävar korruption och rysk maffia. Naturligtvis uppstår FEELINGS mellan Blake och Banner, och naturligtvis kidnappar seriemördaren Banners dotter och ja, GÄÄÄÄÄÄSP vad det här kändes gjort sjutusen gånger redan. Den här boken får en oladdad Sig Sauer av fem möjliga.  

What's up?

Många är ni väl som sitter andlösa och undrar vad jag gör på min semester förutom att städa? Nu har jag inte städat sedan jag skrev Städ-semester-inlägget så det var kanske bara en tillfällig sinnesförvirring? Idag vaknade jag av att det ösregnade. Gick upp, åt frukost, tog på mig regnjacka och gav mig ut på taxpromenad. Efter en kvart eller så sken solen från en kanske inte klarblå men dock regnmolnsbefriad himmel. Så det blev lite svettigt, men det var ju bara att knoga vidare. Kom hem, funderade på att ta ett tag med veden eller kanske klippa gräset, men då blev himlen mörk och bister och efter en stund mullrade åskan och det började regna igen. Så då blev det soffan och en deckare istället. Inte mig emot om man säger.

Fick härom natten ett sms från banken med information om att de hade spärrat mitt kort och att info och nytt kort skulle komma om "fem arbetsdagar". WTF? Tycker inte precis att jag sprätter runt med mina kortuppgifter till höger och vänster och själva kortet har jag ju kvar, det är inte stulet eller så. Men något måste ju ha hänt. To be continued, antar jag. Nu får jag be min man om pengar om jag vill ha några. Känns ju rätt ovärdigt om ni frågar mig.  Hoppas bara det inte är som i The Handmaid's Tale, där kvinnor från en dag till en annan inte får ha egna bankkonton och sådär, för i såna fall blir inte fortsättningen så jättekul. Aja. Pengarna finns ju kvar på kontot i alla fall och det är ju huvudsaken.

Igår tog vi en tur neråt det riktiga Österlen och trängdes med turisterna, men det är väl allt vad semestrigt vi gjort hittills. På tisdag är det dock dags för turridning på islandshäst igen! Har saknat hästarna och ridningen jättemycket, så det var ett genidrag att boka in TVÅ turridningar denna semestern. Nästa helg ska jag på "bootcamp häst" i vanliga stallet, vilket väl ska vara någon slags brutal igångsättning för semesterlata ryttare och hästar innan höstterminen drar igång, för det gör den ju faktiskt om ett par veckor. "SNART ÄR DET HÖST", dånade min man med domedagsstämma häromdagen, men det stämmer inte för augusti är en av sommarmånaderna så försök inte med något annat. Svarade jag då.

Snart ska jag lyfta röven ur soffan och masa mig ut i köket för att göra följande: blanda lite (ekologisk, kravmärkt, närproducerad) nötfärs med lök, spenat, fetaost och örter, formar till bullar eller biffar och steker gyllenbruna samt serverar dessa med en tomat-och-rödvinssås som är to die for och färsk pasta. ENJOY som vi säger.

Ska även välja ny bok. Håller på med en som handlar om en hårdkokt typ som heter Blake som jagar en seriemördare, men den känns lite som världsmästerskap i stereotypi så jag kanske tar någon annan. So long.
  

Flickorna på Englandsbåten

Har läst Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils, som är en dansk författare/journalist som har skrivit en deckare. Danskarna brukar vara bra på det här med deckare, och det här är inget undantag. Boken handlar om Nora, som jobbar som utrikeskorrespondent i London. Hon köper en gammal resväska i en second hand-affär, i resväskans foder ligger foton på försvunna tjejer, bland annat två danskor, som går att spåra till en seriemördare som nu sitter fängslad, och Nora börjar "nysta i fallet", som journalister i böcker alltid gör. Ska inte avslöja handlingen här, men det händer ett och annat som man inte hade kunnat räkna med (såklart. Det hade ju varit jättekonstigt om Nora bara "jaha, här låg det visst några gamla foton, ingen jag känner, jag slänger väl dom i soporna då" och sen hade boken bara handlat om att hon gick och handlade mat och skrev artiklar om bostadspolitiken i Storbritannien och sådär).

Det var en spännande och välskriven berättelse. Däremot tycker jag att själva karaktärerna kändes rätt platta och ointressanta och stereotypa och så var de lite för många, och eftersom de inte gjorde något större avtryck blev det lite förvirrat när det plötsligt slängdes in en Svend eller Bjarte som man hundra sidor tidigare bara registrerat som en ointressant bifigur och inte direkt lagt på minnet vem det var och vad han hade för relation till övriga karaktärer. Utöver det kändes bara onödigt att klämma in någon halvsliskig love story med någon gammal ungdomsflamma som dök upp ur tomma intet och plötsligt var jätteattraktiv vilket genererade förnekelse, missförstånd och nu-tänker-jag-aldrig-tala-med-dig-mer-tystnader som skapade ännu fler missförstånd som man ändå fattade skulle komma att ordna upp sig eftersom de här känslorna som legat i träda i tjugo år var SÅ OFATTBART STARKA. Gäsp, säger jag bara. Bort med det och in med mera mord och läsk och våld om ni frågar mig. Synd på en i övrigt bra grundstory. Den här boken får tre styckmord av fem möjliga.

Städsemester?

Igår städade jag ur det skåp där vi haft några korgar med leksaker att plocka fram när barnbarnen varit på besök. Rejäla och tidlösa grejer grejer i stil med byggklossar, Briotåg, små plastdjur och träpussel. Nu har barnbarnen dock kommit upp i en ålder då de hellre roar sig med mikrochip och skärmar, så nu åkte allt utom Lego ner i källaren. Passade även på att röja i en kista där vi förvarar gästsängkläder och slängde ett gäng sladdriga kuddar och trådslitna lakan som ingen ändå använder, vek ihop allt annat snyggt och prydligt och plötsligt gick kistan att stänga istället för att stå med halvöppen mun och blotta sitt innandöme.

Fortsatte idag med att städa bilen. Plockade ut allt (och när man tränar hund är det rätt mycket prylar som man ständigt transporterar mellan A och B) och dammsög, spolade av mattor och torkade rent alla ytor. Det var...eh, välbehövligt. Fick sedan feeling på riktigt och rev ut allting ur badrumsskåpet under handfatet, skruvade isär avloppsrör och vattenlås i sina beståndsdelar och befriade det från ett ton äckligheter.

Känner mig nu helt orimligt nöjd med mig själv. VEM ÄR JAG?

Jordgubbslandet

Fick feeling igår och drog in till stan och såg den kritikerrosade filmen Jordgubbslandet. Gillar att gå på bio ensam, för då kan man gå därifrån och liksom vara insvept i känslan som filmen framkallar utan att vara tvungen att vara tvungen att ägna sig åt jaha-vad-tyckte-du?-småprat efteråt (obs, gillar även att gå på bio i sällskap så jag är inte helt djävla asocial). Satt inklämd mellan en tjock gubbe och en smal tjej, varav den tjocka gubben gav ifrån sig omotiverade skratt på ställen där det inte fanns något alls att skratta åt, och den smala tjejen stank kokoslotion. Så i det avseendet är det ju trevligare med känt sällskap.

Jaha, men alla ni som inte har sett den här filmen kan ju gå och göra det, för den var faktiskt väldigt bra. Otroligt snyggt foto och ljus, inte så mycket dialog (vilket i och för sig ställde till det när jag satte ett popcorn i halsen i den mättade tystnaden, men det är smällar man får ta), knappt en enda känd skådespelare, alla talade dialekt, allt kändes äkta. Och sorgligt. Jag kan förstås inte ens föreställa mig hur deppigt det måste vara att vara att vara tvungen att åka till Sverige och slava med bär- och grönsaksplockning och trycka ihop sig i små husvagnar och skjul för att tjäna lite pengar, men det är ju lätt att föreställa sig vad det gör med människor. Har däremot igenkänning på att vara hänvisad till att enbart umgås med ett väldigt begränsat antal människor eftersom de är de enda i någorlunda samma ålder som en själv som finns inom rimligt geografiskt avstånd. Det är också sånt som påverkar människor.

Det här var en stark och tankeväckande film. Låg till och med vaken i natt och tänkte på den. Den här filmen får fyra komma sjuttiofem vodkaflaskor av fem möjliga.

Ingen normal står i regnet och sjunger

Har läst Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson. Jag tillhör väl inte precis målgruppen för ungdomsböcker, men det där med att vara ung är ju inte så himla unikt precis. Generation efter generation har tröskat sig igenom samma typ av bekymmer i stil med: Gillar hen mig? Varför gillar hen INTE mig? Är jag för tjock/smal/lång/kort? Varför hör hen aldrig av sig? Vem är jag? Därför kan det vara helt okej att vara modiga 49 jordsnurr och ändå läsa ungdomsböcker.

Och den här var väl...ja, okej. Så här stod det om den när jag läste en recension: Varför finns det inga kvinnliga trubadurer? Varför är det alltid Ella som ska skriva när det är grupparbete? Varför förväntas tjejer vara på ett sätt och killar på ett annat, och hur gör en egentligen för att vara tvärtom? Så då trodde jag att den skulle handla mycket om sånt. Men det var väl egentligen bara det som nämndes och det avhandlades rätt kvickt, sen handlade den mest om vanliga tonårsintriger: fester och bli kär i fel person och bli osams med sin bästis och sånt där. Inget fel i det, men jag hade kanske lite höga förväntningar på att den skulle handla om något mer i ett större perspektiv. Den här boken får tre små klassfester av fem möjliga.    

S-E-M-E-S-T-E-R

Har äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN påbörjat min semester och det känns lite som att hela sommaren har hunnit rinna förbi utanför mitt jobb. Ska aldrig mer ha så här sen semester även om det såklart är riktigt gött att "ha den kvar" NU.

Smygstartade redan i fredags och efter en solig, gassig jobbvecka så hällregnade det när jag slog upp korpgluggarna på fredagsmorgonen. Alltså verkligen HÄLLREGNADE, sådär som det gör i första avsnittet av Vi på Saltkråkan när Melkerssons kommer till Saltkråkan och det regnar in och de får ställa en massa spannar och byttor överallt. Riktigt så illa har väl inte vi det, men det regnade lika mycket. Taxarna satte sig dystert på bakhasorna och blickade ut genom den öppna ytterdörren och jag tror inte ens en förbispringande katt hade fått dem att frivilligt ta steget ut i det vädret. Så efter en pliktskyldig morgonpromenad (det är alltså inga problem att få dem med sig när de väl har tagit sig över tröskeln, till skillnad från vissa andra taxar som jag sett bildbevis på i en Facebookgrupp för taxägare som jag är med på, som helt enkelt vägrar gå med om det regnar. Fast enligt mig så ska inte hundar få bestämma sånt) så byltade jag på mig luvtröja, fleecejacka och såna grejer och gav mig ut i stora vida världen, redo att möta den svenska sommaren. Körde till mina forna hemtrakter och jag lovar och svär att det regnade småspik hela vägen, men kanske fem mil från min slutdestination så bröt solen genom molntäcket och när jag svängde in framför min syrras hus (dit jag alltså var på väg) satt hon och hennes man och stekte sig gyllene på altanen och gjorde sig lustiga över hur påpälsad jag var.

Hann klämma in en fika med randigkatt innan det var dags att styra kosan hemåt igen. Vi satte oss i skugga som sedan blev sol och när jag kom hem kunde jag uppvisa den präktigaste bonnabränna som världen skådat, men i övrigt var det väldigt trevligt.

Här hemma har det annars mest regnat. Igår var det dags att rida islandshäst, vilket har blivit något av en semestertradition. Åkte med Nikky och Sandra och den här gången hade vi hintat om att vi hade "lite ridvana" och kunde tänka oss en och annan liten galopp ute i skogen. GULP! Man vet ju aldrig vilka andra man hamnar med på en turridning, kanske är det helt jättedjärva typer som vill att man ska klättra utför stup och vada genom raviner och annat Indiana Jones-äventyrligt. Men det var bara vi tre och vi hade en jättehärlig tur. Hästen jag red var av typen "jag är jättelat tills någon övertygar mig om motsatsen", men det behövdes verkligen inte särskilt mycket förhandlingar förrän vi hittat ett bra samarbete. Tölten var verkligen to die for och galoppen var helt UNDERBAR.

När vi hade gjort i ordning hästarna och skulle sitta upp så pratade vi om hur bra det är att det numera har blivit så vanligt att sitta upp från pall (till skillnad från förr när det bara var tanter som satt upp från pall och vi som inte tyckte vi var tanter men ändå inte var speciellt viga fick hitta andra lösningar). En islandshäst är ju oftast inte så hög så den kommer man väl upp på, men inte är det mycket grace och elegans över det hela så pallen är ändå ett mycket välkommet inslag. Jag noterade att hen som ridit "min" häst innan måste ha haft typ världens längsta ben, för stigbyglarna hängde i princip i jämnhöjd med framknäna. När det var min tur att sitta upp så klev jag upp på pallen och sedan tyckte jag av någon anledning att det var en bra idé att stoppa vänster fot i stigbygeln och svinga det högra över hästryggen. Eller det är ju så man alltid gör, men då är ju stigbygeln högre upp än vad pallen är. I det här fallet var pallen kanske en decimeter under pallens höjd, så när jag skulle ha över högerbenet så räckte det inte till utan jag blev liksom hängande i en mycket ovärdig position på sidan av hästen. PINSAMT. Ja, men jag lyckades sega mig upp till slut, men det var väl inte som att jag framstod som så djävla "ridvan" direkt. Hahaha. Fick sedan korta stiglädren (jag skojar inte) TIO hål, så det säger väl en del om vilken flaggstång som suttit i sadeln innan. Alternativt vilka korta ben jag har.

I övrigt har semestern hittills bjussat på regn och nackspärr. Det senare är säkert någon stressgrej som kroppen vill pytsa in i systemet nu när det går ner i varv för att påminna om att Kafka hade minsann inte så roligt han heller. Eller nåt i den stilen. Oavsett väder och krämpor så ska det grillas och drickas vin ikväll. Det går väl an.




 

Störst av allt

Har läst Störst av allt av Malin Persson Giolito. Det är Leif GW Perssons dotter, fast det måste ju gissningsvis vara extremt trist att vara det och eventuellt ständigt bli jämförd med sin fader i sin författarroll, så skit i det. Har läst nån bok av henne tidigare, Bortom varje rimligt tvivel, och den var väl bara sådär för jag minns knappt vad den handlade om och den lämnade mig uppenbarligen ganska oberörd. Men den här var riktigt bra. Den handlar om en skolskjutning i Djursholm, eller inte så mycket om själva brottet som sådant utan mer om den efterföljande rättegången och de inblandade människorna. Bra skriven, fint och känsloladdat språk om man bortser från en förkärlek för överanvändande av citattecken i tid och otid, samt påhittade-sammansatta-ord-i-den-här-stilen. Sen var det kanske aningen för mycket domstols- och rättegångsdetaljer men det kan man ändå ha överseende med. Spännande upplägg där detaljer pytsades fram i lagom förklaringar efterhand som berättelsen fortskred. Det gick inte att förutsäga hur den skulle sluta så den var spännande i princip hela tiden.
Den här boken får fyra brottsbalkar av fem möjliga.

Tur som en tokig

Jahapp, här sitter man då med EN HEL MÅNADS LEDIGHET framför sig. Som kommer att kännas som högst tre dagar när det börjar vankas arbete igen, men den dagen den sorgen.

Igår reserverade jag ju ett gäng böcker på biblioteket, och eftersom jag var först i kön på samtliga och bibliotekets service är OUTSTANDING så rasslade det till i telefonen redan i förmiddags när det ena sms:et efter det andra trillade in om att nu fanns det böcker att hämta på bibblan här i byn. Sån himla tur att det gick så snabbt, för det har nämligen bara öppet måndagar, onsdagar och torsdagar, och på torsdagen, idag alltså, bara mellan 14.00 och 17.00, men det passade mig som handen i handsken när jag fri såsom fågeln lämnade ett tomt skrivbord och susade hem från jobbet vid tvåtiden i eftermiddags. Sen visade det sig att biblioteket ska ha semesterstängt de två kommande veckorna, så vilken HIMLA TUR GÅNGER TUSEN att jag inte tänkte att "äh, jag väntar till måndag".

Här är böckerna jag ska sätta tänderna i nu då:
1. Shirley Jackson: Hemsökelsen. Skräckbok om ett hemsökt hus. Mohahahaha.
2. Lone Theils: Flickorna på Englandsbåten. Dansk deckare om försvunna ungdomar och journalist som börjar "nysta i fallet" (som dom ju alltid gör). Danskar brukar kunna det där med deckare. Måste vara bra tänker jag.
3. Anita Santesson: När djävulen kom till Bagarmossen. Beskrivs som "en modern, feministisk version av Faust, en spänningsroman med inslag av magisk realism". Lät lite spännande, men kan bli en flopp, vi får se.
4. Sara Ohlsson: Ingen normal står i regnet och sjunger. En ungdomsbok av författaren till Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag (som jag i och för sig inte gillade sådär supermycket som alla recensenter verkade göra, men alla är ju värda en andra chans).
5. C.J Box: De samvetslösa. Beskrevs som en omöjlig-att-lägga-ifrån-sig-thriller. Hoppas det stämmer.

Gran-Ola

Alltså, exakt när slutade müsli heta müsli och började heta GRANOLA istället? Vad är det för ett djävla ord och vem bestämde att det skulle ersätta müsli? Hur går sånt ens till? Har svårt att föreställa mig att Svenska Språkrådet har haft det uppe på sin agenda.

Min hemkunskapslärare på högstadiet (eller ja, när har man annars hemkunskap?), INGEGERD, en synnerligen stiff och trist person som aldrig någonsin sågs dra på munnen och vars huvudsyfte var att dryga ut allting så till den milda grad att hade hon kunnat spä ut vatten så hade hon gjort det, berättade att hon gjorde sin egen müsli genom att lägga gryn och flingor och nötter och vad hon nu var sugen på i dubbla plastpåsar och sedan körde hon över det med bilen ett par tre gånger. Jag vet fortfarande inte om det var menat som ett skämt, det fanns ingenting som tydde på det och hon var verkligen inte den skämtsamma typen i övrigt. En gång fattades det fem tomater när lektionen var slut. Har ingen aning om hur många det var från början eller hur de försvann, men Ingegerd fick ett utbrott som fick Mikael Persbrandt att framstå som en blyg liten söndagsskolegosse. Hon skällde och gormade och gick på så till den milda grad att vi tuffa åttondeklassare inte vågade annat än att skramla ihop pengar och tassa iväg och köpa fem nya tomater på rasten efteråt. Kändes som att hon skulle kunna vara kapabel att lägga hela klass 8B i dubbla plastpåsar och backa över OSS annars.

Så gick det till på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Ingegerd hade nog inte tillåtit någon att säga GRANOLA heller. Allt var ju inte bättre förr, men språket var det i alla fall lite ordning med

Jag hjärta bibliotek, inget nytt under solen med andra ord

Sitter här och gör semesterplaner, d v s reserverar böcker på biblioteket. I min telefon, Samsung, finns en funktion som heter MEMO som väl motsvaras av Notepad i datorvärlden och säkert heter något skitfräsigt om man har en skitfräsig telefon. Men alltså ett litet digitalt anteckningsblock där man, medan man är på språng för det förväntas man ju vara från arla till särla, kan notera viktiga saker som inte får glömmas. Jamen eftersom man ändå har rättat in sig i ett system där man alltid har telefonen på max en armlängds avstånd så tycker jag att nästan allting som kan skötas med telefonen ju är rätt smidigt, jämfört med om man skulle behöva ta sig till en fysisk plats eller gå och sätta sig vid en dator, starta, logga in, vänta hundra år som man ju ofta får göra eftersom moderna datorer har en hemlig agenda med uppdateringar som ska installeras stup i kvarten.

Så varje gång jag hör talas om någon bok som verkar bra så lägger jag till den i min lista, och sen går jag in på bibliotekets hemsida och reserverar titeln, alternativt laddar ner den som e-bok om det finns. ÄLSKAR E-BOK! Visst, inget slår att bläddra i en fysisk bok...men e-bok är ju så smidigt. Herregud vad man har släpat på tunga väskor och kassar och sånt bara för att man alltid vill ha med sig böcker, eftersom det ju faktiskt är rätt obehagligt att ens tänka tanken på att hamna i en situation där man "inte har någonting att läsa". VAD GÖR MAN DÅ LIKSOM? Den tiden är nu ett minne blott, det enda man behöver tänka på nu är väl att man måste se till att ha en laddare. Och ström förstås. När jag satt strandad på Göteborgs centralstation på grund av bombhot i vintras till exempel. Eller så dramatiskt var det ju inte, det var mest en massa väntan. Då är det inte så kul att ha typ 17 % batteri och inte veta när man kommer till ett eluttag nästa gång, OCH DÄRFÖR INTE KUNNA LÄSA SIN E-BOK MEDAN MAN VÄNTAR. Tycker gott någon kan uppfinna ett batteri som varar som hos en Nokia 3310, den laddade man väl typ en gång i veckan max? Ja, sen gjorde man i och för sig ingenting annat än ringde och sms:ade och även det i begränsad omfattning eftersom det var så dyrt, men ändå. Tekniken borde väl gå framåt så att även batterierna matchar de moderna telefonernas kapacitet? Tycker det enda man gör nu är irrar omkring och bara Är det någon som har en laddare...? Kan jag lägga min telefon på laddning här...? Nej, det gick inte för min telefon var urladdad... Fixa detta, någon. Tack.

Ja, nu skulle det ju inte handla om det, utan om min boktipslista. Har genomlevt en rätt så hektisk period i kombination med att boktipsen strömmat in, så min lista över böcker jag vill läsa är för stunden...rätt lång. Oöverskådligt lång. Men nu har jag i alla fall reserverat ett gäng så att jag kan stryka några titlar. Var dessutom först i kön på samtliga och eftersom biblioteken här i nordöstra Skåne samarbetar på ett så förnämligt sätt så räcker det att någon bok finns på någon av de 35 fysiska biblioteken i denna region så transporteras den, givet att ingen annan står före i reservationskön, till min lokala bibbla pronto. Helt overkligt bra. Så de bör ju dyka upp typ i början av nästa vecka, detvillsäga lagom till semestern börjar. Detta är också helt overkligt bra. Längtet just nu: GIGANTISKT.

Falsterbo!

Sitter och göttar mig framför sändningarna i Falsterbo. Heder till SVT som sänder direkt, fast sen kan jag ändå tycka att det är lite snålt att BARA sända de största och maffigaste klasserna. Finns ju så himla mycket mer! Ett och annat kval är ju heller aldrig fel, så kul att följa ekipagens väg till finalerna. Men man får såklart ändå vara glad för att det går i rätt riktning. Och direktsändning är ju en helt annan grej än att se ett ihopklippt reportage där bara de felfria är med. Och så HIMLA roligt att de ändå sände nästan tre timmar dressyr direkt, det brukar ju i bästa fall bara knökas in något litet referat i skymundan. Okej att hoppningen är mer av en publiksport, men vi är väl ändå en hel del människor som uppskattar ett dressyrprogram, kan jag ju tycka. Gillade också det här att man kunde se domarnas bedömning i realtid, jättespännande! Och faktiskt kul att få se ett program för en gångs skull och inte bara kür. Visst är det något särskilt med küren, men ett fast program är ju något helt annat. Ja, så jag är ju såklart nöjd med utvecklingen. Nu hoppas jag på FET-BEVAKNING från EM. Hör ni det, SVT.

Fast nu är det hoppning. I regn. Det är bara för att inte jag är där. Är ej ledsen, för det är visserligen speciellt att vara på plats, men man ser ju bara den lilla bit av banan som råkar vara framför där man sitter. Hemma i tv-soffan får man en helt annan överblick och får allting förklarat av Lotta Björe. Gillar verkligen henne som expertkommentator, tycker hon berättar på ett bra sätt så att alla förstår och sen har hon mycket saftigt skvaller att bidra med. Undrar hur hennes Falsterbovecka ser ut, för jag tycker hon säger "jag pratade med xx förut och då sa hen att..." om nästan VARENDA ryttare. Hon måste ju vara ett fullblodsproffs på att mingla och snappa upp information.

Nä, nu har jag inte tid med internet mer, nu ska jag fokusera. Tjoflöjt.

Annabelle

Har läst Annabelle av Lina Bengtsdotter, en deckare som utspelar sig i Gullspång och där sjuttonåriga Annabelle försvinner spårlöst en natt. Och NATURLIGTVIS råkar det vara så att just den kriminalinspektör från Stockholm som får åka dit och stötta den lokala polisen, är född och uppvuxen i just denna ort och givetvis också har ett jobbigt förflutet och har därför inte satt sin fot där på tjugo år, vill aboslut inte åka dit igen men kan inte säga varför eftersom alla poliser i deckare måste vara så satans svåra hela tiden.

Boken är riktigt välskriven och själva berättelsen är skickligt disponerad, så därför tycker jag det var synd att göra huvudpersonen till en sån schablon. Det blir liksom inte bättre för att byter ut den trötta medelålders karlen mot en ung kvinna och låter henne göra samma grejer.  Problem med spriten? Check. Oförmögen att ha normala relationer? Check. Vill aldrig prata om sitt privatliv med kollegorna? Check. Osmidig i samarbetssituationer? Check, check, check. Sen retar jag mig på namnet Charlie också. Ja, jag vet att det är 2017 och att alla i princip kan heta vad de vill, men jag retar mig ändå. Och sedan stör jag mig på detaljer som att det finns en gammal nedlagd lanthandel där ungdomar har festat i en herrans massa år (och det är helt etablerat, alla vet om det och ingen gör något åt det, inte ens polisen, trots att både alkohol och droger och sexuella övergrepp verkar vara rena vardagsmaten bland de minderåriga) och så kommer Annabelles pappa dit för att leta efter henne och de spelar så hög musik och han får leta länge efter knappen på stereon för att kunna sänka volymen. Och då undrar ju vän av ordning genast varifrån strömmen kommer, det lär ju inte sitta någon pensionerad lanthandlare och betala en massa elräkningar för att traktens ungdomar ska ha någonstans att festa. Likadant med huset där Charlie växte upp och som stått tomt i tjugo år, men det var ändå i ett skick så att det gick att bo där. Visserligen var kylskåpet ur funktion, men i övrigt verkade det ju fullt beboligt. Och jag kände bara: nä. För det första: hus på landet har inte kommunalt vatten utan en egen brunn med pump och hydrofor som drivs av ström. När det inte finns någon ström så har man inget vatten och det innebär inte bara att man inte kan dricka och duscha och tvätta och sånt, utan även att det inte går att spola på toaletten. Och har man byggt upp en civilisation kring vattenburna avloppssystem så är det faktiskt inte så himla enkelt att lösa. Tycker faktiskt gott att en sån detalj är värd att nämna.

Sånt där drar ju ner omdömet lite. Sen var det lite dålig balans mellan de olika parallellspåren, tycker det var lite väl mycket som bara antyddes som det sen inte blev något med. Men på det hela taget ändå en bra läsupplevelse och slutet var överraskande men trovärdigt. Den här boken får fyra små bruksorter av fem möjliga.

Fredagslistan!

Äntligen fredag! Inleder starkt med en lista som jag hittade hos apekatten!


Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?
Hem till byn? Alltså Bengt Bratts mästerepos, inte Emmerdale Farm. Fast det hade kanske kvittat, jag är ju mest ute efter det vardagliga och när allting bara puttrar på i sakta mak och ingenting särskilt händer. GUD VILKEN ROLIG OCH SPÄNNANDE MÄNNISKA JAG ÄR.

Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?
Veterinär. Det blev jag alltså inte.

Vilken är din favoritdoft?
 När schersminen blommar på försommaren. AAAAH.

Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?
Tror inte det är sant, hur skulle det gå till liksom? Men man vet ju aldrig i och för sig. Hade nog unnat mig svinigt mycket god mat och dryck, för vad hinner man på tolv timmar? Knappast förverkliga sig själv direkt, om man inte gjort det tidigare dårå.
Sen tänker jag även att jag skulle få tag på någon stark sömntablett så man hade kunnat sova sig igenom själva grejen, för OM jorden skulle gå under hade det ju förmodligen varit både jobbigt och plågsamt. Men om jorden INTE skulle gå under hade det ju varit fint att bara kunna vakna upp när allt var över och visade sig bara vara ett practical joke.  Får kanske börja reka efter den där tabletten redan nu, för det lär ju inte vara tid till det om man vill äta sig igenom sina potentiellt sista timmar i livet.

Vilket är ditt favoritverktyg?
Yxa. Med en bra klyvyxa och en rejäl vedhög behöver man varken gymkort eller mindfulnesskurser.

Vad gör du om tio år?
Då är jag i begrepp att fylla obegripliga 60 år och är förhoppningsvis en glad och frisk pensionär-to-be.

Vilken är din bästa danslåt?Hm, jag dansar ju inte direkt, men det skulle väl vara någon gammal discodänga från 70-talet. Typ I will survive med Gloria Gaynor.
Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?
Haha, vilken fråga. Jag är typ sämst i Sverige på att sy och tycker det är roligt i motsvarande omfattning, d v s inte alls. Men om jag var skitbra så antar jag att jag skulle laga kläder och fålla dukar och sånt, istället för att låta min man göra det. Och kanske sy mina egna narkotikajeans istället för att köpa dyrt?

Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?
Köpa en livstidsförbrukning Adidadsbyxor? Haha, skojar bara. Jag skulle sluta jobba. Köpa en gård med gammaldags charm fast i toppskick, och sen leva där resten av mitt liv med hundar och hästar och lite får och höns, kanske en gris eller två. Ja, min man är också välkommen.

Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?
Varför inte bröd för lata djävlar? För att det är så himla enkelt, blir alltid gott och hembakat bröd höjer ens livskvalitet. Enligt mig då.

Är du beroende av något?
Typ sömn och egentid. Men annars är jag inte någon beroendetyp sådär.

Vad gör dig riktigt förbannad?
Folk som är dumma och lata och de konsekvenser det och deras handlingar får. Är med andra ord förbannad nästan jämt.

Lifehack: Fun light

Varje sommar får vi en liten invasion av myror på jobbet. Väldigt oklart var de kommer ifrån (förutom "utifrån" dårå) eller varför de tycker att just våra kontor är så himla lukrativa, men med nästan kuslig precision tågar de in på en liten otäck rad någon gång runt midsommar och bereder sig på att stanna. Tar långa retfulla omvägar runt MYRR-dosan som fåfängt läggs ut, och smaskar metodiskt i sig sånt som spillts. Vilket inte är mycket, så fan vet vad de lever av i övrigt.
Det är väl rätt så harmlöst i och för sig, inte precis som att ha en invasion av kackerlackor, men jag kan ändå tycka att det känns lite sådär när man sitter och skriver och det kilar omkring myror över tangentbordet.

Beslöt mig för att gå till motattack så för ett par veckor sedan köpte jag en flaska FUN LIGHT eftersom vi provat detta i alla fall lite miljövänliga insektsdräparmedel hemma med gott resultat. Vi fick någon invasion för ett par år sen och med tre hundar som går och nosar och rotar överallt och med förkärlek sätter i sig både det ena och det andra som de kommer över så är i alla fall inte vi så jättesugna på giftdosor och liknande. Så vi köpte vår första och förmodligen enda flaska FUN LIGHT och bjöd på ett saftkalas som var som hämtat ur en roman av Agatha Christie.
Först hände det ingenting på några dagar, sedan lade vi märke till att myrorna inte syntes till så ofta. Sedan inte alls. Slutligen flyttade vi på en hurts som stod vid en vägg (inte av den anledningen utan för att den skulle stå någon annanstans), och där bakom var rena myrkyrkogården. Och sedan dess har de - peppar peppar - inte återvänt.

Så jag gjorde samma grej på jobbet: Hällde upp cirka en kapsyl av FUN LIGHT på ett litet fat och placerade på en hylla (spelar ingen roll var den står eftersom myror tar sig fram överallt och har en inbyggd kompass när det kommer till att hitta sötsaker). Och nu: inte en myra någonstans. Det är aspartamet som dödar dem. Något att tänka på för er som tycker att ni väljer ett nyttigare alternativ än socker.

Pseudotvillingar?

Sprang, förmodligen som den sista människan på jorden, på begreppet "pseudotvillingar" härförleden. Det tyckte jag lät lite otäckt (fast jag tycker hela fenomenet med tvillingar är lite otäckt. Sorry alla tvillingar, det är inget personligt utan har nog bara med skräckfilmer att göra, sånt tacksamt ämne liksom). Googlade lite och stötte även på begreppet "falska tvillingar", vilket lät ännu värre (även om man inte har tvillingfobi), ungefär som någon variant av siamesiska tvillingar. Fast det var det alltså inte, utan "pseudotvillingar" är tydligen helt enkelt barn som föds med mindre än 18 månaders mellanrum. Det kan jag tycka var det mest krystade och onödiga ordet som någonsin konstruerats. Det tillför väl exakt ingenting av vikt mer än att det möjligen skulle låta lite mer märkvärdigt då. Tvillingar är ju inte så vanligt, och då nappar väl folk, som känner att de måste framhäva sig själva som lite extra speciella, på denna glosa, tänker jag. Gäsp.

Så tydligen har jag blivit, inte bara pseudotvilling, utan till och med pseudotrilling, eftersom min storasyster är 12 månader äldre och min lillebror är 18 månader yngre än jag. Detvarsomfan. ELLER KANSKE INTE. Känner inte direkt att vår inbördes relation har påverkats på något sätt bara för att någon har hittat på ett nytt begrepp för detta.

Sedan googlade jag vidare och hamnade på Familjeliv och fick lära mig ordet "tätisar" för barn som är födda tätt, och då ville jag typ skjuta hela världen samt förbjuda Internet. HERREGUD.

Du och jag och vi

Har läst boken Du och jag och vi av Pia Hagmar, en bok som skulle vara typ "en hästbok för vuxna". Alltså med hästar och vuxna människor. När man var liten slukade man ju böcker om tjejer och hästar i parti och minut. Nan Ingers böcker, böckerna om Britta och Silver, Annika och Jill till exempel. Läser fortfarande om dessa med jämna mellanrum, av nostalgiska skäl, som tidsdokument och som ren underhållning och avkoppling. Det är väl mitt lifehack för att bota stress, oro och ångest: att plöja igenom till exempel Önskas köpa: Litet sto och Ridsommar på Västanås. Om läkemedelsindustrin får nys om detta ligger jag illa till.

Men i alla fall. Tog mig an Du och jag och vi med friskt mod. Och den var väl helt okej, givet att man gillar böcker som mest handlar om det vardagliga, men det gör jag. Boken handlar om fyra kvinnor som har sina hästar i samma stall. Bortsett från det har de inte mycket gemensamt, och så får man följa deras olika liv utanför stallet. Helt okej upplägg, även om jag tyckte det var lite VÄL osannolikt att fyra så totalt olika människor med så olika ambitionsnivåer skulle ha haft sina hästar i just det rätt skabbiga stallet om det hade varit på riktigt. Och sen blev det lite VÄL mycket att allting skulle vara tvärtom mot hur det verkade, dvs den som var tuff och gapig i själva verket var skör och sårbar, den som var mesig och blyg i själva verket var iskall och beräknande, den som verkade ha det perfekta livet hade en man som var sadist, osv osv osv. Så kan det såklart vara, men det är ju inte rimligt att ALLA har en gigantisk dold agenda och en massa hemliga sidor som ingen känner till. Plus att jag tyckte att karaktärerna trots detta var rätt stereotypa och dialogen var rätt torftig. Tycker även att boken handlade för lite om själva hästarna och allt som händer runt omkring dom. Den här boken får två grimskaft av fem möjliga.

Doesn't time fly...?

Flera bloggar jag läser (orkar ej länka) kör TIDSLISTAN, så då ska väl inte jag vara sämre? Älskar ju listor! Speciellt nu, när hjärnan är i något slags pre-semester-mode och inte orkar producera en enda vettig tanke.

Vad är ditt förhållande till tid?
Att det är något som finns bara för att inte allting ska hända på en gång, typ. Nä, men jag tycker nog att jag har ett hyfsat förhållande till tid. Jag tycker ofta att jag har mycket att göra, men det beror väl på att jag fyller min tid med aktiviteter. Tid har jag ju, uppenbarligen. Det har alla. Sen har inte alla samma förutsättningar, men det handlar ju ändå mycket om att prioritera. Samt att fatta att tiden kanske inte räcker till allt, alltid. När mina barn var små till exempel, då gick jag inte på en enda konsert och såg knappt en enda film (i alla fall ingen barnförbjuden). Har missat hela 90-talets kulturutbud, känns det som. Första gången jag hörde Smells Like Teen Spirit tänkte jag amen guuud vilken bra låt, och då var Kurt Cobain både död och begraven sedan länge. Jag tränade heller inte en enda timme på 90-talet (med undantag för ridning). Mina barn hade varsin aktivitet som de gick på en gång i veckan. Jag red en gång i veckan. Det var allt. Vi hade oceaner av tid och var, som jag minns det, aldrig stressade. Eller det är klart att det körde ihop sig ibland, men det var ju inte alls som det verkar vara nu, när folk far omkring som tossingar med kaninpuls och stirrig blick och bara är en oväntad kö från ett sammanbrott värdigt Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Men så fanns det ju varken bloggar eller poddar eller Twitter eller Facebook och Instagram på den tiden, och inte heller (kanske till och med därför) var det så många som kände att de var tvungna att springa en halvmara tre månader efter förlossningen eller renovera skiten ur sig stup i kvarten. Vet ni att på den tiden så kunde man bo i en lägenhet med bajsbruna köksluckor och fula tapeter och stå ut med det? Lite overkligt va? Och barn kunde till och med bara vara hemma och leka med sina kompisar efter skola och dagis och på helgerna, det var få som tränade både handboll och fotboll och gymnastik och tog pianolektioner och var med i scouterna, utan de var med på en, eller högst två av alla de där grejerna. Ja, nu kom jag visst ifrån ämnet lite här, men i alla fall: Tid finnes. För alla. Skulle jag faktiskt vilja påstå.

 

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
När jag kommit hem från jobbet och fortfarande har rätt många timmar kvar innan jag måste gå och lägga mig? Den såkallade fritiden alltså.

 

 

Vilken är den bästa veckodagen?
Fredag eftermiddag, när hela helgen ligger framför en. AAAH.

 

När går tiden som snabbast?
 När man är ledig. En arbetsdag kan ju ibland kännas som ett liv medan en månads semester avverkas på ett par timmar, typ. Det borde ha varit tvärtom.

 

När går tiden som långsammast?
I väntrum, i bilköer och när man är klar att ge sig iväg och har typ en kvart kvar innan det är dags att åka och det inte är lönt att börja göra någonting utan man bara sitter rätt upp och ner och glor. Då går ju sekundvisaren som löss på en limmad sticka.

 

Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
 Sminkar mig aldrig, så: noll sekunder.

 

Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Definitivt morgonmänniska.

 

Äter du snabbt eller långsamt?
Rätt snabbt tror jag? Ibland känns det lite snopet när man stått i vad som känns som flera timmar och fixat med mat och sedan sätter man sig till bords och tömmer tallriken på typ ett par minuter.

 

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Mig själv. Haha! Är helt galet förtjust i egentid.  

 

Vad gillar du minst att lägga ner tid på?
Trökiga saker som ändå måste göras, typ städa, betala räkningar och köra bil.

 

När vaknar och lägger du dig på vardagar?
Klockan ringer 04:15 (om jag inte cyklar, då är det 03:30), så då vaknar jag. För att orka med detta glammiga liv så går jag och lägger mig senast 21.00.

 

Vad skulle du gärna ha mer tid till?
Fritid. Har sagt det förr och säger det gärna igen, det här med att jobba heltid och tillbringa 40 timmar i veckan på sin arbetsplats? Det är så sjukt.

 

Vad gjorde du för tre timmar sen?
Cyklade genom kaprifoldoftande skog i gryningstimmen. Så vackert och rofyllt, bara jag och några rådjur och en och annan kanin. Do try this at home.

 

Vad händer de kommande tre timmarna?
 Jobbajobbajobba.

 

Var ser du dig själv om 10 år?
 Jag är ju på det stora hela rätt nöjd med mitt liv så jag hoppas inte på några drastiska förändringar. Om 10 år är jag 59 (GULP). Pensionen är inom räckhåll. Kanske jobbar jag inte lika mycket? Mina barn kommer att vara typ medelålders och barnbarnen kommer att vara 18 och 15 (WHAT?) och kommer förmodligen att tycka att det är ett öde värre än döden att hälsa på sin mormor. Jag hoppas att vi bor kvar i vårt hus och har hälsan som man säger. Aja. Ingen idé att spekulera för mycket. Det blir vad det blir.  

Tillbaka till stallet

Har läst Tillbaka till stallet av Anna Kågström, en bok som jag blev tipsad om när jag lyssnade på Karlavagnen när jag - lustigt nog - var på väg hem från stallet en kväll i våras. Boken beskrivs som en handbok för vuxna hästälskare och riktar sig främst till målgruppen "återvändare", ergo en sån som jag. Det lät ju spännande, och är det någonstans där jag har noll impulskontroll så är det väl när jag hör talas om en bok som verkar spännande. Då släpper jag allt jag har för händer och ger mig av mot biblioteket.

Det var en jättefin bok, med många fina bilder, och väldigt intressant att läsa om ridsportens historia och stallkultur och såna grejer. Sen var väl inte just jag personligen jätteintresserad av att läsa om en massa andra människors återvändarberättelser (det var däremot kul att läsa om deras minnen från förr), men det är det säkert många andra som är. Och just jag personligen hade kanske inte jättestort behov av en del av de handfasta tips om hur man går tillväga som återvändare, eftersom jag dels inte är den handfallna typen, och dels hade jag ju förmånen att få börja i en renodlad återvändargrupp där förutsättningarna var givna (att man var mesig/skräckslagen och lite allmänt virrig, men att det var HELT OKEJ att vara det. Älsk på den alltså!) och utöver det blev så himla väl omhändertagen av stallfolket att det var som att hitta hem, för att uttrycka det lite poetiskt.
Men överlag en jättebra bok som tilltalade mig mycket. Snygg också, en riktig coffee table-book eller vad det heter i inredningssammanhang. Synd att den tillhör bibblan och snart ska lämnas tillbaka för den gör sig verkligen där på soffbordet. Den här boken får fyra grimskaft av fem möjliga.

Stalpi

Har läst Stalpi av Stefan Spjut. Stalpi ska enligt uppgift vara en fristående fortsättning på Stallo, men det vete sjutton om man hade fattat någonting alls om man inte läst den först. Nu hade jag ju gjort det, och jag tyckte ändå att jag fick vässa till geniknölarna en smula för att hänga med i alla svängar och vindlingar och utvecklingar av den här historien. Och då tycker jag inte att jag är direkt trögtänkt av mig.

Vad jag GILLAR med de här böckerna är att man verkligen inte får någonting serverat eller knappt ens förklarat, utan man trycks in i en tillvaro där det finns troll, som om det vore det mest naturliga i världen. Inte såna där tröga och sävliga Sagan om ringen-troll utan andra typer. Ofta i skepnad av ett djur, en mus eller en hare eller till och med en björn, men de kan också byta skepnad och anta mer eller mindre mänskliga former. Och så finns det vissa människor som lever lite i symbios med de här trollen. Ett inte alldeles okomplicerat förhållande, det är som att ha en massa husdjur och nästan inte ha någon som helst kontroll över dom. Och så finns det andra människor som är ute efter de förstnämnda, främst för att de kidnappar barn. Trollen gillar nämligen barn och när de inte har några så blir de vresiga och vrånga att ha att göra med. Trollen har också telepatiska förmågor som gör dem farliga att ha som fiender, vilket gör att den här kampen såklart blir ganska svår.

Det här kan ju låta mer eller mindre fnoskigt, men grejen är att det i böckerna framstår som fullständigt normalt. Man får ingenting förklarat utan det bara beskrivs lite i förbigående och i det närmaste likgiltigt, som om det vore vilka vardagligheter som helst. Det är skickligt, måste jag säga, och det är väl det som gör det sådär krypande obehagligt och nästan trovärdigt. Hade den handlat om troll som bott i grottor och samlat på skatter och blivit till sten i dagsljus så hade det ju nog blivit parodiskt, eller i alla fall inte speciellt spännande. Nu känns det som att det skulle kunna vara sant. Imponerande, måste jag ändå säga.

 

Sen tyckte jag väl om Stallo att den kanske var lite väl omständlig och den här roadtripen som gjordes var onödigt lång och detaljerad. Men ändå: en mer än okej bok och framför allt annorlunda. Det är ju uppfriskande. Stalpi utspelar sig ungefär tio år efter att Stallo slutade. Det är delvis samma persongalleri. Man slungas in i berättelsen på samma sätt, får inget förklarat utan nu är det så här helt enkelt, det är bara att gilla läget. Men det blir lite väl mycket av den varan,  tycker jag nog. Människor och deras inbördes relationer beskrivs knappt utan man förutsätts känna alla.  Det tog ett bra tag innan jag fattade vem bokens jag var , och eftersom berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan olika berättarröster så blev det mer än lite rörigt emellanåt. Och det var ändå RÄTT många hänvisningar till Stallo, (eller inte ens hänvisningar utan bara grejer som man omöjligt kan känna till om man inte läst den), vilket gör att jag känner mig rätt så tveksam till etiketten "fristående fortsättning". Men dock: samma krypande obehagliga känsla av att det här, det skulle nästan skulle kunna vara på riktigt, vilket gör att jag kan förlåta en del.
 

Sen blir det lite tjatigt, dock. Och om nu trollen är så djävla mäktiga att de med bara en blick kan förvrida huvudet på vem som helst och få vem som helst att göra ungefär vad som helst, så fattar jag inte varför de inte har hjärntvättat varenda kotte de mött och typ tagit över världen? Och det är VÄLDIGT många karaktärer och eftersom man inte får någonting ordentligt förklarat så blir det rätt rörigt att hålla reda på vem som är vem och  vad de har för inbördes relation till varandra. Dessutom stör jag mig på att ett par av personerna pratar norska som inte är översatt. Känns väl som att man skulle kunna föreställa sig att en person som i text beskrevs som norsktalande faktiskt pratade norska utan att man behövde ha det i originalspråk. Lite fantasi har man väl ändå.

Så det gick lite på tomgång, tyvärr. Och slutet kändes (utan att avslöja några detaljer) som lite...jaha? Var det ALLT (i så fall var det rätt fattigt), eller kommer det en tredje del? Ja, men lite småsnopet sådär. Den här boken får tre vargskinn av fem möjliga.

Rapport från tv-soffan: Två besvikelser och en positiv överraskning

Har börjat kolla på de nya säsongerna av följande serier på sistone (under den senaste månaden eller så): Twin Peaks och Orange Is The New Black. Samt börjat på Fargo, det är väl bara en säsong tror jag?
Om vi ska börja med den första så är det en stor besvikelse så här långt. Som man har väntat! (25 år). Som man har längtat! Och vad kul att se de gamla skådespelarna igen! Och så vidare. Det började helt okej. Men nu känns det som att David Lynch mest har klippt in en massa sekvenser med skum experimentfilm som han har haft liggande i byrålådan i väntan på att de ska komma till pass. Och sen känns det som att det finns en helvetes massa människor som under årens lopp har utfört små tjänster åt David Lynch mot att han lovat dem att de ska få en liten roll i nya Twin Peaks, och nu är det paybacktime. För det är ju helvete vad det dyker upp nya karaktärer stup i kvarten. Som introduceras och sedan aldrig återvänder. Vad är det för mening med det? Nä, SKÄRPNING här va.

Och Orange Is The New Black är ju inte mycket bättre. Okej, ett upplopp, någon ny vinkling måste man ju komma på efter, vad är det, fyra-fem säsonger i fängelse? Men nu har jag sett detta upplopp och sviterna av det i fem avsnitt och börjar bli lite trött på det. HÄND NÅGONTING DÅ! Så känner jag.

Och så började vi kolla på Fargo. Något motvilligt från min sida, för filmen är ju en sån där film som man bara MÅSTE tycka är genial men som jag mest tycker är seg och tråkpretto. Men serien! Den är skitbra. Se den! Det var väl bara det jag ville ha sagt. Over & out från tv-soffan för den här gången.

PS: Har även sett sista avsnittet av sista säsongen av Skam och ja, den var bra. Fast jag ville att den sista säsongen skulle handla om Vilde (inget fel på Sana, det var intressant och så, men jag känner så för Vilde), och nu vill jag det ännu mer. Det har man ju fattat från första början att hon inte har det så jättebra hemma, men nu VET man ju och nu vill man väl veta hur det ska gå för henne? Och hennes mamma? Åh, Vilde! Och sen vill man väl veta lite mer om Chris också? Va? Hör ni det NRK, det här duger inte. DS.