fredag 28 juni 2024

Dig blir det aldrig något av

Har läst Dig blir det aldrig något av av Peter Pohl. Detta är handlingen: 

I Dig blir det aldrig något av berättar Peter Pohl om en flickas otrygga barndom. Utsatt för sin mammas ilska och sin storebrors våld växer hon upp på en gård utan mycket kontakt med omvärlden annat än stränga mormor och fina Anneli som kommer på besök. Men gården är inte en isolerad ö och flickan börjar utforska världen runt omkring och konfronteras med både möjligheter och orättvisor.
Vad vet ett nyfött barn om innebörden av ett ansiktsuttryck, vad vet ett nyfött barn om skillnaden mellan ett leende och ett hånflin? Båda glimmar vitt av tänder, hur ska då en nyfödd förstå att tolka, hur ska tolkningen kunna fastna i minnet, hur kan bevisas att en tolkning från långt senare datum inte har ordnats in på minnets plats?

Jag tyckte att det här var en rätt okej bok, men inte mer än så heller. Lite rörig emellanåt, ibland kändes det också som att berättelsen gick lite på tomgång utan att komma framåt och vissa saker fick ingen direkt förklaring. Det är klart att om man har skrivit så OTROLIGT starka berättelser som Peter Pohl har gjort så är det nog svårt att ständigt toppa prestationen. Den här boken får tre landsbygder av fem möjliga. 

Too far to leave it all behind

Det här med att jobba delade turer är ju både bra och inte särskilt bra. Nu pratar jag alltså om mina i princip självvalda delade turer, inte som när man tvingas till det inom vården för det kan väl bara vara dåligt? Men när man har såna här utspridda dagar med både tidiga och sena möten så hade det för mig förr inneburit att jag varit fast på jobbet i 12+ timmar, nu kan jag ju i alla fall åka hem, ta en promenad med hundarna och i alla fall teoretiskt slappa lite. Har dock rätt svårt att slappa när det vankas jobb, tänk om man skulle råka somna och sedan snubbla in på ett kameramöte helt sömndrucken och dan. 

Igår morse var jag på mammografi. Hade bokat en tid 07.25 och var ute därifrån 07.23. Det var alltså inte mammografi à la Marty McFly men jag var där lite innan, checkade in i ett litet nafs, blev inropad i princip direkt och själva undersökningen tar ju inte många minuter inklusive av- och påklädning och lite snicksnack. Det tog nog längre tid att parkera bilen, för den närmaste parkeringsautomaten var trasig så jag fick irra omkring och leta efter en annan. Med facit i hand så hade jag ju kunnat skita i att betala eftersom sannolikheten att det skulle komma en parkeringsvakt på dom max 10 minuter jag var borta väl ändå var att betrakta som minimal, men så mycket is i magen har jag aldrig när det gäller parkering. Jag har aldrig fått en parkeringsbot i hela mitt liv och tänker fortsätta på den inslagna vägen så att säga.

Tillbaka till jobbet, jobbade till 11-hugget, åkte hem, gick ut med hundarna. Det var HELVETISKT varmt, så varmt att jag kände att jag fick öka på stegen till någon slags powerwalk för att komma hem någon gång och slippa undan, vilket såklart inte gjorde att det kändes svalare. Kom hem till slut, åt lunch, städade lite snabbt och sen var det jobb igen. Avslutade dagens sista möte, stängde ner allt, kastade mig i bilen och körde hem till min exman där det skulle vara kalas för sonen. Kom vid 16, skrev han i samband med inbjudan, och jag hade i och för sig förvarnat att mitt möte inte skulle sluta förrän runt 16.15 och sen tar det väl cirka en kvart att köra dit, men det brukar inte vara så kinkigt med tider. Hade fått uppfattningen att vi bara skulle grilla och chilla, så det var ju inte som att snubbla in försenad till Nobelmiddagen. Stressa var för övrigt det sista jag hade behövt göra, för när jag kom så hade en del bestämt att de skulle gå och bada så ungefär tre fjärdedelar av sällskapet vandrade ner till Skånes riviera som min exman så lämpligt bor på gångavstånd från. Kvar blev jag, min dotter, äldsta barnbarnet, min bonusdotter och hennes kille, vi skojade om att vi skulle kunna tömma huset på värdesaker och försvinna och sedan skojade vi ännu mer om en f d ingift släkting back in the days som alla hatade. Efter en god stund kom badjävlarna tillbaka och då skulle det vara femkamp och sen skulle det grillas. Allt detta tog sin furstliga tid och vi satte oss till bords ungefär klockan 19. Men ja, det var ju samtidigt trevligt också. Alla utom jag hade antingen cyklat eller tagit buss så vinet flödade för alla utom mig, barnbarnet, sonen som skulle köra en kompis till bussen senare och sonhustrun som inte nyttjar (som det hette förr i världen). Alla utom jag och barnbarnet som sommarjobbar hade dessutom semester. Körde hem vid 20.30 för det var ju en dag imorgon också. 

Idag ska jag jobba till lunch, sedan åka till stallet och hjälpa till att leda ut hästar i hagar efter att de har vaccinerats, sen sätta mig med stallpersonalen och förhoppningsvis kunna sammanställa en massa information som ska ut på hemsidan. Sen är det helg! För ett tag sen kom det ett mail från min ena viltspårkurs med datum där man kunde ta igen om det var någon gång man hade missat, och då bokade jag in mig på ett datum som var som imorgon då. Har fått det bekräftat, men inte vilken tid jag ska vara där och inte heller exakt var jag ska infinna mig, så det känns lite ovisst. Men det klarnar väl förhoppningsvis under dagen. Nu: jobb. 

torsdag 27 juni 2024

Det vilsna barnet

Har läst Det vilsna barnet av Torey Hayden, detta är handlingen:

Jessie är nio år gammal, med rött hår, gröna ögon och ett förtrollande leende. Dessutom är hon begåvad och ritar fantastiska, intrikata teckningar. Men Jessie vet också hur hon ska få sin vilja fram genom att ljuga, skrika och göra andra illa. Hennes föräldrar klarar inte av henne, och hennes socialarbetare kämpar med hennes destruktiva beteende och ursinniga humörsvängningar.
Efter en kaotisk väg via mängder av fosterhem får Jessie slutligen diagnosen reaktiv kontaktstörning. Den uppkommer när små barn berövas den livsviktiga anknytningen med pålitliga vuxna som ska hjälpa dem att utvecklas känslomässigt och att skapa normala band till andra människor. Specialpedagog Torey Hayden kallas in för att hjälpa till. Hon bestämmer sig för att träffa Jessie varje vecka i hopp om att förstå hennes utagerande beteende. Genom Toreys försiktiga uppmärksamhet kommer de chockerande sanningarna bakom Jessies lögner fram. Kan Torey och de andra socialarbetarna ge Jessie den kärleksfulla omsorg hon saknat, eller kommer hon att vägra släppa dem innanför sitt skal?

Jag såg ett tips om denna bok i en Facebookgrupp och reserverade den bums på bibblan för jag har läst ALLA Torey Haydens böcker och tycker de flesta är helt fantastiska, hur kunde jag ha missat den här? När jag sedan började läsa den så insåg jag att jag kände igen den och nog har läst den förut men blivit besviken för jag tyckte inte den var lika bra som hennes andra böcker (till exempel: Burpojken, Rävungen, Tigerungen, Solrosskogen, Bara barnet, Andras ungar, med flera). Kan inte direkt sätta fingret på vad det är/var jag inte gillar/gillade med den här, men kanske att den kändes...lite opersonlig? Som att det fanns en slags klinisk distans till fallet/barnet som jag inte tycker att jag har upplevt tidigare. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte i klass med de andra. Den här boken får tre sånglärkor av fem möjliga.

En repris av 2021?

En repris av 2021? 



Walk on stormy seas

När man har sovit för lite så gäller det att inte dega ihop alldeles. Genomförde därför gårdagen i ett rasande tempo och fick därför rätt mycket gjort även om det kändes som att absolut inget gick speciellt smidigt. Dock: mötet med folk som inte sköter sitt jobb gick oväntat bra, kanske inte så mycket min förtjänst utan mer de-som-inte-sköter-sitt-jobbs chef som gick in med inställningen att nu ska vi fixa detta (tidigare har hen mer tagit dom i försvar och hittat på ursäkter), så det kändes ändå bra. Annars brukar det bli ganska mycket skjutande av budbäraren (dvs mig som i 99 fall av 100 är den som hittar och påtalar felen) istället för att tänka att ojdå, det här skulle man kanske ha gjort lite bättre ifrån sig (tankar som såna-som-inte-sköter-sina-jobb uppenbarligen ändå aldrig tänker). Bara att hoppas att den positiva andan håller i sig då. 

Åkte sedan till Fotspecialisten, fick beröm för att jag skött min rehab snudd på exemplariskt, vilket också märktes. Nu är du igång! sa han och gav mig en radda nya övningar att jobba vidare med. Om jag får fortsatt förtroende? sa han som om jag vore Zlatan eller någon annan stor idrottspersonlighet där det nästan skulle vara samhällskritiskt om rehaben inte funkade. Det gillar jag med Fotspecialisten, inte att han precis behandlar mig som om jag vore Zlatan, men det är liksom aldrig något tal om att jag inte skulle kunna springa en halvmara om jag hade känt för det. Det gör jag nu inte, men det är ju trevligt med en som ser möjligheter istället för problem. Andra såkallade specilister som jag har varit hos har mer haft inställningen att med de fötterna är det kanske inte löpning du ska ägna dig åt? och sen kommit med pigga tips om olika inlägg och specialskor som jag inte velat ha och som med facit i hand ändå inte har hjälpt ett piss.

Och LO! AND! BEHOLD! Nu ska jag trappa upp löpningen! Har ju sprungit mitt lilla intervallpass med 1 minuts löpning, 2 minuters gång x 3, därefter 2 minuters löpning, 1 minuts gång x 3 ett tag nu och det har ju funkat bra. Men nu ska jag springa 3 km i lugnt tempo 2 gånger i veckan i två veckor och om det går bra, 5 km 2 gånger i veckan i 2 veckor och om det går bra så är det bara att köra på sen. Blev nästan lite nervös, för nu var det fan i mig evigheter sedan jag sprang någonting sammanhängande, tänk om jag inte orkar? Men ja, då får man väl helt enkelt ta fram PANNBENET. Ska börja med det nästa vecka då det ska bli lite svalare, tänker att jag behöver ju i alla fall inte inleda med att träna i 30 grader och stekande sol. 

Åkte hem, tänkte att jag inte orkade dra runt med hundarna i värmen utan jag rastade dom i trädgården och gav mig sedan själv ut på en snabb promenad innan det var dags att ansluta till USA-mötet sent på eftermiddagen. Det var oskönt första delen för då stekte solen, men sen kom jag in i bokskogen och då var det behagligt. Sen fick jag nästan halvspringa hemåt för jag fick för mig att mötet började klockan 15.30 och då blev det oskönt igen. Kom hem 15.15 och då visade det sig såklart att mötet inte började förrän 16.00 så jag kunde sitta och eftersvettas färdigt innan jag var tvungen att dunka igång kameran. Dock: IDAG börjar USA-mötet 15.30, note to self. 

Och idag är ytterligare en sån där knölig dag med möten tidigt och möten sent. Den sista nu på ett tag i alla fall, för nu ska konsulterna ha semester några veckor. Vad som knölar till det just idag är flera saker: 1. Jag hade egentligen bestämt att jag skulle åka till stallet vid lunch och träffa stalltjejerna för att gå igenom lite uppgifter som ska ut på hemsidan, men 
2. Min son fyller år och hörde av sig igår och undrade om jag inte ville komma på kalas hos hans pappa som idag på eftermiddagen. Framförhållning och planering av sånt som inkluderar andra är inte hans starkaste sida om man säger så. Men det gäller ju att greppa de möjligheter till audiens som finns, han bor 60 mil härifrån och bara är nere som hastigast på visit för vidare färd till Berlin tillsammans med sin pappa och systrar.   
Och det kändes svårt att få ihop med det här jobbmötet 15.30 som ska tas hemifrån och där jag helst ska ha hunnit gå ut med hundarna och städat lite först också. Messade stalltjejen och frågade om det gick bra  att flytta mötet till idag på förmiddagen istället, får se vad hon svarar. Gissar att det inte är högprioriterat för de har haft fullt upp sedan terminen slutade, först har det varit ridläger och idag ska det skickas ut information till alla grupper och imorgon ska hästarna veccineras och sedan börjar deras semestrar. Vi får väl se om det går att få ihop på något sätt. Förutom detta ska jag på mammografi, fast det är nu på morgonen så det påverkar inte resten av logistiken kring denna dag. Jaja, det är väl bara att bita ihop och köra på. 





onsdag 26 juni 2024

Källaren

Har läst Källaren av Lori Roy. En bok du inte kan lägga ifrån dig, stod det på omslaget men det vet jag inte direkt om jag håller med om. Detta är handlingen:

Samma dag som en svart lastbil skallrar förbi hennes hus och en flyer från Ku Klux Klan landar i familjens trädgård försvinner tioåriga Beth från sitt hem i Simmonsville, Georgia. Rustad med de egenskaper hon utvecklat när hon tagit hand om sin alkoholiserade mamma måste Beth nu försöka överleva månaderna hon har framför sig.
Sju år senare begraver Imogene Coulter sin pappa - en klanledare hon tillbringat hela livet med att distansera sig från - och försöker stå emot de minnen som begravningen framkallar. Men när Imogene städar ur det som tycks ha varit hennes pappas tillhåll dagen efter begravningen hittar hon ett barn - levande - i en övergiven källare, bakom en dörr som bara går att låsa utifrån.


Ja, men alltså...nä. Det här var inte speciellt lyckat om ni frågar mig. Det var för mycket tomgång, själva motivet kändes både långsökt och rätt så osannolikt. Som att jaha, här finns det en källare i ett uthus dit någon i familjen tassar iväg x gånger i veckan och bär med sig mat och böcker och grejer, men ingen undrar något förrän sju år senare och då är det för att man plötsligt kommer på att det finns en elkabel som går dit? NJA, känner jag. Den här boken får en Josef Fritzl av fem möjliga. 

Morgonen efter en natt med för lite sömn

Igår gick inte mycket som planerat. Det kom ett anrop i WhatsApp-chatten om ett möte i stallet efter jobbet med mycket kort varsel, men det gick ju att lösa. Sen kom det påbud med mycket kort varsel på jobbet om ett "snabbt avstämningsmöte" med konsulten och projektledaren i det projekt jag jobbar med nu, fast vi har nog olika definitioner om vad som är snabbt. Hur som helst, blev för ett tag sedan ombedd att göra en slags mall som andra ska kunna använda som inspiration, så igår visade jag ett upplägg som jag har knåpat ihop utan egentligen jättemycket möda utan bara med utgångspunkt för hur jag tycker det ska göras. Jobbar i en rätt smal och nischad bransch så det är ju inte precis så att det finns jättemånga människor att fråga när man ska göra nya saker, och det känns rätt ofta som att det bara ligger en panikgoogling mellan mig och allt jag jobbar med. Frågade därför lite anspråkslöst om det här var en tänkbar väg att göra det här på, och fick till svar: You are certainly putting the bar on a very, very high level for the others now. Får man väl tolka som att det var bra, antar jag? Hehe. Slut på avdelning skryt. 
Kastade mig in i nästa möte, jobbade vidare som ett litet as, åt tidig lunch samtidigt som jag svarade på mail, stack sedan iväg och tränade löpintervaller på det som skulle ha varit min lunch. Det var hett som i helvetet och nästan bara skitjobbigt. Åkte sedan hem, släppte ut höns och hundar i trädgården, tog in hundarna igen efter ett tag, konstaterade att jag inte skulle hinna göra något mer innan det var dags att åka igen. Åkte till stallet, klappade på Köttbullen, hade möte med personalen och delar av styrelsen, satt sedan kvar en stund och snicksnackade om allt möjligt. Kom sedan på att min man borde vara på väg hem och mellan bussar så jag åkte in till stan och fiskade upp honom. Svängde inom affären och handlade på hemvägen. Kom hem och var svinhungrig, verkligen utsvulten men det var väl för att jag ätit lunch tidigare än vanligt och så tränat på det och sen hade det ju gått ett antal timmar dessutom. Åt och sedan orkade jag inte göra något mer den dagen. Gick och lade mig, det var varmt i sovrummet så vi hade fönstren öppna och då var det väl jordens hålligång utanför. Folk som hojtade och tjoade, ungar som stimmade, EPA-traktorer som dönade nere vid Konsum, hundar som skällde, det var som om man försökt lägga sig och sova på motorvägen i rusningstrafik. Min man somnade och ljudet av hans snarkningar adderades till ovan nämnda kakofoni. Gav upp, flydde till Flickrummet™ men där kändes det som att det lät ännu mer och jag funderade på vad det var för människor som höll på och larmade och gjorde sig till en helt vanlig tisdagskväll. Klockan var då närmare 22.30 och jag hade mest av allt lust att sticka ut huvudet genom fönstret och vråla TYYYYYST, men så gör man ju inte. 
Somnade väl till slut, men så här års ljusnar det ju svintidigt och då brukar hundarna vakna. Ligger jag då inte i sängen så kan de få för sig att jag redan har gått upp p g a att det är morgon och så ska de leta rätt på mig. Hjälper inte att stänga sovrumsdörren för den puttar i alla fall Tage upp lätt som ingenting för den går utåt. Däremot kan han inte putta upp dörren till Flickrummet™ från utsidan, men det hindrar ju inte att han försöker. Jag vaknar ju såklart av detta och ibland händer det till och med att min man vaknar. Då brukar han gå ner och stänga in hundarna på undervåningen för att det ska bli tyst. Det är lite 50/50 om man lyckas med det, ibland går de bara och lägger sig i soffan men ibland står åtminstone Remus och gläfser i protest mot denna ohemula behandling. I natt var det en sån natt, eller natt och natt, klockan var väl kvart i tre eller nåt när cirkusen började. En kränkt tax' protestgruffande väcker såklart inte min man, men det  hade väckt mig om jag skulle ha sovit, men nu gjorde jag ju ändå inte det. Men kunde heller inte somna om trots att det bara var ett par gläfs av principiella skäl. 

Och idag har jag en l-å-å-å-å-n-g dag framför mig, med dubbla möten i olika tidszoner där jag dessutom ska hålla i en presentation. Gånger två dårå. Ska sen ha ett internt möte med folk (inte i mitt team dock, det är ju alltid en tröst) som inte gör sitt jobb och inte heller är ett smack intresserade av att förbättra sig, peppen inför detta möte är obefintlig men det är väl bara att köra på. Någonstans i detta ska jag också klämma in ett besök hos Fotspecialisten. Jaha, men då köööör vi. 


tisdag 25 juni 2024

Sekten

 Har läst Sekten av Peter Pohl. Eller försökt läsa, rättare sagt, för trots att Peter Pohl är en favoritförfattare och sekter per definition är intressanta så var det här inget för mig. Detta är handlingen:

Allting börjar med en olyckshändelse. En glasflaska faller i golvet under ett bråk mellan två bröder, och lillasyster Elina får glassplitter i ögat. Sjukvården kan inget göra åt det skadade ögat och förtvivlat söker sig familjen till Irja Ljusmark, medium och healer på Bergtuna Hälsocenter. Irja lovar att hjälpa Elina, så som hon tidigare har hjälpt hundratals andra svårt sjuka människor. Men det är inte bara Elina som är i behov av hjälp, menar Irja. Hon förklarar för familjen att onda krafter omger dem, och för att Elinas öga ska bli friskt måste de bryta kontakten med alla de orena människor som finns i deras liv. Där och då börjar familjens väg in i sekten.

Boken bygger på tidningsartiklar, radioprogram och samtal som författaren Peter Pohl har haft med några av de inblandade. Den skildrar hur tillvaron i en sekt kan se ut och vilka mekanismer som gör att människor låter sig hjärntvättas av en sektledare.

Ja, nä, jag vet inte jag. Det här är ju baserat på en verklig händelse, och det kanske är det som gör det. Verkligheten är ju sällan regisserad och dramaturgiskt uppbyggd som en spänningsroman och det behöver den såklart inte heller vara. Men den här boken kändes bara rörig, osammanhängande och...ointressant. Fattar absolut att man kan bli både manipulerad och hjärntvättad av vissa sorters människor, men i det här fallet fattade jag det faktiskt inte för hon Irja kändes ju helflängd redan från start. Och det där ögat blev ju  heller aldrig bättre? Till slut gav jag upp. Den här boken får en överkorsad varningsflagga av fem möjliga. 

I never made promises lightly

Igår var det måndag, harvade mig igenom dagens möten ganska så friktionsfritt och sen susade jag iväg till Laserkvinnan och behandlade mig. Numera är det alltid nacke och axlar som är i fokus även om jag började gå dit p g a artrosen i knäna. Det är heller inte så värst mycket laserbehandling numera, utan mest massage. Hon kan minsann konsten att ta i, det får man ge henne. Nästan så att jag tycker hon är bättre än thailändskan jag brukar gå till, synd bara att det är så långt borta. Eller det tar ju 20 minuter att köra dit från jobbet, men sen ska man ju hem och då tar det 45, och det är rätt segt att köra bil i 45 minuter när man är trött i både kropp och själ. Men det får det väl ändå vara värt. 

Kom hem, gick ut med hundarna, pratade i telefon med min a. mamma, b. bror, och c. dotter. En riktig familjedag med andra ord. Sen kom min man hem och då pratade jag med honom också, fast inte i telefon. Laddade hem ett spel som hette något i stil med logic puzzles som gick ut på att man fick några påståenden i stil med "John har ett rött äpple", "Personen som åt banan hade inte blå tröja" och "Av två personer hade den ena en grön hatt och den som inte hade en handväska åt ett plommon" och utifrån det ska man lista ut vilka (i det här fallet) frukter och färger och människor som hör ihop. Men så fanns det ett spel-i-spelet som gick ut på att man skulle samla "keys" och det var lite som Tetris fast man kunde inte vända på klossarna. Det var SJUKT beroendeframkallande måste jag säga. Det där tror jag att jag skulle vara bra på, sa min man självsäkert och laddade ner det han också. Än så länge är det dock jag som har familjens highscore, hehe.

Ska jobba idag, sen blir det bökigt för måste till stallet på ett möte med personalen klockan 15 och ska hinna köra löpintervaller innan dess. Det i sig är inget problem, men jag måste hem och ut med hundarna också och sen tillbaks till stan igen så frågan är om jag ska knö in löpintervallerna på hemmaplan istället för att ta dom direkt efter jobbet. Dessa i-landsproblem, men det löser sig väl på något sätt.  Nu har jag i alla fall tankat bilen och betalat räkningar och kan därmed bocka av två punkter på den allmänna tråklistan. Dags att göra skäl för lönen. 

måndag 24 juni 2024

Dit floden för dig

Har läst Dit floden för dig av Shelley Read, en bok som enligt uppgift skulle vara något i stil med Där kräftorna sjunger, en bok som jag i och för sig bara tyckte var lite sisådär. Detta är handlingen:

1940-tal, Colorado. Den tonåriga Victoria Nash lever och arbetar på en persikofarm som ensam kvinna i en familj fylld av destruktiva män. Av en slump möter hon främlingen Wilson Moon på gatan och de faller handlöst för varandra. Relationen är lika passionerad som förbjuden. När Victoria blir gravid tvingas hon fly upp i bergen och bosätta sig i ett litet skjul. Hon är förkrossad av sorg, men den starka samhörigheten med vildmarken ger henne kraft att försöka återta det hon förlorat. Samtidigt stiger floden i dalen och hotar att utplåna hennes hem och allt hon känner till.


Den här boken fyllde mig av en känsla av att den skulle kunna ha varit en följetong i Allers när jag var liten, och jag skulle kunna ha läst den med samma inlevelse som jag läste Den blå lagunen när den gick som följetong i Allers när jag var liten, åtta-nio år sådär. Tyckte den var superspännande då, skulle gissningsvis inte tycka den var lika superspännande idag. Lite den känslan fick jag av den här boken. Den kändes...platt, liksom endimensionell, tillrättalagd och inte speciellt svår att lägga ifrån sig. Lite som en Allersroman. Den får två persikor av fem möjliga. 

Midsommar 2024

Jaha, midsommar kom och gick i år också, inget dramatiskt direkt. Jag kan inte minnas ett enda midsommarfir värt namnet, i många år har jag t o m tänkt att vi inte precis firade midsommar i min familj men jag har sett foton i familjealbumen att det har vi minsann visst det gjort, i alla fall vissa år finns det bildbevis på att vi åkt iväg till något ställe där det rests stång och spelats dragspel och sådär, men jag har absolut noll minne av det så någon stor grej har det i alla fall inte varit. Det blev det inte i år heller, men lite långhelg är ju aldrig fel. 

I torsdags åt vi midsommarlunch på jobbet. Den var rätt så påver, men man ska väl inte klaga för även en påver midsommarlunch är ju bättre än ingen alls, men jag tänkte för mig själv att när det var Jenny och jag som ordnade midsommarlunchen så var det fan i mig lite mer stil på den. Efter lunchen var tanken att jag skulle vara med på ett möte, men det blev med väldigt kort varsel och för mig okänd anledning flyttat till fredagen och då tackade jag vänligt men bestämt nej och åkte hem. Gick ut med hundarna, städade det sista, åkte sedan till stallet, var väl hemma därifrån vid 20-tiden och då var jag vrålhungrig så jag gjorde en Coop-pizza (min man hade ätit något grandiost på sitt jobb och var fortfarande mätt) och tog ett glas vin bara för att markera att det var helg. 

I fredags gick jag en runda med hundarna i strålande solsken, kom hem, släppte ut hönsen, satt en stund i trädgården och njöt av ledighet, fint väder, att ha en trädgård och höns som pickar runt fötterna på en. Sedan gick jag in och lagade mat och vi, det var bara jag och min man, åt midsommarlunch vid tvåhugget sådär. Det var trevligt, efter det inträdde någon form av seriös matkoma och vi orkade varken göra eller äta mer den dagen så det var väl ändå en djävla tur att man varken hade gäster eller var bjuden någonstans utan bara kunde ligga i soffan och dröna resten av dagen. På kvällen låg vi och slötittade på fotbolls-EM, Frankrike mot Nederländerna, en match som ingen av oss brydde sig det minsta om och inget hände det heller trots att kommentatorerna hävdade att det var en innehållsrik första halvlek. Hur det nu kan vara det när det står 0-0 efter 45 minuter! 

På lördagen vaknade jag tidigt, gick en långpromenad utan att möta en enda människa ens när jag gick genom byn. Kom hem, släppte ut hönsen, tränade ett benpass, gjorde fotrehab och åt rester till lunch. Låg sedan och läste resten av dagen tills det var dags att laga middag. Sen kollade vi på The Glory och sen var det väl läggdags. Man har ju inte ett alltför händelserikt liv om man säger så. 

Igår traskade jag ytterligare en långrunda, lämpade av hundarna hemma och travade sedan till bibblan för att lämna och hämta böcker. Pratade i telefon med min dotter, kom hem, tränade pilates, stekte pannkakor till lunch, låg sedan på soffan och läste större delen av eftermiddagen tills det var dags att masa sig upp och fixa ihop lite middag. Ett sånt gött liv man har ändå va? Åt middag, kollade på The Glory, gick och lade mig tidigt. Vaknade vid midnatt av en variant av mardröm som jag brukar kalla logistikdröm, för det är hela tiden på temat att jag ska ta mig någonstans och det blir hela tiden en massa komplikationer, det kan vara tåg som man måste ta men som blir inställda, bussar som man måste hinna med men så hittar man inte rätt hållplats, man är ute och kör bil och tar fel avfart från motorvägen och hamnar på helt fel ställe och det är omöjligt att ta sig tillbaka och det är alltid tider som måste passas och saker som man absolut inte får men ändå hela tiden riskerar att missa och en djävla stress helt enkelt. Nu i natt var jag ute och cyklade på en sån där gammaldags cykel med ett jättestort hjul och låg i mittenfilen av en trefilig väg och skulle svänga av men kom liksom aldrig i ett läge där jag kunde byta fil, vips körde jag istället bil och följde efter en annan bil som körde mot färdriktningen i en rondell och jag bara körde efter fastän jag visste att det var fel men det fanns liksom ingen återvändo, och plötsligt var jag i Göteborg och sekunden senare i Jönköping och bilen var försvunnen och jag vågade inte ringa min syrra och be henne komma och hämta mig för det var så pinsamt på något sätt. Sedan vaknade jag. Låg och tänkte på om jag var stressad på något sätt, för det här brukar vara universums sätt att tala om det för mig, men kunde inte komma på någon speciell orsak. Det ger sig väl. Somnade om och vaknade sedan klockan 03.00 och kunde inte somna om en gång till, så speciellt utvilad känner jag mig inte just nu. 

Men nu är det ny vecka och nya tag! Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling, sen bara hem och gå ut med hundarna och göra fotrehab och sen inget mer. Har - som det ser ut just nu - en ganska lugn vecka jobbmässigt, men det kan såklart ändras med mycket kort varsel. Dags att kavla upp ärmarna och dra igång. 

Till stallet istället, v 25 2024

I torsdags var det dags för extra dressyrträning och djeflar vilket pass vi fick! Igår när jag tränade pilates kände jag att träningsvärken fortfarande inte släppt helt så det var mycket för pengarna om man säger så. Fick Köttbullen, hurra! Vi gjorde egentligen inget megasuperavancerat, vi inledde med att rida fram ganska länge med enhandsfattning - det är så nyttigt!, och sen var det en evighetsövning med öppna och skänkelvikning, men det gick i ett och svetten rann om oss alla. Köttbullen var duktig, tycker jag, hon kärvade lite i öppnan i höger varv men det blev inte sån anspänning som det mycket väl skulle kunna ha blivit, vet inte om det är jag som har blivit bättre på att tolka hennes signaler eller hon som har insett att det inte hjälper. Hehe. Efter ridningen s-l-ä-p-a-d-e vi oss ner till hagarna med hästar och ponnyer och sen tillbaka upp till stallet igen med trötta fötter. Nu är det sommarlov för hästarna, vi ses igen vecka 31 då det är dags för BOOT CAMP. 

torsdag 20 juni 2024

It's written in the starlight

Igår hade jag ett möte klockan 10 och planen var att jag sedan skulle åka hem och ta några timmars ledigt för att sedan fortsätta arbetsdagen när jag var i synk med USA:s tidszon. Mötet började dock en timme senare än jag trott, vilket innebar att min tidsplan sprack något. Svängde inom Willys på hemvägen, parkeringen var oroväckande full och det verkade som att jag var den enda som inte skulle bjuda in till fest à la Pripps Blå-reklamen för djävlar vad folk bunkrade upp. Jag fick tag på allt jag behövde för att sno ihop en midsommarlunch, skönt att det är fixat i alla fall. 
Kom hem, slängde ut hundarna i trädgården, släppte ut hönsen, gick in med hundarna, åt lunch, tog med min hundarna ut på promenad. Promenerade cirka 1½ timme, hann sedan klämma in ett pass pilates också innan det var dags att börja jobba igen. När jobbdelen var avklarad var jag rätt trött, men tvingade mig själv att åtminstone städa toaletten, bädda rent i sängarna, tömma diskmaskinen och gå ut med soporna innan jag gav mig själv ledigt för resten av dagen.

Det var ju onsdag och därför filmkväll. Vi såg en dansk komedi som hette Hygge! som väl var sådär, den  var lite smårolig ibland men också väldigt konstruerad och också rätt förutsägbar.  

Så var det då dagen före midsommarafton. Det påstås att jobbet ska bjuda på midsommarlunch, sen har jag ett möte som börjar klockan 13 och sen är det hem, ut med hundarna, städa klart och så iväg till stallet för  ett pass extra dressyrträning. Sen väntar långhelg och inget planerat. SÅ GÖTT. Over & out. 

onsdag 19 juni 2024

Folk som sår i snö

Har läst Folk som sår i snö av Tina Harnesk och det tycker jag att du också kan göra. Detta är handlingen:

Ingen ska komma och berätta för Máriddja när hon ska dö och ingen kan dra ur 85-åringen sanningen om cancerdiagnosen hon fått.
Särskilt maken Biera måste hållas ovetande. Den enda hon kan anförtro sig åt är Siri, en växeltelefonist i den nya telefonapparatmaskinen som gubben skaffat bakom hennes rygg.
Kajs mamma är död utan att ha yppat sin hemlighet. Kan Norrbotten ge Kaj en plats att slå rot och kommer Mimmi våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? För sägnen säger att ingenting får kallas vid sitt rätta namn för då kan allt gå förlorat.
Det börjar med andra ord bli hög tid att tjuvskjuta en älg. Och tända på en lada.

Jag gillade det mesta med den här boken. Kanske att de där samtalen mellan Máriddja och Siri fick ta lite väl mycket plats, och ibland tyckte jag att det blev lite skevt med den språkliga balansen mellan den ibland lite skämtsamt raljerande tonen och när det ibland blev så finstämt och känslosamt att man fick gåshud och en klump i halsen. Men nu petar jag i smådetaljer här. Såg en recension där någon tyckte att boken blev obegriplig med alltför mycket inblandning av samiska ord och uttryck, men det håller jag inte med om. Har ju rätt så nyligen läst Stöld och Straff av Ann-Helén Laestadius och det kanske är därför jag är lite uppdaterad? Hehe. Nä, men jag tyckte det framgick av sammanhanget, inget blev obegripligt utom möjligen att det dröjde orimligt länge innan jag förstod att Biera var samiska för Per, men det var kanske meningen? Hur som helst. Den här boken får fem skotrar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er. 

If you want it right now you can have it right here

Igår hade jag en sån där splittrad dag på jobbet. Hade möten, slutade vid lunch, åkte på massage, kom hem, smackade igång jobbdatorn för lite fler möten. Var sedan trött både efter massagen och alla möten, men tog ut hundarna på promenad och piggnade till något. Kom hem ungefär den tid då det var dags att ge hundarna deras kvällsmat, så gjorde det, släppte ut dom i trädgården, lockade in hönsen i hönsgården, samlade ihop ägg och hundar, gick in och åt kvällsmat. Kom sedan på att ÅH NEJ!! jag hade ju glömt att göra min fotrehab (ska göras varannan dag) så det var bara att masa sig upp igen och plocka fram gummiband och tennisboll och andra attiraljer och köra igång. Sen ringde min syrra och vi babblade en stund, mest om ett litet drama i hennes kompiskrets där vissa nu hade börjat umgås mer men då utan att bjuda in de andra, och det är väl inget med det egentligen men ändå hade det blivit som att de liksom smusslade med det för att inte trampa andra på tårna. Jag känner ingen av de här personerna så för mig var det väl lite som att Radioteatern ger ett medelålders medelklassdrama, men men. 

Tidigt i säng, min man var ännu tröttare än jag p g a att han har så långa dagar just nu. Inte på jobbet, men logistiken till och från lämnar en del övrigt att önska. Det är väl knappt 4 mil dit, men för att kunna vara på plats klockan 07 när de börjar så måste han ta bussen hemifrån 05.40 och får sedan stå och vänta i stan en halvtimme på nästa buss. Slutar 16 och förut hann han precis med en buss så att han var hemma till 17 men nu är det sommartidtabell så nu är han inte hemma förrän 18 och energinivån är därefter. Jag hade blivit TOKIG, framför allt av det här med att stå och vänta på bussar man ska byta till, men han tycker ändå det funkar. Med tanke på hur djävla dyrt det är att äga och köra bil så är det ju bra för Familjen AB. 

Idag har jag ytterligare en sån där splittrad dag med möten både arla och särla. Ska storhandla på hemvägen också för att ytterligare förgylla dagen något, men skönt att kunna göra det innan varenda djävel ska rusa omkring på Willys och bunkra färskpotatis och dill och gräslök som om det inte fanns någon morgondag. Förhoppningsvis hinner/orkar jag också städa lite. Vi brukar ju veckostäda på torsdagarna, men imorgon ska jag ju rida ett extra dressyrpass och det börjar redan klockan 17 vilket innebär att jag måste åka hemifrån senast 16 och innan dess ska hundarna hinna rastas och för att det inte ska bli tokstressigt så får jag nog dela upp städningen och ta en del på onsdagen och lite på torsdagen. Intressenklubben kan sluta anteckna nu. 


tisdag 18 juni 2024

En giftig sanning

Har läst En giftig sanning av Camilla Sten. För sent upptäckte jag att det var en fristående fortsättning på En farlig talang, som jag inte orkade läsa ut p g a ointressant. Men jag tänkte att jag får väl ge den en chans när jag ändå baxat hem den från bibblan. Detta är handlingen:


När den unga standupkomikern Lina Gyllenborg hittas död i sitt hem anklagas hennes pojkvän Jonas för mordet. Han hävdar att han är oskyldig, men både polisen och media är övertygade om hans skuld. Trots detta frias han i rätten, till allmänhetens chock.
Fyra år senare kontaktar Jonas kriminalpsykolog Rebecca Lekman med en begäran: han vill att hon ska hjälpa honom att hitta Linas mördare. Rebecca misstänker att Jonas ljuger för henne, men ett tungt besked gör att hon inte kan tacka nej till arvodet. 
När Rebecca börjar gräva djupare upptäcker hon att Lina haft hemligheter som kan ha kostat henne livet. Och snart inser hon att det finns någon som är villig att göra vad som helst för att förhindra att sanningen ska komma ut.

Jag tog mig (uppenbarligen) igenom den här boken, den hade väl i alla fall snäppet mer action än sin föregångare. Tycker dock inte att den var sådär superduperbra, stör mig på karaktären Rebecca för att hon alltid "vet" exakt när folk ljuger, bara för att hon är psykolog så har hon väl ändå inget sjätte sinne ELLÖR? Tycker också det är irriterande att hennes föräldrar konsekvent ska omnämnas "din mamma" och "din pappa" när någon talar om någon av dom. Plus: men ordna upp ditt djävla äktenskap eller skilj dig? Orkar inte. Den här boken får två punchlines av fem möjliga. 

Your enemy is sleeping

OJ vad jag hade svårt att få ihop att det var tisdag idag, fick för mig att det var onsdag och det var kanske för att jag körde löpintervaller igår och det brukar jag göra på tisdagar. Men nu var det ju ingen ridning igår och idag är en sån där knölig dag med möten i olika tidszoner och där jag dessutom har klämt in massage  någonstans mellan Australien och USA, så det lät sig icke göras och därför blev jag lite wild and crazy och bytte dag i mitt träningsschema.
Intervallerna gick bra, sen åkte jag hem och körde tabata, sedan packade jag in hundarna i bilen och åkte till veterinären för att vaccinera två av dom. Ingen blir så glad som hundarna när de får följa med i bilen för då brukar det innebära att det ska hända något kul, och ingen blir sedan så besviken som dom när man sedan svänger in på veterinärens gårdsplan. 

Veterinären konstaterade att Laban hade gått upp 1 kilo sen förra året och han har absolut blivit lite biffigare men det är nog mest muskler, tyckte jag, men veterinären kände på honom och tyckte att det nog var rätt lösa muskler i så fall. Skämdes jättemycket, för jag kritiserar ständigt andra som har överviktiga hundar i allmänhet och överviktiga taxar i synnerhet. Nu är Laban inte precis överviktig, han är muskulös och man kan se att han har en midja, men man kan inte känna revbenen lika tydligt som veterinären tyckte att man skulle göra. Vet sedan tidigare att veterinären har sagt att när andra människor kommenterar att ens hund är alldeles för mager så är den enligt honom precis lagom i hull, så han är rätt sträng. Men jag håller med honom och här ska inte odlas någon knubbis, så det var bara hem och justera foderstaten. Både Laban och Remus vägde för övrigt 8,2 kg, men Remus är lite större än Laban och har egentligen en matchvikt på runt 8,5-9 kg, men nu har han ju varit sjuk så det är inte så konstigt. 

Åkte inom affären på hemvägen för att handla lite frukt. Framför mig i kön till kassan så var det en som storhandlade. Det är friskt jobbat ändå för det gick lös på över 3000 kronor. Blev ändå lite glad för vårt lokala Konsums skull, alla vill ju ha en affär i byn men i alla fall jag stödhandlar mest där eftersom det är mycket billigare på till exempel Willys, förlåt affären här i byn och fy skäms på mig. 

Hade en lugn och skön kväll som jag tillbringade i soffan, läsandes. Min man låg i sängen och kollade på Youtube, sen kom han ner och undrade om jag hade fönstret öppet för det hade han och då hade två grannar en liten dispyt och sånt är ju alltid lite intressant att lyssna på. De här två personerna är båda "lite äldre" (fast sånt får man passa sig för att säga nuförtiden när man själv har passerat 55 och därmed är närmare "60-årsåldern" än man någonsin varit förut) personer i cirka 65-70-årsåldern skulle jag gissa, de bor i varsin marklägenhet och den ena har hund och den andra katt, och de kommer överens ungefär lika väl som...hund och katt. Det började bra, men sedan blev det någon konflikt om någon bagatell som sedan eskalerade in absurdum och nu tål de inte se varandra. Nu skällde Hundpersonens hundar och Kattpersonen skrek att det skulle vara tyst (klockan var runt 19 så det var inte som att någons nattsömn stördes) och Hundpersonen skrek åt hundarna och Kattpersonen åt Hundpersonen, men när jag slog upp fönstret för lite gratis underhållning så var det hela överspelat, åtminstone för stunden. Tror efterräkningar i form av ett passivt aggressivt inlägg på byns Facebooksida från Kattpersonen kan vara att vänta, det har jag sett förr. I det här fallet är jag 100 % Team Hundpersonen, inte bara för att jag har hund själv utan för att  jag helt enkelt tycker att Kattpersonen är en extremt lättkränkt och jobbig jävel, katten är det absolut minsta problemet i sammanhanget. Jag skulle väl inte gå så långt att säga att det lyser vanvett ur ögonen på Kattpersonen, men något är det som inte riktigt stämmer.   

Gick och lade mig tidigt, somnade men vaknade av att min man snarkade och att det var helvetesvarmt i sovrummet, min man påstår att han får ont i ryggen av att sova för öppet fönster så jag tog min tillflykt  till det tysta och svala Flickrummet™ men hade ändå svårt att somna om. Men jag är ju van att vara trött som ett lik på tisdagar, haha. Idag ska jag som sagt på massage men istället för att sedan bara komma hem och ta det lugnt så måste jag alltså ha ett jobbmöte med kollegor i USA. JAJA, vad är väl en bal på slottet, osv. 
Fick mail om den extra dressyrträningen på torsdag men inte vilken häst jag skulle få, det skulle framgå av tavlan i stallet. Hoppas såklart på Köttbullen, men vi får väl se. 



måndag 17 juni 2024

Jag är kvar hos er

Har läst Jag är kvar hos er av Peter Pohl. Detta är handlingen:

Anna är bara femton år när hon förstår att hon snart kommer att dö.
Sjukhusbesök och mediciner har varit en del av Annas vardag så länge hon kan minnas, på grund av hennes reumatism. Trots hjälpmedlen blir hennes värk drastiskt sämre när hon är femton år. Hon får ont i kroppen, det tjuter i öronen, hon kan inte sova på nätterna och är utmattad. Hon söker vård, men får bara höra att det är reumatismen och att hon snart kommer bli bättre. Men när Anna istället blir sämre ökar oron hos henne och familjen, och till slut förstår läkarna vad som är fel. Anna har fått en hjärntumör och ingen behandling kan hjälpa henne nu. 
"Jag är kvar hos er" är ärlig skildring av en ung människas kamp mot döden och om hopplösheten hos de närstående när det oundvikliga sker.

Mörkret i den här boken överträffar till och med Sunshine av Norma Klein. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag förstår att det är en berättelse som bör berättas, men det känns ju avigt att säga att den är bra, den går liksom inte att tycka om eller sätta något betyg pga saknar rimlig referensskala. 

Where we once watched the row boats landing

Men kan någon fatta att det faktiskt är midsommarafton på fredag? Det kan i alla fall inte jag. Inte heller att snart halva 2024 har passerat, tycker det alldeles nyss var januari och snö och gråkallt. Har i alla fall kommit till insikt om att det blir inget sått i år som inte har sått sig själv. Även om det blir en lång varm höst så borde jag väl ha börjat i alla fall för en månad sen, men jag har haft för mycket annat runt omkring och inte haft en plan för sådderna och därför blev det som det blev. Så det får vara för i år, det är väl inte hela världen. Fast det retar mig lite. 

I fredags körde jag mitt löpintervallpass efter jobbet och sedan åkte jag hem och gjorde fotrehab. Ska på återbesök till fotspecialisten nästa vecka, men peppar peppar så känns det bra. Eller bra och bra, det gör ju fortfarande ont, fast inte lika mycket och det har framför allt inte blivit värre sen jag började med intervallerna. Löpning är ju ändå en rätt stor belastning så det skulle man ju annars kunna ha förväntat sig när man är ett måndagsexemplar, men so far so good och heja heja. 
Sedan fixade jag godispåsar till lördagens Pay & Jump på ridskolan. Har hittat ett ställe där man kan köpa utsorterat smågodis med smärre skönhetsfel för 50 kr/kg och nu satt jag och fyllde upp 40 små cellofanstrutar samt försåg dom med rosett och band och en liten lapp där det stod att det var bra kämpat. Perfekt fredagspyssel, hehe.
Gick och lade mig tidigt, hade ställt klockan på 05.30 för att hinna gå ut med hundarna. Tog en runda som är 7 km och det blev lite stressigt ändå trots att jag tyckte att jag hade goda marginaler. Fick powerwalka i raskt tempo och var hemma igen 07.50, skulle åka 08.00 och hade packat in allt jag behövde ha med mig i bilen redan kvällen innan så det löste sig. 
Åkte till stallet, var först med på möte med personalen och sen funktionär på Pay & Jump:en. Hamnade i kiosken, det är kanske inte roligaste stället att vara på men det är det väl ingen som tycker så ibland får man väl offra sig. Gjorde också MAGI med ljud, hehe. Vårt ridhus är jättegammalt och ljudanläggningen likaså. Förra vändan när jag var aktiv i tävlingssektionen så investerade vi i mixerbord, förstärkare och CD-spelare, detta var på 90-talet och denna utrustning är fortfarande kvar men i skick därefter. Men tekniken går framåt! Har tidigare investerat i en bluetooth-högtalare från Clas Ohlsson, den är jätteliten, kanske 12 x 12 cm, men djeflar vilket bra ljud det ändå är. Hängde den ena i ena ändan av ridhuset och det lät  toppen även i den andra ändan, alltså 60 meter längre bort, detta testade vi redan förra gången det var Pay & Jump. Tänkte nu testa att utveckla det hela, så jag hade införskaffat ytterligare en som gick att seriekoppla med den första och voilà så hade vi peppig musik även på framridningen utomhus. Var dödsimponerad av räckvidden, för telefonen som sände via bluetooth låg i domartornet och högtalaren satte vi utanför sekretariatet som ändå var...20-25 meter bort och med isolerade väggar mellan. Men det funkade kanon. Plus att jag hade rotat fram en gammal telefon ur gömmorna, avinstallerade alla appar utom Spotify och dedikerade den till att enbarat spela musik, så ingen ska behöva lägga ifrån sin egen telefon som man kanske vill eller måste använda till annat. Var så NÖJD med mig själv för denna lösning till en förhållandevis billig peng (högtalarna kostade lite drygt 400 kr styck och telefonen var ju som sagt en gammal som inte användes längre). Nu återstår egentligen bara att hitta en lika kreativ lösning för att kunna prata i mikrofon, kanske finns det något karaoke-hemmakit som skulle funka? Får luska lite i det. 
Hur som helst. Stod några timmar i kiosken och sålde korv och kaffe, vi hade en HIMLA tur med vädret måste jag säga för solen sken och himlen var blå så länge Pay & Jump:en pågick, men sedan mulnade det och när jag körde hem vid 14-tiden så öste regnet ner. Då var det gött att bara komma hem, slänga sig på soffan och slappa resten av dagen och kvällen. Min man var ju på 50-årsfest på annan ort och skulle övernatta så jag hade egentid dessutom. Fixade fusk-indiskt till middag, detvillsäga sån där färdig Tikka Masala-sås och så kycklingbitar och råkost från Picadeli som jag fräste ihop med lök och lite wokgrönsaker. 
Igår gick jag upp tidigt, tog en 11-kilometersrunda med hundarna, tränade pilates och fotrehab och låg sedan på soffan och läste tills min man kom hem med lite skvaller från yttersta periferin av min bekantskapskrets.  Utöver det hade han varit på Erikshjälpen och hittat en helt ny, inplastad elcentral för 500 spänn, skulle man köpa en sån i fackhandeln så skulle den gå på minst 2500 plus moms enligt hyfsat säker källa så han var nöjd. 

Skönt med kort vecka men om jag trodde jag skulle ha det slappt och skönt utan att behöva ge mig av till stallet titt som tätt så trodde jag fel. Idag ska Laban och Remus till veterinären för att vaccineras och  sen är det kick off-möten för nästa del i projektet jag jobbar med så både imorgon och på onsdag så är det bokat såna där möten som man måste ha i dubbla uppsättningar varje dag så att det ska matcha tidszoner både i USA och Australien. Och sen på torsdag är det extra dressyrträning, så då ska jag ju till stallet i alla fall. Men sen är det tre dagar ledigt. Och sen är det uppehåll på ridningen, tror det var boot camp vecka 31 och sen börjar terminen vecka 32. Och viltspårträningen är i princip över för i år. Så nu kanske jag ska börja odla? Eller kanske bara ta det lugnt. 



fredag 14 juni 2024

Till stallet istället, v 24 2024, pt 2

Alltså näe vad misslyckad terminsavslutning det blev. Vi hade planerat att vi skulle rida caprilli, men så blev ridlärare V sjuk, det kan ju såklart hända vem som helst, men vikarien tyckte att vi skulle köra WE istället. Förra gången vi körde WE var i vintras, det var inte kul då men det är åtminstone kul med ridlärare V för hon är så glad och sprallig. Den här vikarien gillar jag inte som person, men det är det många andra som gör så det är väl hon och jag som inte har kemi då. Mitt ogillande bygger på händelser  sommaren 2018 när jag skulle ta hand om Bulldozern när hon var halt. Upplägget var att den här vikarien, vi kallar henne X, skulle åka dit på morgonen och fodra och sätta på kylbandage och promenera med henne och jag skulle göra samma sak på eftermiddagen plus mocka. Och så kom det en dag när jag hade mockat och behövde fylla på spån. Det här var ju på sommaren när de andra hästarna gick på bete och personalen hade semester, så jag frågade en privatryttare vems spånbalar det var som låg där och där, för man vill ju liksom inte ta någon annans, men det var ridskolans spån sa hon, så då körde jag in en bal och ströade i Bulldozerns box. Fick sedan ett så sjukt otrevligt mess från X att det var absolut förbjudet att ta av det spånet, istället skulle man ta av spånet som låg i en box i en annan del av stallet. Och hur FAN skulle jag kunna veta det? Skrev tillbaks att jaha, okej, det visste jag inte, jag frågade en privatryttare som sa att jag kunde ta av det, men då borde jag dessutom ha fattat att jag skulle ha frågat X. Gjort är ju dessutom gjort, det hade väl räckt att X hade skrivit Nästa gång du fyller på spån till Bulldozern kan du ta av det som ligger i NN:s box istället för att få mig att känna mig som Skånes genom tiderna största spåntjuv
Tänkte ändå att jaja, då var då och nu är nu och nu får man ge det här en chans, men NÄE. Tror inte hon sa ett ord till mig på hela lektionen, hon sa generellt inte mycket till någon utan pratade bara om WE, men de andra fick ju i alla fall LITE feedback, tyckte jag. Jag har absolut all respekt för människor som håller på med WE, men det här med att göra det någon gång då och då blir ju mest att man rider runt, runt och gör samma sak hela tiden, känns det som i alla fall. Och sen har jag svårt för den typ av pedagogik som bygger på att man frågar folk om det man ska lära ut och därför inte vet, typ: det stod tre koner utplacerade och så frågade X Jaha, vad tror ni man ska göra här? och det var det ju ingen som visste, och på något annat ställe Vad tror ni detta hindret heter? och det var det ju inte heller någon som visste, så det blir ju liksom inte direkt någon dialog ändå.
Sen var det en övning som heter "grinden" där man skulle rygga, då skulle man komma en och en och så skulle hon hjälpa en. När hon hjälpt fem av sex och bara jag återstod så sa hon Nu tänker jag att vi ska rida en liten bana så ni som inte gjort grinden kan få träna lite på den i slutet av lektionen. Och så red vi en bana, och sen när alla gjort det så sa hon Grinden kan ni träna på en annan gång, nu tänker jag att ni ska rida slalom i galopp. Slalom i galopp är inte så lätt som man skulle kunna tro för när man svänger blir det ju som förvänd galopp. Köttbullen var jätteduktig och höll galoppen like a queen genom hela slalomet, men den enda som sa att hon var duktig var jag. Och sen var lektionen slut och jag hade inte fått träna på att rygga. Har inte ens lust att ha överseende med att det inte kan vara så lätt att hoppa in  med kort varsel när man inte känner gruppen, för man kan i alla fall bemöda sig med att fråga Har alla kommit på grinden? eller liknande. Plus ge lite djävla feedback. Hade lust att skrika MEN ÄR JAG OSYNLIG ELLER? men så gör man ju inte. Men det gjorde mig på sjukt dåligt humör. Tur vi har en extra dressyrträning nästa torsdag så det förhoppningsvis blir lite mer normal känsla. 

torsdag 13 juni 2024

In the atomic heat

Igår när jag gick från jobbet så skojade jag och sa att jag skulle ha en delad tur, precis som i vården. Som ju måste vara det mest korkade sättet att lösa bemanning på, jag fattar inte hur man inte skulle kunna få ihop det på annat sätt? I industrin förekommer det ju också att man jobbar 24/7 men inte fan finns det några delade turer där, så det borde ju kunna gå att lösa utan att fördärva en hel arbetsdag. Kan man ju tycka. Men just igår och i mitt fall så var det en förnämlig lösning att slippa vara på jobbet mellan 05-17. Jobbade på jobbet till klockan 10.30-ish, åkte sedan hem, gick 7 kilometer med hundarna, åt lunch, gjorde fotrehab. Startade sedan jobbdatorn och jobbade klart dagen hemifrån. Det är kanske inte den mest ultimata arbetsdagen, men någon gång då och då funkar det väl. 

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte som var som styrelsemöten i föreningar brukar vara: rätt segt, mycket prat om pengar som inte finns och hur ska vi få det att gå ihop. Ja, det är det ju i nuläget ingen som vet, och det är ju deppigt. Vår klubb har funnits sedan 1940-talet och man önskar ju att den ska kunna hänga med ett tag till, men visst fasen är det tufft. Det är ökade kostnader för foder och hovslagare och  veterinär och försäkringar och det är löner och sociala avgifter och en anläggning som är gammal och en föreningslivsanda som rent generellt i samhället idag är svag. Få personer är sugna på att dra några ideella lass numera, allt ska liksom bara finnas av sig självt på något vis. 

Nog om det. Ikväll är det sista dressyrpasset med Köttbullen för den här terminen, fast jag har anmält mig till en extra dressyrträning nästa torsdag, fast då är det ju inte självklart att jag får Köttis. Men ett ridpass blir det i alla fall, gött. På lördag ska jag hjälpa till på en Pay & Jump och på söndag är jag, hör och häpna. LEDIG. Eller åtminstone har jag inte bokat in något. Egentligen skulle jag ha gått spårprov med Laban, men kursen som spårprovet skulle vara en avslutning på har haft en grupp på lördagar och en på söndagar  där man har kunnat byta dagar lite hit och dit när man haft förhinder, och tanken var att jag skulle gått prov på söndagen även om jag egentligen tillhört lördagsgruppen. Men så var det rätt många i söndagsgruppen som av olika skäl inte skulle komma på slutprovet, så då kom frågan upp om ifall de  kvarvarande istället kunde gå på lördagen så att man slapp ut med domare i två dagar, och då kunde alla det utom jag, men det är ju inte nödvändigt för mig att gå slutprov eftersom Laban redan är färdig viltspårchampion, så då sa jag att jag kunde avstå den här gången. Blev erbjuden ett extra träningstillfälle istället, så det var ju ändå lite win-win. Plus att jag fick en ledig söndag!, vilket känns som en evighet sen, men det är nog bara en känsla för när jag tittar i kalendern så står det i alla fall inget särskilt i den förutom i helgen som gick dårå. Men det har ändå varit viltspårträning i stort sett varje lördag eller söndag sedan vecka 12, så det är väl det som börjar sätta sina spår (SÄTTA SINA SPÅR, höhöhö). Men nu är ju den perioden på året slut, så nu kommer det att trilla in lite hellediga helger framöver. Den här helgen blir det inte, men sen. Denna helg ska min man också iväg på 50-årsfest på annan ort, så det blir dessutom EGENTID för mig. Mmm. Även jag var bjuden på den här festen, men jag har inga problem med att tacka nej. Känner knappt de här människorna, det är gamla vänner till min man som han inte heller träffat med någon större regelbundenhet de senaste 30 åren eller så, och jag skulle väl förvisso kunnat offra en kväll på att sitta och lyssna på när andra catchar upp, men...nä, så roligt är det faktiskt inte. Och så är det det där med "på annan ort", för då måste man fixa hundvakt och då blir det genast en ganska mycket större apparat än att bara ta tåget.  

Det verkar, peppar peppar, no jinx osv, som att knät är lite bättre. Det är fortfarande någonting som hakar upp sig lite, men det känns inte längre som om någon kör in en kniv utan mer att något knäpper till och glider på plats. Misstänker att boven i dramat var söndagens funktionärsuppdrag där det var väldigt mycket stillastående. Har inga problem med att gå mycket, men att bara stå rätt upp och ner kan vara döden för mina knän om det blir för länge. Har haft knäskyddet två dagar, men idag ska jag se om det funkar utan. Hoppas. 



onsdag 12 juni 2024

Blackmail keeps you in your place

Det här knät som har börjat bråka vill inte riktigt ge med sig så igår fick jag kapitulera och rota fram något knäskydd ur gömmorna. Som väl är har jag ett helt gäng att välja mellan för back in the days så köpte jag ett knäskydd när jag fick ont i ett knä, sen gick det över och knäskyddet försvann in i någon garderob eller låda och nästa gång jag fick ont i ett knä så kunde jag inte hitta det, fick köpa ett nytt. REPEAT några gånger, senast förra sommaren när vi var i Göteborg och jag fick akut knäsmärta fast det var ju för att jag inte var hemma. Nu har jag i alla fall gjort generell bot och bättring i det avseendet, alla knäskydd ligger i en därtill avsedd låda i den garderob där jag förvarar mina rid- och träningskläder, utom ett par som ligger i den påse där jag förvarar de träningskläder jag har på jobbet om jag skulle behöva ett när jag tränar efter jobbet, och ett annat par som ligger i den garderob/förråd där jag bland annat förvarar väskor och min necessär, så jag aldrig mer ska drabbas av akut knäsmärta på bortaplan och inte kunna göra något åt det. 

Träna skulle jag göra ändå såklart, det trista med artros är ju att man måste hålla igång även om det gör ont. I synnerhet om det gör ont, skulle jag väl vilja säga. Intervaller var inplanerade så jag och mitt knäskydd begav oss ut i spenaten. Det regnade och det finns väl inget mysigare än att springa i ett stilla försommarregn? I tanken åtminstone. I verkligheten sprang jag en runda där första delen är lite off road och går genom en  jättestor kohage och jag skulle väl inte säga att korna betat ner allt, utan den mycket smala och knöliga "stigen" kantades av gräs som nästan nådde mig till axlarna och som tillsammans med vildvuxna buskar mer än gärna lämnade av sig sitt innehåll av tunga vattendroppar och frön. Var bokstavligt talat dyngsur innan jag ens hunnit igenom första delen av intervallerna. Sen kom det vatten på telefonen och plötsligt fungerade inte intervall-appen ordentligt utan ljudet stängdes av ibland och ibland inte. Så det blev väl inte så strukturerat, men knät kändes ändå lite bättre efteråt, som om den här låsningen som kommer och går hade släppt lite, att fysiskt manipulera bort det med att springa på en knölig kostig är kanske modellen? Aja, det återstår att se. 

Kom hem, skalade av mig alla dyngsura kläder, tränade ett pass pilates medan jag lyssnade på hela skivan med temamusiken till Twin Peaks. Satte mig sedan och började pyssla med min telefon. Vi i Bästa Måndagsgruppen™ har en Facebookgrupp där vi ibland kommunicerar med varandra. Det är inte jättemycket aktivitet, det är mest frågor i stil med: Är det någon som vet om vi ska komma ridklädda till teorin idag? och Ska vi lägga ihop till en present åt XXX?, alternativt Jag kommer inte idag, har inte hunnit avboka så kan någon meddela XXX? Det funkar väl sådär, mest för att alla i gruppen inte har Facebook och en annan har har råkat logga ut av misstag och kan inte återställa sitt lösenord. Så som kommunikationskanal är det ju ett ganska bräckligt medium, konstaterade vi i måndags, och bestämde oss för att skapa en WhatsApp-grupp istället. Eftersom jag har varit lite admin för vår slumrande Facebookgrupp så erbjöd jag mig att fixa det (låtsades inte om att jag fram tills typ i februari i år knappt visste att WhatsApp fanns, fast visst, SÅ komplicerat är det ju inte). Men då var man tydligen tvungen att ha allas kontakter inlagda i sin telefon, och det hade jag ju inte. Fast eftersom jag hade fixat present hade alla också swishat mig, så det var ju bara att logga in på Swish, kopiera och klistra in i kontaktboken. Teknikens under va? 

Passade på att rensa lite bland kontakterna också. Man tror man är smart när man lägger in till exempel "Madde" med tanken att man bara känner en Madde. Sen plötsligt känner man en till som då kanske får heta Madelene, men man tänker att man minns ju vem som är vem av dom. Och sådär håller det på och plötsligt har man: Madde, Madelene, Madeleine, Madelen, Madde N, Madeleine H och i stort sett varenda Madde i hela Sverige utom möjligtvis prinsessan Madeleine, och har ingen aning om vem som är vem eftersom de flesta förmodligen är någon som har gått hundkurs för mig eller från något annat diffust sammanhang för tusen år sedan. Nu åkte ganska många Maddar och liknande i papperskorgen. Plus en massa andra människor som jag aldrig någonsin tror jag kommer att kontakta igen. 

Kan dock inte för mitt liv radera numret till en (ska man säga f d här?) bästis som dog 2009. Var tvungen att leta efter det i bloggarkivet för var osäker om jag hade skrivit någonting om det här, men det hade jag nog inte om man inte räknar det här inlägget men det var ju ganska opersonligt ändå, men eftersom jag på den tiden mest använde bloggen som en plats för allmänt raljerande så kändes det fel att plötsligt börja skriva om cancer och död, men det var alltså vad som hände. Har ett antal gånger de senaste 15 åren hovrat med pekfingret över numret och tänkt radera, men...nej. Det blev inte av den här gången heller. 

Idag har jag en lång och seg dag framför mig. I det här projektet jag jobbar med så har vi då och då lite avstämningsmöten och då måste man ha ett tidigt på morgonen för personer i Australien och Nya Zeeland och den delen av världen, och ett sent på eftermiddagen för personer i USA. Och nu ska projektet gå in i en ny fas och det innebär ett möte mellan 8-10 och ett mellan 15-17. Rent teoretiskt så skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle kunna jobba mellan 8-17 sådana dagar, men jag har också  på min att-göra-lista att starta upp vissa saker på labbet så att det är klart när det teamet börjar klockan 7. Så idag är planen att jag ska jobba på jobbet till efter första mötet, sen åka hem, ta en promenad med hundarna och vara lite ledig tills nästa möte börjar. Typ som en delad tur i vården. Inte 100 % optimalt men det får gå. Sen ikväll är det styrelsemöte i stallet som börjar klockan 18 och kan pågå...länge. Aja, man får kämpa på. 


tisdag 11 juni 2024

Fallet Mikaela

Har läst Fallet Mikaela av Anna Bågstam, det är en fristående fortsättning på Hemligheten, som jag läste tidigare i år och väl förvisso inte tyckte var någon höjdare, men jag fattade inte att de hörde ihop och den här lät ändå okej i beskrivningen: 

Fallet Mikaela får Pegasus sitt största och mest utmanande fall hittills. Leon, 23 år, sitter häktad, misstänkt för att ha mördat sin flickvän. 18-åriga Mikaela knivskars till döds hemma hos Leon och bevisningen mot honom är stark.

Advokaten Lydia och hennes biträdande jurist Alex går långt utöver sitt uppdrag för att försöka hitta något som kan få domstolen att tvivla på Leons skuld. I takt med att rättegången närmar sig hittar de oväntade spår och börjar själva undra vad som hänt. Men om det inte är Leon, vem har i så fall dödat Mikaela?

Jag tyckte väl den här boken kanske var snäppet bättre än den första delen, men också rätt klyschig. Karaktärerna känns liksom inte riktigt trovärdiga och det där med att kidnappa någon med att hålla en trasa med eter över hens mun och näsa känns väl som dels väldigt gjort, dels rätt så osannolikt, vem har ens en flaska eter ståendes hemma i garaget och är det verkligen så att det typ räcker med ett andetag för att man ska segna ner och bli medvetslös, är inte det bara en myt? Själva storyn var också på gränsen till svag, tyckte jag. Den här boken får tre väldigt små indicier av fem möjliga. 


Before you shake your head

Har fått någon slags låsning i ena knät som kommer och går och är sjuuuukt irriterande och jobbig. Ett tu tre så pang bara så är det som om någon stuckit in en kniv, ont som fan gör det och knät går inte att böja mer än till en viss grad. Känns inget när jag går, känns inget när jag till exempel gjorde knäböj när jag tränade igår men ibland, lite slumpmässigt verkar det som, när jag ska böja högra knät i en viss vinkel så kommer KNIVEN och det gör svinont och jag blir till lika delar förbannad och ynklig. Detta djävla måndagsexemplar till kropp ändå, va, kan den inte bara BETE SIG? 

Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata och fotrehab, fixade med present till ridlärare A och ridlärare V. Sen fick jag hetsläsa ut en bok som skulle lämnas tillbaka på biblioteket samma dag, för det var sista lånedagen och ingen möjlighet till omlån, fast bibliotekarie-Eva tipsade om att man även kunde smussla ner sina lån i bokinkastet tidigt morgonen därpå. Så långt har jag inte riktigt tänkt, men det kan ju vara bra att känna till om jag skulle komma i någon läs-stress-situation någon mer gång, som jag gjort de senaste veckorna eftersom jag fick hem inte mindre än fyra böcker på 14-dagarslån den här gången. Lämnade tillbaks dom 18.50 igår, så jag hade ändå tio minuter till godo. 

Åkte sen till stallet och red. Eftersom det var sista gången på terminen så tog det lite extra tid för ponnyerna hade flyttat till en ny hage som ligger (ännu) längre bort från stallet och sen skulle det överlämnas present till ridlärare A och hållas tal och tackas och sen skulle vi i Bästa Måndagsgruppen™ såklart också stå och dösnacka lite på stallbacken innan vi äntligen skildes åt på parkeringen. Var väl hemma vid 22.30, i säng 22.45, somnade...oklart när, men såklart inte direkt, så idag är det väl den vanliga tisdagsdimman att ta sig igenom. Ska jobba, springa intervaller, sen hem och träna pilates och förhoppningsvis få en LUGN OCH SKÖN kväll efter det. Hoppas kan man ju i alla fall alltid. 


 

Till stallet istället, v 24 2024, pt 1

Igår var det alltså hoppning och HÖR OCH HÄPNA så tyckte jag det var riktigt kul! För ett par veckor sen sa ridlärare A att vi kunde ju fundera på om det var någon särskild övning vi ville göra eftersom det  inte bara var sista hoppningen utan också sista lektionen för terminen. Och det snackades i stallgången om tävling och kanske "någon bana med lite klurigheter" och jag tänkte att det där får de andra bestämma och jag hakar väl på om det inte är för läskigt. Men ridlärare A är så respektfull mot oss (det är jag och en till i Bästa Måndagsgruppen™) som inte är sådär jätteförtjusta i hoppningen, det är inget hetsande om att vi ska hoppa högre och det är bra bara vi är med och försöker. 

Kontentan av detta blev att vi skulle hoppa en bana på tid, och såklart kan man inte hoppa en bana på tid utan att det blir lite tävling över det. Och då växte plötsligt tävlingshornen ut under hjälmen! Nu ska det sägas att a. hindren var jättelåga, och b. jag hade Köttbullen som jag dels känner väl och är trygg med och som dels ju hoppar allt man styr på. Vi hoppade fram och det kändes bra. Sen var det dags att hoppa banan som var med mycket svängar och hinder på båge. Min plan var att rida korta vägar och snäva svängar, för Köttbullen har ju inte den största och mest vägvinnande galoppen (och skulle hon haft det så hade jag förmodligen bromsat henne eftersom jag inte gillar när det går undan, hehe), och jag tycker jag lyckades rätt bra! Sen fick vi korsgalopp i en sväng, mindre bra, och på en distans stämde inte antalet galoppsprång riktigt så där kom hon lite för nära och rev med sig en bom. Men ändå! Jag var MED! Jag planerade min väg, vågade rida på framåt och tyckte det var ROLIGT. Och det märktes att Köttbullen också tyckte det var kul, det var nästan så att jag tänkte tanken Men om man skulle anmäla sig till Pay & Jump:en på lördag ändå...? men bara nästan alltså. Sa det till ridlärare A efteråt och hon blev ju eld och lågor och bara Ja! Du kan hoppa 40 cm, då behöver du inte hoppa några oxrar! (för det tycker jag också är jätteläskigt) men jag sa att jag fick nog processa detta lite till. 

Jaha, det var vårterminen 2024 det! Har torsdagen kvar såklart, plus att jag har anmält mig till en extra dressyrkurs nästa torsdag. Som det ser ut nu så får vi ha kvar ridlärare A nästa termin också, bra-bra. 

måndag 10 juni 2024

I heard her say over my shoulder: we'll meet again some day on the avenue

Jaha, då var det måååndag. Igen. Pust och stön, det känns som livet bara består av måndagar, helgerna går i en grisblinkning och det är dags att kravla upp ur bingen och ner i grottekvarnen nästan innan man hinner gå och lägga sig. 

I fredags jobbade jag ju som sagt hemma, och jag vet inte vad det är med mig och att jobba hemma men jag tycker det är så segt. Allting är mycket krångligare och besvärligare och fastän jag som i fredags inte ens jobbade en hel dag (eftersom jag ju faktiskt EGENTLIGEN hade tänkt vara ledig) så var jag helt trött och seg, trots att jag varit ute och kört intervallträning på lunchen. Lade mig på soffan och tog en powernap, men istället för att bli pigg så hamnade jag i ett sånt där tillstånd som jag kan hamna i ibland, att jag somnar, vaknar efter en stund, tänker att nu ska jag vara vaken och sen somnar jag igen efter en stund, REPEAT. Tycker det är sjukt obehagligt, nästan som om man vore drogad. Motverkade det genom att gå upp och steka pannkakor till kvällsmat. Vi kollade på The Glory, den är rätt bra men alla personer utom möjligen huvudpersonen och nån till ser exakt likadana ut (tycker jag) och alla heter saker i stil med Joo-Yeo-Jong och Jeon-Jae-Joon, helt omöjliga att memorera så det är mycket Är det hon som är väderpresentatören? Vänta lite, är han den som är färgblind? Han som spelade det där spelet med henne, är han samma person som är gift med hon som är flygvärdinna? som måste redas ut varje gång en scen växlas. Det kanske är likadant om koreaner ser västerländska serier, inte vet jag. 

I säng tidigt, klockan ringde 06.00 och så var det upp och iväg på viltspårträningen. Den gick väldigt bra, hoppas bara inte att det blir en upprepning av förra året då alla träningstillfällen gick superbra och sen gick det ändå åt pipsvängen på slutprovet. Vilket jag tror berodde på att han ville ringa i en vinkel men det gick inte för det var så mycket björnbärsrevor och annan skit där och då hade han inte så mycket rutin att han kunde lösa det på annat sätt. Det ska väl mycket till för att just den situationen ska upprepas, men man vet ju aldrig. 

Åkte vidare från spårträningen till människobyn för att införskaffa lite förnödenheter till avtackningar av ridlärare A och ridlärare V i veckan som kommer. Sen hem och träna pilates och fotrehab, men utöver det blev det inte många knop gjorda resten av dagen. Min man tillkännagav att han tänkte ta "ett par glas rödtjut" på kvällen för det tyckte han av olika skäl tydligen att han var värd. Synd bara (för honom) att jag skulle laga fisk till middag, men vill man så går det som vi brukar säga. 

Gick och lade mig tidigt, klockan ringde 06.00 även på söndagen, MEN VAD ÄR DET FÖR LIV MAN LEVER? Upp, äta frukost, gå ut med hundarna och sen iväg och vara tävlingsfunktionär på en ponnyhoppning på en annan klubb, utan tvivel är man inte riktigt klok? Som klubb måste man nämligen arrangera minst en tävling på en viss nivå varje år för att få ställa ut licenser till de som tävlar för ens klubb, men det funkar också att vara "medarrangör" och då hjälper man en annan klubb, vilket vi nu alltså gjorde. De får ett antal extra funktionärer, vi får ställa ut licenser = win win. Det var kul, även om det blev en rätt lång dag. Var på plats 8.30 och åkte därifrån 16.45. Stod inne på banan hela tiden, vilket innebär att man också är på benen hela tiden så det var rätt trötta fötter mot slutet. Som banpersonal har man ju inte heller riktigt någon naturlig paus för i pauserna mellan klasserna ska banan ju byggas om och sen när klasserna pågår så är man ju på plats för att plocka upp bommar som faller, enda gången man kan vila är egentligen när ryttarna går banan. Men det var en väldigt bra banbyggare, han hade byggt smart så att inga hinder behövde flyttas och hade genomgång med vad som skulle göras inför nästa klass i god tid så så nästa bana var i princip klar samtidigt som prisutdelningen i föregående klass. Vi var också många på banan, vilket såklart underlättade. Det märktes att det var en proffsig klubb som kunde det här med att ordna tävlingar, de hade även som en buffé med vatten, mackor, kaffe, kakor och  MYCKET annat gott på ett lite avskilt ställe där man som funktionär fick gå och förse sig när det var läge, supersmart för då slipper man ju ställa sig i kioskkön. Så oss gick det ingen större nöd på, det var helt enkelt en härlig dag även om det såklart också var jobbigt, men det gör ju inget när man samtidigt har trevligt. Väderprognosen hade utlovat regn och ganska blygsamma temperaturer och det kändes lite löjligt att dra på sig underställ och ta med mössa I JUNI, men det var inget jag ångrade för det blåste friska vindar. Regnet däremot uteblev nästan helt, istället sken solen nästan hela dagen och det fanns noll skugga ute på banan. Solskyddsfaktor 50 var inget jag hade räknat med, så idag är liknar jag en kokt kräfta i ansiktet. Solglasögon hade jag tack och lov i bilen, så idag ser jag ut som om jag varit på Falsterbo Horse Show och suttit på snikbiljettsläktaren utan tak en hel dag i stekande solsken, been there done that and got the jättefula solbränna där man ser ut som Fantomen fast med vit mask efter solglasögonen. 

Åkte hem, fixade middag och sen försökte jag läsa, har cirka en tredjedel kvar av en biblioteksbok med sista återlämningsdatum som idag, ej omlåningsbar. Men det gick inte att hålla tråden så det blev tidigt i säng istället. 

Idag är det sista måndagsridningen för terminen. Och hoppning, GULP. Har visserligen Köttbullen och hon är ju helt okomplicerad och hoppar allt man styr på, däremot är vi inte alltid överens om tempot. Hon vill att det ska gå undan, jag vill ha det kontrollerat. Vi får väl se vem som vinner den diskussionen. Hehe. 




fredag 7 juni 2024

Det hon förtjänar

Har läst Det hon förtjänar av Emma Ångström. Har tidigare läst En underbar dödMannen mellan väggarna och Till de döda och det har väl skiftat mellan högt och medelbra. Detta är handlingen: 

Mot allt förnuft dras Fanny in i en passionerad relation med en dömd mördare. Fanny tycker att alla människor har rätt till en andra chans och hon kan inte sluta tänka på Johan. Någon som skriver så varma och kärleksfulla brev kan omöjligt ha begått ett grovt brott. Han verkar helt enkelt inte kapabel att göra något sådant. Men kärlekssagan förvandlas snabbt till en mardröm.
Edda Nord arbetar som kommunikatör på en kvinnojour. Genom sitt arbete får hon möta kvinnor som lever i en helt annan verklighet.

Jaha, vad säger man om det här? Har väldigt svårt att relatera till folk som blir betuttade i mördare även om jag vet att det förekommer. Men även om den allmänna sägningen är att det finns "jättemånga kvinnor som skriver till dom i fängelset" så måste ju dessa ändå utgöra en minoritet av alla kvinnor som finns? så please stop påstå att detta skulle vara något som alla kvinnor drömmer om innerst inne. 
Men hur som helst: Tyckte det här väl var en okej berättelse, även om själva förutsättningarna för att Fanny och mördaren Johan skulle kunna träffas och inleda en relation kändes lite VÄL långsökta och tillrättalagda? Så lättvindigt går det nog inte till i verkligheten, vill jag inbilla mig och hoppas och tro i alla fall. Men det är klart, det hade ju varit en väldigt trist bok om det var såhär: Fanny blir helt förälskad i Johan, vill träffa honom, får inte det, end of story. Sen kändes upplösningen inte heller helt realistisk, men däremellan så tuffade det på rätt bra. Den här boken får tre livstidsdomar av fem möjliga.   

Denna fredag ett liv

Idag skulle jag egentligen vara ledig men p g a möten som jag bedömde som viktiga och som inkluderade så många viktiga människor att det inte ens var lönt att tänka tanken på att det skulle gå att omboka så är jag inte det. Fast snart så, för nu är mötena klara och jag har betat av ett par telefonsamtal som berörde saker som hänt på jobbet under tiden som jag satt i möte och inte kunde nås, plus lite chattande. Fan vad allting är enkelt nuförtiden jämfört med hur det var när jag började och det enda sättet man kunde nå folk på var genom mail eller att ringa till folks fasta telefoner, hopplöst med folk som inte var på sina kontor. Eller så kunde man ju gudbevars skicka ett fax. Men i dessa tider när man kan dela skärmar hit och dit är allting verkligen så himla supersmidigt. I vissa avseenden i alla fall.    

Ska strax stänga ner allting och påbörja mini-långhelg. Igår var jag ledig och förutom en långpromenad med hundarna och ridning på kvällen så gjorde jag ingenting? Eller jo, jag städade och högg ved och hade intentionen att så pumpa och squash men det sistnämnda stannade tydligen vid intention. Har SÅ svårt att vara ledig när jag har en tid att passa att det nästan är löjligt. Skulle åka till stallet vid 16.30 och påbörjade tankar om att det "knappt var lönt att påbörja något eftersom jag ändå snart måste ge mig iväg" någon gång efter lunch. I normala fall går ju allt i ett och då är det inget problem, men under lediga dagar är jag en riktig SOPA. 

Nu ska jag i alla fall snart ta mig ut i skogen för ett intervallpass. Utan hundar, för det är omöjligt med tre när den tredje är gammal och halvskruttig, och tar jag med två så blir det synd om den tredje och tar jag med en så blir det synd om de andra. Enligt mig dårå. Kanske förmänskligar jag det hela lite. Hur som helst, ska försöka få till det innan lunch. Sen: lunch och efter det: HELG. Oh yeah.  Imorgon är det viltspårträning och på söndag ska jag vara funktionär på en hopptävling som en annan klubb i distriktet anordnar och som vi hoppas kunna få till ett samarbete med.  Ja, sen är det måndag och ny vecka och nya tag igen. Helt galet. Tog på mig att fixa present till ridlärare A, och det kan ju vara klädsamt att göra det innan måndag kväll, hoppas jag kan göra det imorgon efter viltspårträningen. Kan ju passa på att fixa något till ridlärare V också när jag ändå håller på, vi hann aldrig prata om det igår eftersom det var så mycket logistik kring hästar som skulle ut i olika hagar, men det "hör ju till". Får väl skriva om det i vår chattgrupp.  Nä, men annars tänkte jag väl mest försöka slappa och ta det lugnt. Hehe. 
 

Till stallet istället, v 23 2024, pt 2

Igår var det Köttbullsdressyrtorsdag trots att det var röd dag. Vi hade dock vikarie för även ridlärare kan ju vilja vara lediga ibland. Köttbullen hade gått och latat sig i hagen hela dagen, så hon var väl måttligt förtjust i att komma igång, men efter ett tag så kunde hon motvilligt tänka sig att börja aktivera sin bakdel också och inte bara såsa fram. 

Vi red först en övning med skänkelvikning i trav in till kvartslinjen, trava över två bommar som låg där och så skänkelvikning ut till spåret igen. Sen galopperade vi och hade hästarna utåt- respektive inåtställda och sedan tränade vi på att öka och minska galoppen över galoppbommar. Där var Köttbullen riktigt duktig och tog i och längde sig så att hon klarade tre galoppsprång där fyra var hennes naturliga. Däremot kunde jag (såklart) inte få henne att minska så mycket att vi fick plats med fem, det blev fyra och en halv och så slog hon om till sin FRUKTANSVÄRDA korsgalopp istället. 

Vikarien var bra tycker jag, det blir ju såklart lite opersonligt med någon som varken känner hästar eller ryttare men det är ju som det är med den saken. Men bra övningar och bra feedback så vi var alla nöjda. Sen väntade tre vändor upp och ner till hagarna för att släppa ut alla hästar igen. Var hemma klockan 21! Jaja, man får ju ihop sina steg i alla fall. 

onsdag 5 juni 2024

Ytterligare 5 x Peter Pohl

För ett tag sedan läste jag om några favoritböcker av Peter Pohl och sedan for fan i mig och jag in på Bokbörsen och beställde ungefär alla titlar som fanns som jag inte hade. Nu har jag avverkat ytterligare fem böcker, nämligen: 

Regnbågen har bara åtta färger
Medan regnbågen bleknar
Vilja växa
Berättelser från sommarhemmet
Klara papper är ett måste

som alla handlar om Peter Pohls åtminstone delvisa alterego Mikael Stenberg, som också är huvudperson, eller åtminstone bokens jag, i Vi kallar honom Anna. 
Är d-j-u-p-t fascinerad av de här berättelserna om Micke, Södra Latins sommarhem och hur-det-var-på-den-tiden. Detvillsäga 40-60-tal. Har läst och gillat Regnbågen har bara åtta färger och medan regnbågen bleknar tidigare, samt påbörjat men inte avslutat Klara papper är ett måste. 
Vilja växa och Berättelser från sommarhemmet var nya för mig. Gillade dom, av ovan nämnda anledningar och för att de generellt är så välskrivna och levande. Hade och har fortfarande dock lite svårt för Klara papper är ett måste eftersom den är så osannolikt detaljerad, det är sida upp och sida ner med i princip ordagrant återgivna sammanträden och göromål som strängt taget inte kan intressera någon annan än de närmast sörjande?, men däremellan förekommer såklart annat också, som gör att det ändå till slut blir okej (men  faktiskt inte mer än så, förlåt Peter Pohl) att ta sig igenom den. Kan ju såklart känna frustrationen av (och relatera mycket till!) det här med att ha alla rätt i världen men ändå inte kunna göra ett skit p g a maktmissbruk. Gemensamt för alla böckerna är att de bitvis är väldigt mörka och lite jobbiga att ta sig igenom vilket gör att det känns lite svårt att sätta rimliga betyg. Så då gör jag helt enkelt inte det, men rekommenderar såklart alla att läsa. Schas iväg till bibblan eller Bokbörsen eller vad som nu råkar finnas till hands. 

Less is more, yes is no

Igår jobbade jag, halveffektivt tycker jag själv men så blir det ibland när man måste växla mellan arbetsuppgifterna beroende på vad som är mest akut och vem som skriker högst. Nog för att jag är flexibel, men vissa dagar känns det som att man bara sprätter hit och dit utan något som helst sammanhang. Det får väl vara okej antar jag, men jag gillar bättre att gå hem från jobbet och känna att man har uträttat något, inte bara (som det känns) mest pillat lite här och där utan att få något resultat. 

Efter jobbet körde jag min lilla intervallträning, det gick bra. Kom hem, tränade pilates och fotrehab och sedan började Kampen Att Hålla Sig Vaken. För efter att ha ätit och läst lite så var ögonlocken extremt tunga, men jag vet att somnar jag runt sex-halv sju på kvällen så vaknar jag lika säkert som amen i kyrkan runt nio-tio och är, inte direkt pigg men ändå klarvaken. Så det var inte ett alternativ. Kämpade på med en bok av Emma Ångström tills det blev en mer rimlig tid att lägga sig, somnade faktiskt i vettig tid trots att jag misstänker att de där tunga ögonlocken nog åstadkom en och annan mikrosömn tidigare. 


Körde på en duva på väg till jobbet! Den satt mitt på vägen när jag precis hade svängt in på industriområdet där jag jobbar, så jag höll väl kanske...25-30 km/h max, och tänkte att den flyttar sig väl  för det brukar de ju göra, men den här var tydligen självmordsbenägen så DUNS hade jag kört över den med ena framhjulet, lämnandes ett moln av fjädrar efter sig. Eller mig. Där blev man en erfarenhet rikare. Det var en i mina ögon oproportionerligt rejäl duns för ett så litet djur, och det var också ett helt oproportionerligt stort moln av fjädrar som jag liksom inte hade räknat med skulle virvla omkring som ett bevis på vad man får hoppas inte var så ond för det var ju inget uppsåt i min gärning, men åtminstone bråd duvdöd. 

Idag ska jag då jobba, sen handla, sedan hem och ha min nyinstiftade vilodag plus att det ju är onsdag och lika med filmkväll. Gött. Röd dag imorgon, och ska jobba hemma lite på fredag, vilket ju förtar lite av känslan av långhelg men det får gå. Var ju inte SÅ längesen jag var långhelgsledig faktiskt, så jag ska väl inte klaga. Dessutom är det ridning imorgon så ledig-ledig är man ju inte ändå eftersom ledig för mig är att bara gå hemma och drälla och ha noll tider att passa även om det är roliga saker man ska göra. 

tisdag 4 juni 2024

Tiga som muren

Har läst Tiga som muren av Maria Adolfsson och det kan du också göra. I alla fall om du har läst FelstegStormvarningMellan djävulen och havetSpring eller dö, Fallvind och Nödvändigt ont, för annars blir det nog lite svårt att oreserverat ta till sig Doggerland och dess invånare. 

Kriminalinspektör Karen Eiken Friis befinner sig med maken Leo och dottern Selma på Noorö för att fira midsommar tillsammans med släkten. Efter ett telefonsamtal från jobbet ser Karen sin chans att få en stunds respit från det påfrestande umgänget med släkten, och lovar att hjälpa de lokala kollegerna med att titta närmare på ett försvinnande. Samtidigt har Karens syster, journalisten Helena, börjat gräva i något som leder till att hon utsätts för hot. Om hon inte tiger om det hon upptäckt kommer hon att råka illa ut. Bara med Karens hjälp kan hon få fram tillräckligt med bevis för att undanröja hoten, och för att lyckas måste de lämna Doggerland och resa till Sverige.

Förra boken tyckte jag det var lite synd att man inte fick veta mer om hur det gick med den nya polismästaren, och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det fick man här. Själva försvinnandet var relativt kvickt uppklarat, insåg jag lite snopet för det var kanske en tredjedels bok kvar när den upplösningen kom. Men sen blev det en fortsättning av historien som påbörjades i Nödvändigt ont, så direkt ospännande blev det inte. Älskar de här böckerna. Det är lite transportsträckor ibland, men jag gillar att hänga med karaktärerna så det gör inget. Fast i den här boken var det tyvärr inte så många av dom gamla med, de nämndes bara lite i förbigående vilket jag tyckte var lite synd. Den här boken får fyra kallmurar av fem möjliga, marsch till bibblan. 

No sign of the morning coming, you've been left on your own

Jobbar och funderar på om det verkligen bara är jag som drabbas av idioter vart jag än mig i jobbvärlden vänder? Eller har jag för låg toleransnivå? Nu har jag ju precis blivit av med en stor energitjuv och det är ju bra, men har fortfarande att tampas med en inhyrd konsultgubbe som är av typen att han älskar att höra sin egen röst och det räcker i princip med att man har huvudet vänt åt hans håll i en mikrosekund för att han ska ta det som en invit till ett litet samtal. A k a monolog. Igår kom han till mig och frågade om han "fick störa en sekund". Mmm, svarade jag med blicken mot datorskärmen och fingrarna hovrande över tangentbordet. Följande dialog utspelade sig:

Konsultgubbe (KG): Jo du, på onsdag då är det ju den femte juni och det är ju Danmarks nationaldag.
Jag: Mm. 
KG: Vet du hur det är, är dom lediga då eller jobbar dom halv dag eller är det som en vanlig dag?
Jag: Om du menar våra danska kollegor så är dom lediga, men annars är det olika från företag till företag. 
KG: Ja, för det finns ju vissa som bara jobbar halv dag...
Jag: Mm. Men det gör inte dom.
KG: Ja, och sen är vissa andra helt lediga, men så finns det ju som sagt också alltså dom som också tar det som halv ledig dag...
Jag: Mm. 
KG: Ja, det där är ju olika från företag till företag, men jag tänkte att jag skulle kolla med dig. 
Jag: Japp.
KG: Jaja...ja, men då vet jag det. Det kan ju som sagt vara olika...

 
Alltså, är det BARA jag som tycker att konversationen ovan kunde ha skurits ner till: Är våra danska kollegor lediga på onsdag? Ja. Bra, tack då vet jag. 

Som väl är så är KG "bara" inhyrd till slutet av augusti, men det är ju tre månader av varianter på ovan nämnda sega konversationer som ska genomlidas. Känner redan att det knaprar på mitt tålamod. Han har dessutom parkerat sig i rummet bredvid mitt, vilket betyder att han passerar mitt rum varje gång han ska till sitt och tar då ofta möjligheten att fälla en liten käck kommentar om vädret, kollektivtrafiken, något som hänt eller ska hända, yadayadayada. Är det verkligen så djävla omöjligt att känna av när Det. Inte. Är. Läge. För. Småprat? 

Jaja. Har sagt det förr, jag får väl bli som Saga Norén, länskrim, Malmö. Fast det är svårt när man är en så liten arbetsplats som vår. I den byggnaden jag sitter så är vi fem personer och man kan ju tycka att det är trist att 20 % mer eller mindre ska irritera 80 %, men alternativet att 20 % ska vara i konflikt med 80 % är väl sämre dårå. 

Hur som helst. Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade tabata och fotrehab, åt kvällsmat och läste tills det var dags att åka till stallet. Har ett tag funderat på att avinstallera det där djävla Hayday, för det har börjat stressa mig mer än det underhåller mig. Planerar och sköter min virtuella bondgård fan i mig helt exemplariskt, men har ständiga problem med att ladan och/eller silon är för liten, trots att jag utökat platsen hur många gånger som helst. Har sjukt mycket "pengar", de tar aldrig slut eftersom jag hela tiden måste sälja av saker för att få plats med det säkerhetslager av utsäde och annat som jag tycker jag behöver för att producera foder och grejer till leveranser, men jag kan aldrig utveckla min gård eftersom de saker jag säljer är typ lagfarter och bomärken och annat man behöver för att vidga sina ägor. Moment 22 alltså. Kände att men nja, ska jag verkligen avinstallera, jag har ju precis köpt en massa yxor och sågar som jag behöver...och kände i och med den tanken att NU ÄR DET FÄRDIGSPELAT.   

Idag är det intervallträning, sedan ska jag åka och köpa hönsmat (HAYDAY IRL!), sedan hem och träna pilates och sedan slappa och förhoppningsvis gå och lägga mig i tid. Till skillnad från igår. Gäsp. Denna dagen ett liv, osv.