Jobbar och funderar på om det verkligen bara är jag som drabbas av idioter vart jag än mig i jobbvärlden vänder? Eller har jag för låg toleransnivå? Nu har jag ju precis blivit av med en stor energitjuv och det är ju bra, men har fortfarande att tampas med en inhyrd konsultgubbe som är av typen att han älskar att höra sin egen röst och det räcker i princip med att man har huvudet vänt åt hans håll i en mikrosekund för att han ska ta det som en invit till ett litet samtal. A k a monolog. Igår kom han till mig och frågade om han "fick störa en sekund". Mmm, svarade jag med blicken mot datorskärmen och fingrarna hovrande över tangentbordet. Följande dialog utspelade sig:
Konsultgubbe (KG): Jo du, på onsdag då är det ju den femte juni och det är ju Danmarks nationaldag.
Jag: Mm.
KG: Vet du hur det är, är dom lediga då eller jobbar dom halv dag eller är det som en vanlig dag?
Jag: Om du menar våra danska kollegor så är dom lediga, men annars är det olika från företag till företag.
KG: Ja, för det finns ju vissa som bara jobbar halv dag...
Jag: Mm. Men det gör inte dom.
KG: Ja, och sen är vissa andra helt lediga, men så finns det ju som sagt också alltså dom som också tar det som halv ledig dag...
Jag: Mm.
KG: Ja, det där är ju olika från företag till företag, men jag tänkte att jag skulle kolla med dig.
Jag: Japp.
KG: Jaja...ja, men då vet jag det. Det kan ju som sagt vara olika...
Alltså, är det BARA jag som tycker att konversationen ovan kunde ha skurits ner till: Är våra danska kollegor lediga på onsdag? Ja. Bra, tack då vet jag.
Som väl är så är KG "bara" inhyrd till slutet av augusti, men det är ju tre månader av varianter på ovan nämnda sega konversationer som ska genomlidas. Känner redan att det knaprar på mitt tålamod. Han har dessutom parkerat sig i rummet bredvid mitt, vilket betyder att han passerar mitt rum varje gång han ska till sitt och tar då ofta möjligheten att fälla en liten käck kommentar om vädret, kollektivtrafiken, något som hänt eller ska hända, yadayadayada. Är det verkligen så djävla omöjligt att känna av när Det. Inte. Är. Läge. För. Småprat?
Jaja. Har sagt det förr, jag får väl bli som Saga Norén, länskrim, Malmö. Fast det är svårt när man är en så liten arbetsplats som vår. I den byggnaden jag sitter så är vi fem personer och man kan ju tycka att det är trist att 20 % mer eller mindre ska irritera 80 %, men alternativet att 20 % ska vara i konflikt med 80 % är väl sämre dårå.
Hur som helst. Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade tabata och fotrehab, åt kvällsmat och läste tills det var dags att åka till stallet. Har ett tag funderat på att avinstallera det där djävla Hayday, för det har börjat stressa mig mer än det underhåller mig. Planerar och sköter min virtuella bondgård fan i mig helt exemplariskt, men har ständiga problem med att ladan och/eller silon är för liten, trots att jag utökat platsen hur många gånger som helst. Har sjukt mycket "pengar", de tar aldrig slut eftersom jag hela tiden måste sälja av saker för att få plats med det säkerhetslager av utsäde och annat som jag tycker jag behöver för att producera foder och grejer till leveranser, men jag kan aldrig utveckla min gård eftersom de saker jag säljer är typ lagfarter och bomärken och annat man behöver för att vidga sina ägor. Moment 22 alltså. Kände att men nja, ska jag verkligen avinstallera, jag har ju precis köpt en massa yxor och sågar som jag behöver...och kände i och med den tanken att NU ÄR DET FÄRDIGSPELAT.
Idag är det intervallträning, sedan ska jag åka och köpa hönsmat (HAYDAY IRL!), sedan hem och träna pilates och sedan slappa och förhoppningsvis gå och lägga mig i tid. Till skillnad från igår. Gäsp. Denna dagen ett liv, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar