Det här knät som har börjat bråka vill inte riktigt ge med sig så igår fick jag kapitulera och rota fram något knäskydd ur gömmorna. Som väl är har jag ett helt gäng att välja mellan för back in the days så köpte jag ett knäskydd när jag fick ont i ett knä, sen gick det över och knäskyddet försvann in i någon garderob eller låda och nästa gång jag fick ont i ett knä så kunde jag inte hitta det, fick köpa ett nytt. REPEAT några gånger, senast förra sommaren när vi var i Göteborg och jag fick akut knäsmärta fast det var ju för att jag inte var hemma. Nu har jag i alla fall gjort generell bot och bättring i det avseendet, alla knäskydd ligger i en därtill avsedd låda i den garderob där jag förvarar mina rid- och träningskläder, utom ett par som ligger i den påse där jag förvarar de träningskläder jag har på jobbet om jag skulle behöva ett när jag tränar efter jobbet, och ett annat par som ligger i den garderob/förråd där jag bland annat förvarar väskor och min necessär, så jag aldrig mer ska drabbas av akut knäsmärta på bortaplan och inte kunna göra något åt det.
Träna skulle jag göra ändå såklart, det trista med artros är ju att man måste hålla igång även om det gör ont. I synnerhet om det gör ont, skulle jag väl vilja säga. Intervaller var inplanerade så jag och mitt knäskydd begav oss ut i spenaten. Det regnade och det finns väl inget mysigare än att springa i ett stilla försommarregn? I tanken åtminstone. I verkligheten sprang jag en runda där första delen är lite off road och går genom en jättestor kohage och jag skulle väl inte säga att korna betat ner allt, utan den mycket smala och knöliga "stigen" kantades av gräs som nästan nådde mig till axlarna och som tillsammans med vildvuxna buskar mer än gärna lämnade av sig sitt innehåll av tunga vattendroppar och frön. Var bokstavligt talat dyngsur innan jag ens hunnit igenom första delen av intervallerna. Sen kom det vatten på telefonen och plötsligt fungerade inte intervall-appen ordentligt utan ljudet stängdes av ibland och ibland inte. Så det blev väl inte så strukturerat, men knät kändes ändå lite bättre efteråt, som om den här låsningen som kommer och går hade släppt lite, att fysiskt manipulera bort det med att springa på en knölig kostig är kanske modellen? Aja, det återstår att se.
Kom hem, skalade av mig alla dyngsura kläder, tränade ett pass pilates medan jag lyssnade på hela skivan med temamusiken till Twin Peaks. Satte mig sedan och började pyssla med min telefon. Vi i Bästa Måndagsgruppen™ har en Facebookgrupp där vi ibland kommunicerar med varandra. Det är inte jättemycket aktivitet, det är mest frågor i stil med: Är det någon som vet om vi ska komma ridklädda till teorin idag? och Ska vi lägga ihop till en present åt XXX?, alternativt Jag kommer inte idag, har inte hunnit avboka så kan någon meddela XXX? Det funkar väl sådär, mest för att alla i gruppen inte har Facebook och en annan har har råkat logga ut av misstag och kan inte återställa sitt lösenord. Så som kommunikationskanal är det ju ett ganska bräckligt medium, konstaterade vi i måndags, och bestämde oss för att skapa en WhatsApp-grupp istället. Eftersom jag har varit lite admin för vår slumrande Facebookgrupp så erbjöd jag mig att fixa det (låtsades inte om att jag fram tills typ i februari i år knappt visste att WhatsApp fanns, fast visst, SÅ komplicerat är det ju inte). Men då var man tydligen tvungen att ha allas kontakter inlagda i sin telefon, och det hade jag ju inte. Fast eftersom jag hade fixat present hade alla också swishat mig, så det var ju bara att logga in på Swish, kopiera och klistra in i kontaktboken. Teknikens under va?
Passade på att rensa lite bland kontakterna också. Man tror man är smart när man lägger in till exempel "Madde" med tanken att man bara känner en Madde. Sen plötsligt känner man en till som då kanske får heta Madelene, men man tänker att man minns ju vem som är vem av dom. Och sådär håller det på och plötsligt har man: Madde, Madelene, Madeleine, Madelen, Madde N, Madeleine H och i stort sett varenda Madde i hela Sverige utom möjligtvis prinsessan Madeleine, och har ingen aning om vem som är vem eftersom de flesta förmodligen är någon som har gått hundkurs för mig eller från något annat diffust sammanhang för tusen år sedan. Nu åkte ganska många Maddar och liknande i papperskorgen. Plus en massa andra människor som jag aldrig någonsin tror jag kommer att kontakta igen.
Kan dock inte för mitt liv radera numret till en (ska man säga f d här?) bästis som dog 2009. Var tvungen att leta efter det i bloggarkivet för var osäker om jag hade skrivit någonting om det här, men det hade jag nog inte om man inte räknar det här inlägget men det var ju ganska opersonligt ändå, men eftersom jag på den tiden mest använde bloggen som en plats för allmänt raljerande så kändes det fel att plötsligt börja skriva om cancer och död, men det var alltså vad som hände. Har ett antal gånger de senaste 15 åren hovrat med pekfingret över numret och tänkt radera, men...nej. Det blev inte av den här gången heller.
Idag har jag en lång och seg dag framför mig. I det här projektet jag jobbar med så har vi då och då lite avstämningsmöten och då måste man ha ett tidigt på morgonen för personer i Australien och Nya Zeeland och den delen av världen, och ett sent på eftermiddagen för personer i USA. Och nu ska projektet gå in i en ny fas och det innebär ett möte mellan 8-10 och ett mellan 15-17. Rent teoretiskt så skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle kunna jobba mellan 8-17 sådana dagar, men jag har också på min att-göra-lista att starta upp vissa saker på labbet så att det är klart när det teamet börjar klockan 7. Så idag är planen att jag ska jobba på jobbet till efter första mötet, sen åka hem, ta en promenad med hundarna och vara lite ledig tills nästa möte börjar. Typ som en delad tur i vården. Inte 100 % optimalt men det får gå. Sen ikväll är det styrelsemöte i stallet som börjar klockan 18 och kan pågå...länge. Aja, man får kämpa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar