Folk som sår i snö

Har läst Folk som sår i snö av Tina Harnesk och det tycker jag att du också kan göra. Detta är handlingen:

Ingen ska komma och berätta för Máriddja när hon ska dö och ingen kan dra ur 85-åringen sanningen om cancerdiagnosen hon fått.
Särskilt maken Biera måste hållas ovetande. Den enda hon kan anförtro sig åt är Siri, en växeltelefonist i den nya telefonapparatmaskinen som gubben skaffat bakom hennes rygg.
Kajs mamma är död utan att ha yppat sin hemlighet. Kan Norrbotten ge Kaj en plats att slå rot och kommer Mimmi våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? För sägnen säger att ingenting får kallas vid sitt rätta namn för då kan allt gå förlorat.
Det börjar med andra ord bli hög tid att tjuvskjuta en älg. Och tända på en lada.

Jag gillade det mesta med den här boken. Kanske att de där samtalen mellan Máriddja och Siri fick ta lite väl mycket plats, och ibland tyckte jag att det blev lite skevt med den språkliga balansen mellan den ibland lite skämtsamt raljerande tonen och när det ibland blev så finstämt och känslosamt att man fick gåshud och en klump i halsen. Men nu petar jag i smådetaljer här. Såg en recension där någon tyckte att boken blev obegriplig med alltför mycket inblandning av samiska ord och uttryck, men det håller jag inte med om. Har ju rätt så nyligen läst Stöld och Straff av Ann-Helén Laestadius och det kanske är därför jag är lite uppdaterad? Hehe. Nä, men jag tyckte det framgick av sammanhanget, inget blev obegripligt utom möjligen att det dröjde orimligt länge innan jag förstod att Biera var samiska för Per, men det var kanske meningen? Hur som helst. Den här boken får fem skotrar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er.