Har läst Jag är kvar hos er av Peter Pohl. Detta är handlingen:
Anna är bara femton år när hon förstår att hon snart kommer att dö.
Sjukhusbesök och mediciner har varit en del av Annas vardag så länge hon kan minnas, på grund av hennes reumatism. Trots hjälpmedlen blir hennes värk drastiskt sämre när hon är femton år. Hon får ont i kroppen, det tjuter i öronen, hon kan inte sova på nätterna och är utmattad. Hon söker vård, men får bara höra att det är reumatismen och att hon snart kommer bli bättre. Men när Anna istället blir sämre ökar oron hos henne och familjen, och till slut förstår läkarna vad som är fel. Anna har fått en hjärntumör och ingen behandling kan hjälpa henne nu.
"Jag är kvar hos er" är ärlig skildring av en ung människas kamp mot döden och om hopplösheten hos de närstående när det oundvikliga sker.
Mörkret i den här boken överträffar till och med Sunshine av Norma Klein. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag förstår att det är en berättelse som bör berättas, men det känns ju avigt att säga att den är bra, den går liksom inte att tycka om eller sätta något betyg pga saknar rimlig referensskala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar