Before you shake your head

Har fått någon slags låsning i ena knät som kommer och går och är sjuuuukt irriterande och jobbig. Ett tu tre så pang bara så är det som om någon stuckit in en kniv, ont som fan gör det och knät går inte att böja mer än till en viss grad. Känns inget när jag går, känns inget när jag till exempel gjorde knäböj när jag tränade igår men ibland, lite slumpmässigt verkar det som, när jag ska böja högra knät i en viss vinkel så kommer KNIVEN och det gör svinont och jag blir till lika delar förbannad och ynklig. Detta djävla måndagsexemplar till kropp ändå, va, kan den inte bara BETE SIG? 

Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata och fotrehab, fixade med present till ridlärare A och ridlärare V. Sen fick jag hetsläsa ut en bok som skulle lämnas tillbaka på biblioteket samma dag, för det var sista lånedagen och ingen möjlighet till omlån, fast bibliotekarie-Eva tipsade om att man även kunde smussla ner sina lån i bokinkastet tidigt morgonen därpå. Så långt har jag inte riktigt tänkt, men det kan ju vara bra att känna till om jag skulle komma i någon läs-stress-situation någon mer gång, som jag gjort de senaste veckorna eftersom jag fick hem inte mindre än fyra böcker på 14-dagarslån den här gången. Lämnade tillbaks dom 18.50 igår, så jag hade ändå tio minuter till godo. 

Åkte sen till stallet och red. Eftersom det var sista gången på terminen så tog det lite extra tid för ponnyerna hade flyttat till en ny hage som ligger (ännu) längre bort från stallet och sen skulle det överlämnas present till ridlärare A och hållas tal och tackas och sen skulle vi i Bästa Måndagsgruppen™ såklart också stå och dösnacka lite på stallbacken innan vi äntligen skildes åt på parkeringen. Var väl hemma vid 22.30, i säng 22.45, somnade...oklart när, men såklart inte direkt, så idag är det väl den vanliga tisdagsdimman att ta sig igenom. Ska jobba, springa intervaller, sen hem och träna pilates och förhoppningsvis få en LUGN OCH SKÖN kväll efter det. Hoppas kan man ju i alla fall alltid.