På ett flygplatscafé på JFK i New York krockar Madeline och Jonathan så att de tappar allt de har i händerna. Ilskna och frustrerade plockar de upp sina saker från golvet och i förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra. Hon är blomsterhandlare i Paris, och han restaurangägare i San Francisco.
Innan de har bestämt hur de ska byta tillbaka telefonerna kan de inte motstå frestelsen att tjuvkika in i varandras digitala liv. Var för sig börjar de undersöka innehållet på den andres telefon och sakta blir de alltmer besatta av varandra, vilket leder till en oväntad upptäckt: Deras öden är sammanlänkade av en hemlighet de bägge trodde var begravd för evigt ...
Kände ganska omgående att det här inte var en bok för mig, det var något med upplägget, språket, karaktärerna, ALLT, som irriterade mig från sida ett. Hatar när man avslutar meningar med..., det känns otroligt mycket högstadieuppsats. Hatar när man överanvänder citattecken utan att vara ironisk. Man fattade ju direkt att Madeline och Jonathan skulle bli ett par eftersom de utan egentlig orsak var så överdrivet arga på varandra i början. Bläddrade fram för att bevisa min tes och jojomen, då skulle de åtminstone i säng med varandra och Madeline var slank och snygg och då slog jag ihop boken och tänkte att jag lika gärna kunde läsa Mitt livs novell. Den här boken får noll telefoner av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar