Slöjden, Birgitta och jag

Jag har aldrig begripit mig på slöjden i skolan. För det första så var den skola där jag gick i låg- och mellanstadiet så liten och efterbliven att den inte ens hade några slöjdsalar*, utan en gång i veckan fick vi packa in oss i skolbussen och fraktas som en boskapshjord till en lite mer modernt utrustad skola några mil därifrån. Det kändes lite som att vi blev betraktade som en flock vildar från urskogen som kom och snyltade på civilisationens slöjdfaciliteter. 

För det andra: Jag gillade inte slöjden. Hade inget tålamod med syslöjd och syslöjdsfröken var aldrig nöjd med det man gjorde utan man fick alltid repa upp och börja om. Det kändes som att vi höll på i ett helt år med första uppgiften, vilket var att sy en slöjdväska med broderade initialer där tanken var att man skulle förvara sina alster mellan varven. Allas slöjdväskor var identiska i ljusgrönt tyg med mörkblå ränder på, bortsett från de vingligt broderade initialerna dårå. Varje lektion avslutades sedan med att alla slängde in sina slöjdväskor i ett för detta avsett skåp, och sedan började varje lektion med att det tog tio minuter innan alla hade hittat sin slöjdväska och gått och satt sig och börjat mödas med ett korsstygnsbroderi eller vad man nu höll på med. Helvete vad tråkigt det var. 
Första lektionen i träslöjd blev vi indelade i lag, killar mot tjejer, och skulle det bevisas vem som var snabbast på att slå i en spik. Killarna vann och blev hyllade av magister Bertil. Oklart om det var någon pedagogisk tanke bakom det hela, men det var nog inte heller ett krav under det glada 70-talet. En av de första sakerna som hände i träslöjden var att jag slant med ett stämjärn och högg mig i fingret så blodet  rann och droppade ner och sögs upp av det obehandlade träet i den tavla med båt, stuga och sol som man förväntades kreta ut med nämnda stämjärn. Har fortfarande kvar ett ärr från den episoden. Annars minns jag det mest som att man stod och sandpapprade på allting i evigheters evighet. Det fanns en slipmaskin, men den fick man inte använda utan man skulle börja med femmans sandpapper och gradvis jobba sig ner till ettan efter att magister Bertil godkänt att man var mogen för att byta till ett finare sandpapper. Helvete vad tråkigt det var. 

Lämnade grundskolan med en etta i slöjd (mest för att jag aldrig var där) och rudimentära kunskaper om hur man lappar och lagar. Några år senare fick jag ändå för mig att jag skulle ge mig på att sy barnkläder och sånt, så jag köpte en begagnad symaskin för 75 kronor på loppis och började sy med  ett oväntat stort självförtroende. Resultatet just avseende barnkläderna blev väl sådär, för jag hade inga mönster utan klippte och nålade lite på en höft, men det fållades både både gardiner och förstamajtågsbanderoller och liknande innan den rätt så ålderstigna maskinen gav upp**, och jag med den.

Sedan dess har mitt syende och sömmande inskränkt sig till att vid behov laga trasiga sömmar och sy i tappade knappar. Och sedan jag träffade min man så har jag nog bara sytt i tappade knappar, för han  a. äger en symaskin och b. är väldigt duktig på att sy. Han har det där tålamodet jag saknar med att sitta och påta och pilla och mäta och nåla, plus att han liksom kan se ett färdigt alster framför sig där jag bara ser random tygstycken. 
Hur som helst. För ett tag sedan blev vi rejält osams och som vanligt var det på temat "saker som aldrig blir gjorda", eller kanske snarare "olika förväntningar på när det är rimligt att saker ska bli klara", för det är i princip det ENDA vi bråkar om. Dessutom snärjer vi oss alltid in i att min man tar på sig att ansvara för en massa saker för att han a. är den som kan (när det kommer till att bygga etc och med tanke på min träslöjdshistorik så är jag ju glad att jag slipper), b. även om han inte kan, "tycker det är kul att lära sig" (vilket jag inte alltid har tålamod till), och c. följdaktligen är hans lista på saker som ska göras ständigt växande, och detta i kombination med d. extremt lång startsträcka och e. vissa svårigheter att slutföra det som påbörjats, gör att det ständigt är en massa saker som är pågående men väldigt få som blir avslutade. Lägg till detta att han är väldigt noggrann och petig med det han gör, och att han har väldigt mycket högre nivå än jag för vad man står ut med ifråga om stökighet så förstår ni kanske bilden. Jag är ju mer en jävel på att få saker gjorda, så när vi har delat upp uppgifter så betar jag av mina i rasande fart och är klar innan han ens har börjat fundera på hur han ska lägga upp det. Detta får då till följd att min man känner sig skitstressad när jag går in och börjar härja med att styra upp hans bitar eftersom jag tycker han mest sitter och glor på Youtube hela dagarna istället för att göra det vi kommit överens om, och om han blir stressad så låser det sig helt och hållet och ingenting blir gjort förrän vi har ett jättegräl och han gör en helvetes massa saker i rent vredesmod. Ja, ni ser väl mönstret här va?

Ja. I alla fall. Vi hade ett stort gräl om saker som enligt mig aldrig blir klara men som han påstår sig "hålla på med hela tiden", vilket är hans stående svar och på vilket mitt stående svar är att "om man håller på med någonting hela tiden så blir man väl så småningom KLAR", vilket aldrig tycks hända i casa de nästan-Österlen. Sedan följde ett par dagar när vi båda gick och surade i största allmänhet över den andres taskiga humör och inskränkta synsätt och sedan talade vi ut och blev sams. Under den här surperioden så var min främsta tanke att jag minsann inte tänkte förnedra mig och be honom sy några överdrag till dynorna till min pallkragesoffa i mitt Flickrum™ som ju aldrig blir klara pga ovanstående omständigheter. Min man är minsann inte den enda som gör saker i vredesmod, så jag googlade "ENKEL OCH BILLIG SYMASKIN", hittade en för typ 799 kronor, tänkte "what the heck" och klickade hem den i en grisblinkning. Eller nä, jag läste först recensionerna och där var det många som hade skrivit typ "jag köpte den till mitt barnbarn i julklapp, mycket uppskattad" och då tänkte jag att om ett barn kan använda den så måste väl även jag klara av det, givet att inte det är någon 80-åring som har barnbarn i yngre medelåldern (har uppenbarligen inte alls samma sy-självförtroende som jag hade i 20-årsåldern).

Så nu har jag en symaskin. Birgitta heter modellen. Var och hämtade den på Schenkers utlämningsställe i slutet av förra veckan och tyckte paketet kändes oerhört lätt, inte alls innehållandes någon sån där robust pjäs som jag minns från syslöjdens fornstora dagar. Det visade sig vara helt korrekt, eftersom det här är en symaskin för BARN. Hade jag läst lite mer noga (jag tog bara till mig "perfekt val som första symaskin" och "kompakt storlek vilket gör den enkel att förvara") så hade jag även sett att det står Maskinen är enkel att använda vilket gör att den är ett bra val för den unga sömmerskan (inga genusglasögon här inte) och liknande antydningar. Så den är oerhört pluttig och plastig, fast man kan väl inte begära mer för 799 kronor antar jag. Pedalen är typ i storleksordningen tändsticksask och jag får väl använda stortån eftersom den ju lär försvinna helt under mina Kalle Anka-plattfötter i storlek 39. Bläddrade lite hastigt i bruksanvisningen och fattade det som att den även gick att ersätta ström med batterier, det kan ju kanske vara bra om samhället kollapsar och man i händelse av en zombieapokalyps känner ett starkt behov av att börja fålla gardiner.   

Har fortfarande inte presenterat hemmets nya medlem Birgitta för min man. Gissar att han kanske tycker att det här var både dumt och onödigt, även om vi har skild ekonomi och jag köper vad jag vill för mina pengar. Har inte heller använt Birgitta till något annat, utan puttade bara in henne i bokhyllan och tänkte att där får hon stå så länge. Tänker att jag först ska ge mig på att sy någonting, TYP ett överdrag till mina dynor till min pallkragesoffa i mitt Flickrum™ och så får vi se sen hur jag lägger fram det hela. Blir det fiasko så kanske jag helt enkelt bara säljer Birgitta vidare och låtsas som att det här aldrig hänt. Men jag siktar såklart på att det inte ska bli det utan att jag ska bli en person som bara drar fram symaskinen och fräser iväg en kilometer raksöm närhelst det behövs. Ska bara hitta det där sy-självförtroendet först, men allvarligt, HUR SVÅRT KAN DET EGENTLIGEN VARA? 

* När vi skulle börja högstadiet slogs vi ihop med en annan klass från en annan sån där liten och efterbliven skola, och vid något tillfälle på vårterminen i sexan så var vi och hälsade på dom för att lära känna varandra". Då kände vi oss för första och enda gången i världshistorien nästan lite överlägsna för dom hade kombinerad matsal och gympasal, så varje gång det var gympa så fick borden och stolarna flyttas undan till förmån för plintar och innebandymål. Vår matsal var förvisso belägen i källaren och där  fick man sitta och  peta i sina oxjärpar med marknivån tre meter ovanför huvudet, och gympasalen var på översta våningen, så dom som hade klassrummet under fick sina oregelbundna verb ackompanjerande av dunsar och skaller från skeppsbrott och redskapsgymnastik, så det var ju kanske inte jättemycket att yvas över, nej. 
** Gav sedemera bort symaskinen till en dåvarande kollega vars man sade sig kunna laga "allt". Han fick mycket väl igång den, men Gud vet hur han bar sig åt för nästa gång dåvarande kollegan använde den så började den brinna.