I fredags fick jag testa den mycket spännande grejen att rida Köttbullen på ett Kimblewickbett. Ska säga direkt att jag kan inte speciellt mycket om olika sorters bett för jag har nästan bara ridit hästar som gått på vanligt tränsbett i hela mitt liv. Någon gång har jag fått testa att rida på kandar, men hjälp! så mycket att hålla ordning på, kände jag mest då. Hur som helst. Vi skulle testa detta, och herregud vilken skillnad. Det var lite som att ha kört en gammal bil med glapp överallt och så får man låna någons nya om ni är bekanta med den känslan. Allting händer liksom direkt, utan fördröjning. Otroligt behagligt att kunna rida utan att det känns som att man har femtio kilo i varje hand. Däremot gick det inte speciellt bra, i alla fall inte i början, för så fort jag tog i tygeln så nästan tvärstannade hon även om jag försökte rida som om tyglarna var sytrådar. Så det blev lite ryckigt och inte precis i balans och harmoni. Och sen ville hon inte gå fram, för det var väl lite jobbigt för henne. När jag började rida henne (i januari 2020) och så sakteliga började få henne på tygeln så flåsade hon som ett ånglok även om det bara var i skritt för det var väl så himla jobbigt för henne mentalt. Och nu var vi där igen. Vid ett tillfälle lyckades hon också lägga tungan över bettet, det var superobehagligt för då stod hon bara och trampade och kastade med huvudet. Men Karin lyckades trixa tungan rätt igen och sen gick det bättre. Vi red någon form av markarbete, en övning med bommar som jag lite har glömt vad den gick ut på för jag var så fokuserad på att hålla fjäderlätt i tyglarna och liksom känna in mig. Vi ska köra på det här bettet ett tag framöver nu, så får vi se hur det utvecklas. Nästa vecka är det hoppning. Med tanke på hur dåligt det gick förra gången så är jag inte jättetaggad. Men men. Det måste väl ändå vara sista hoppningen för terminen så det är väl bara att bita ihop och hålla sig kvar, hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar