Man kan ju nästan inte låta bli att...nästan tycka lite synd om Dan Eliasson. Först var han generaldirektör för Migrationsverket och fick utstå massiv kritik för den insatsen. Sen blev han generaldirektör för Försäkringskassan och det blev väl inte heller nån yrkesmässig guldstjärna. Sedan blev han rikspolischef och någon mer illa omtyckt sådan har väl sällan skådats. Nästa steg i karriären blev då som generaldirektör för MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Minns att jag hörde nån politisk förståsigpåare göra ett uttalande om detta som jag inte kan citera ordagrant, men det gick i alla fall ut på att MSB inte var någon "flashig" myndighet och att man gissningsvis inte skulle komma att märka av Dan Eliasson så mycket i den rollen. Och vad händer då? Århundradets torka slår till, gigantiska skogsbränder bryter ut och Dan Eliasson hörs och syns nästan lika ofta i tv-rutan som repriser av Arga Snickaren. Det är ju nästan så att man börjar misstänka att Dan Eliasson själv ordnat med denna väderlek för att få medialt utrymme? Fast naturligtvis blir han kritiserad för sina uttalanden och för det sätt som myndigheten bedriver sitt arbete. Man undrar ju lite hur folk som bestämmer över vad Dan Eliasson ska ha för jobb tänker? Att vara misslyckad verkar ju nästan vara en merit i det här sammanhanget? Det känns ju liksom inte som att "städjobb" eller "McDonalds" har varit alternativ att beakta när generaldirektörandet inte riktigt verkar vars hans grej? Han borde nog ha satsat på musiken. Alla vet väl att Dan Eliasson en gång i tiden sjöng i Bad Boo Band, vars största hit var Knulla i Bangkok ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar