Har nu sett ikapp alla avsnitt av Stjärnkusken som jag missat under semestern, och skäms inte för (eller jo, kanske lite) för att jag började BÖLA när Kee Marcello vann. Eller rättare sagt när han berättade att han skulle skänka vinstpengarna till en förening som jobbade för att personer med Asperger syndrom skulle få umgås med hästar. Då flödade det över i tårkanalerna på ett närmast Helena Bergströmskt sätt här i tv-soffan. Och det står jag för. Skönt att vara 47 och i balans med sitt själsliv. ELLER NÅT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar