söndag 2 augusti 2015

Borta bra, men hemma bäst!

Äntligen hemma, säger hon som endast motvilligt rör sig över kommungränsen, ja ibland känns även den egna tomtgränsen rätt onödig att passera om man inte nödvändigtvis är tvungen, men som nu smakat på några dagar i Stockholm. Stockholm levererade inte så mycket hipsters som jag önskade, men jag har fått några heta tips som jag dock inte hann följa upp. Det får bli till nästa gång.

Nu ligger jag i sängen (MIN EGEN) och mobilbloggar och njuter av tystnaden. På tåget hem satt ett veritabelt AS och bara orerade utan uppehåll om exakt allt och den arme passagerare som hade oturen att ha hamnat bredvid honom borde fan i mig ha fått medalj av kungen för tålmodigt och diplomatiskt uppträdande. Det började så oskyldigt med att han, en karl i 50-ish-åldern, berättade lite om sin semester, några dagar i Stockholm, han hade besökt Valdemarsudde, det var så trevligt med lite kultur och yadayadayada, som om det var hans plikt att upplysa sin medpassagerare om detta. Sen växlade han raskt in, i samma trevligt konverserande ton, på hur "vedervärdigt" han tyckte det var med alla invandrare som var överallt nuförtiden, annat var det förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, och sedan bara pågick han i nästan fyra timmar. Inte oemotsagd, ska tilläggas, men han tillhörde inte direkt kategorin som var beredd att tänka om, om man säger så. Vidrigt.

Ja, så har man ju fått uppleva PRIDE på nära håll också. Det var inte planerat utan råkade bara hamna mellan oss och järnvägsstationen. Men det var festligt. Stämningsfullt och känsloladdat. Såg Mona Sahlin live, det var den enda kändisen som jag lyckades lokalisera. Såg en ensam handbollskille, eller de var två som bar handbollsförbundets flagga, men det var bara den ena som var matchklädd så att säga. Det såg lite ledset ut, speciellt när det kom hela vagnslaster med allt från fotbollsspelare till balettdansöser. Men nån måste ju börja och handbollsvärlden är väl inte känd som en tummelplats för gayikoner så att säga.

Vad ska jag mer berätta? Åt en så SAGOLIKT god måltid på Indian Garden att jag hotade att lämna min man och rymma med kocken. Vädret har varit både bra och inte så bra. Igår sken solen, vi gick och köpte sallad och skulle sätta oss i en park och äta, efter tre tuggor öste regnet ner och vi fick söka oss in under tak och befann oss plötsligt mitt bland samhällets olycksbarn. Hörde ett psykfall prata med nån soc-kontakt i telefon där hon (psykfallet) sa att hon inte klarade av att blanda sprit och benzo (no shit), hon kunde döda någon, hon var "jävligt stark va" och nu var dom förvarnade. Sedan var det en lång utläggning om alla hennes problem med att hon inte hade en bostad och att hon var tvungen att "checka in" någonstans varje kväll för att få sina 40 mg Stesolid. Mitt i detta vände sig en alkis om och röt att han inte ville höra om hennes djävla psykproblem. Själv hade han precis suttit och stödmatat en gammal dam, som satt på en rullator och skakade, med miniflaskor med Jägermeister av vilka han hade ett överflöd som flinkt halades fram med jämna mellanrum som om det gällde att hålla en bebis mätt och förnöjd.  SÅNT HÄR HÄNDER INTE HEMMA PÅ VÅRAN GATA, kan man ju säga (och det är nog tur).

Borta bra, hemma: Priceless! Så det så.



2 kommentarer:

  1. psykfallet????

    Du kallar en medmänniska för det samtidigt som du blir upprörd över en rasist-man? DUBBELFEL!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, men jag bedömer nog att en människa som av olika anledningar hotar att döda någon är ett fall för psyket. Bara för att jag är mot rasism betyder det inte att jag per automatik vill omhulda och älska alla själar i medmänsklighetens namn, så jag ser inte riktigt samma dubbelfel som du gör här.

      Radera