Den där rikligt tilltagna påskmiddagen vi åt igår gjorde sig påmind hela natten lång. Det kändes som att någon tryckt på nödstopp och stannat upp hela matsmältningsprocessen, för jag vaknade vid tvåtiden och var fortfarande så orimligt mätt att det kändes som att jag skulle spricka om jag så bara rörde mig en millimeter. Nu förstår jag varför hästar som har kolik bara vill lägga sig ner på fläcken och rulla sig istället för att hålla sig i rörelse, fastän det är mycket bättre för dem att hålla sig i rörelse. Men hade någon i natt bett mig gå ur sängen och springa en liten runda så hade jag förmodligen fallit död ner. Nu gjorde jag varken det ena eller det andra utan låg bara och våndades, men sedan måste jag ha somnat om igen för plötsligt var det morgon och allt kändes som vanligt igen.
Idag tror jag det är första dagen i mannaminne som man inte har kunnat klaga på vädret. Nu undrar kanske många hur långt ett "mannaminne" är, och det är uppenbarligen inte speciellt långt. Häromdagen sa jag till exempel till min man att "påskafton är på lördag och det är som en vanlig lördag, alltså ingen röd dag" och ändå blev han helt förvånad när det kom en tidning i brevlådan. Men i alla fall. Solen har skinit från en klarblå himmel från arla till särla och plusgraderna har jobbat på med all snön så att man faktiskt kan skönja barmark både här och där, trots de senaste dagarnas perversa snöande.
Dagen har tillbringats som de flesta andra söndagar, med långpromenad och brödbakning. Sedan lagade jag middag, lax i ugn med potatis och sås på creme fraiche, fetaost, vitlök och örter, vilket intogs med ett par glas vitt vin medan vi såg filmen Himlen är oskyldigt blå, som innehöll många snygga 70-talsmiljöer och som dessutom var oväntat bra. Nu lyssnar vi på musik och eldar i kaminen och jag ska gå och lägga mig tidigt för imorgon ska jag upp i ottan och viltspåra och sedan suga ut det sista av den här påskledigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar