Löparplaylist - en uppdatering

Kan säga att mitt försök att lura kroppen genom att bara springa till låtar som är mer än 6 minuter långa funkade bara sådär. Eller rättare sagt inte alls. Eller jag tror (numera) så här: En lång låt funkar kanske bäst när den är insprängd bland lite kortare låtar. Dvs så som jag alltid har gjort. Man ska fan inte hålla på och experimentera med låtlistor utan bara köra på sitt gamla vanliga koncept.

I lördags inledde jag ju med O'Malley's Bar med Nick Cave & The Bad Seeds, från skivan Murder Ballads vars låtar enbart handlar om folk som blir mördade, alternativt mördar andra. Det är lite uppiggande, med betoning på lite. Vet inte riktigt hur jag tänkte här, men en gång när jag sprang Göteborgsvarvet så visade det sig The Curse of Millhaven vara en riktig räddning när VÄGGEN var nära på väg uppför Göta Älvbron. Det var väl lite så jag tänkte. Att Nick Cave skulle bli min livlina med sina mördarballader. Men det var uppenbarligen fel låtval;
O'Malley's Bar är 14 minuter och 29 sekunder lång, och jag hann bli så djävla trött på alla som fick sätta livet till på det stället att ni anar inte. Dessutom kom jag på (för sent) att jag nog egentligen hade tänkt mig Stagger Lee, en annan lång låt från samma skiva, men med ett annat driv. Jaja. Too bad, too late.

Igår när jag skulle ut och springa en runda efter jobbet så hade jag glömt min mp3-spelare hemma. HATAR verkligen att springa utan musik och förhandlade med mig själv om att skjuta upp träningen till idag istället, men sådär kan man ju inte hålla på. Det finns ALLTID en ursäkt för att inte utsätta sig själv för jobbiga saker om man liksom börjar ge sig själv dispens för än det ena och än det andra, så därför begav jag mig ut på min runda, lyssnandes på fågelsång och mina egna andetag. Mest de senare, och "andetag" var mer en förskönande omskrivning för "dödsrosslingar". Nick Cave hade kunnat stå och sjunga en av sina mördarballader utmed vägen, det hade blivit som en rockvideo ungefär.

 NOTE TO SELF: Glöm aldrig mer mp3-spelare.