Sitter här och laddar inför morgondagen, eftersom vi i det här och där rätt så rostiga järngänget ska springa Humlestafetten igen. Inte är jag i toppform, men Stefan och jag har laddat upp med cirka 1000 kexchoklad så det ska nog gå vägen ändå. Eller ja, vi ska väl åtminstone ta oss från A till B utan att stupa.
Har knåpat ihop följande låtlista:
1. Atlantis - Björn Afzelius
2. Blue Monday - New Order
3. En Spelmans Jordafärd - Thorstein Bergman
4. Hallowed Be Thy Name - Iron Maiden
5. Fear Of The Dark - Van Canto
6. På Snespår - Ola Magnell
7. The Black Rose - Thin Lizzy
8. Åkrar Och Himmel - Björns Vänner
9. Victim Of Changes - Judas Priest
10. O'Malleys Bar - Nick Cave & The Bad Seeds
Jaha, men vad i hela friden har de här låtarna gemensamt? (Förutom att 5 är en cover på en låt som är gjord av nr 4). Jo, det är att de alla är minst 6 minuter långa. Det är nämligen mitt nya sätt att lura kroppen när mjölksyran sätter in och det känns som om Döden har sprungit ikapp och flåsar en i nacken. Då kan man tänka "bara en låt till", och så råkar det vara liveversionen av Shine on you crazy diamond med Pink Floyd som är 22 minuter och 11 sekunder lång och innan man vet ordet av är man i mål.
Det är väl kanske lite overkill att ha med TIO långa låtar när sträckan man ska springa bara är 4 km. Visserligen är jag långsam, men inte SÅ långsam. Jag räknar med att vara i mål på cirka 4 låtar. Ska gå ut lugnt med O'Malleys Bar och sedan sätter jag spelaren på random play så får vi se hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar