När man är i min ålder (40) och har varit singel i hundra år och sedan träffar en man och berättar det för folk, så brukar man i allmänhet ganska omgående få frågan om han har barn. När de då får ett nekande svar verkar det vara obligatoriskt att ställa följdfrågan om vi planerar att skaffa. Även om man precis har berättat att man nyligen träffats. Nu har vi, jag och min pojkvän alltså, varit ihop ett drygt år, men folk tröttnar uppenbarligen inte på att gräva omkring i huruvida vi står inför en potentiell familjebildning eller ej.
När jag säger att vi absolut inte har några sådana planer så kan folk liksom inte nöja sig med det svaret, utan tycker det är helt okej att ifrågasätta detta val. Säger jag att mina barn är 18 och 23 år och att jag tycker att jag har gjort mitt och inte har lust att börja om, så säger de Jamen tänk om HAN vill ha barn då?, och när jag säger att han inte vill det så säger de Men tänk om han vill det SEN då? som om min pojkvän vore mindre vetande och var helt oförmögen att överblicka sin livssituation. Och säger jag då någonting i stil med "ja, det blir inte med mig i alla fall, och det har jag varit helt tydlig med ända från början" så får jag höra hur ego jag är. Som liksom hindrar honom från att skaffa barn som han visserligen säger sig inte vilja ha, men som andra tycker att han ändå har rätt att kunna få, med mig. Folk som man inte känner alls speciellt bra tycker att de har all rätt i världen att lägga sig i och ifrågasätta det här.
Min uppfattning är, att om jag skulle ha träffat en man som kände att det viktigaste i livet för honom var att skaffa barn, då skulle jag vilja påstå att vi inte var de rätta för varandra. Då vore det bättre att han träffade någon annan, någon som kunde tänka sig att fortsätta reproducera sig ett tag till. Någon som kanske tyckte att det var helt okej med ett litet sladdbarn. Det finns såna människor, jag lovar. Men jag är inte en av dom. Fatta det, era djävla ärthjärnor.
Det hade väl varit en sak om det hade varit jag och min pojkvän som hade fört de här diskussionerna om huruvida vi skulle skaffa barn eller inte. Det hade varit mer naturligt, men vi är och har hela tiden varit fullkomligt överens i den här frågan. Men det hindrar inte folk från att snudd på idiotförklara oss, eller åtminstone mig som fattar sådana självsvådliga och egoistiska beslut.
Ibland blir jag så trött på folks sätt att jag funderar på att säga att jag tyvärr är infertil och inte har råd med någon IVF-behandling, och så börja storgråta. Alternativt avslöja att jag tyvärr blivit tvångssteriliserad i ett rashygieniskt syfte, och så börja storgråta. Tyvärr är jag inte så bra på att börja storgråta, men jag ska nog börja jobba på den biten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar