I helgen har det tittats på en och annan film, med varierande resultat. Vi inledde starkt i fredags med ett biobesök för att se Män som hatar kvinnor. Förra gången vi var på Rio Bio i Tomelilla kom personalen in och började dammsuga när vi satt kvar och läste eftertexterna till Låt den rätte komma in. Det gjorde de inte den här gången. De kom med sopkvastar istället. Jag antar att de bara grovstädade bort det värsta popcornspillet lagom till nästa föreställning och sparade dammsugningen tills alla gått för dagen.
Man får ha en vilja av järn och nerver av stål för att sitta kvar i fåtöljen och lusläsa varenda bokstav på duken när folk går och städar runt fötterna på en. Det har jag. Det här var dessutom en barnlek jämfört med eftertexterna till Kill Bill, som nästan är lika långa som hela filmen. Även om Rio Bio försvårade det avsevärt för mig genom att dra för ett draperi framför filmduken, men jag är inte den som ger upp eftertexterna i första taget.
Men Män som hatar kvinnor var det ju. Jag har lite blandade känslor. Så här tyckte jag för lite drygt ett år sedan. Nu reviderar jag detta. Noomi Rapace var förstås bäst. Och Mikael Nyqvist var faktiskt mycket bättre än jag hade föreställt mig, och då gillar jag inte ens Mikael Nyqvist. Peter Haber var däremot mycket sämre än jag hade föreställt mig, och då gillar jag ändå Peter Haber.
Men filmen som helhet kändes ändå lite slätstruken. Välgjord, men inte särskilt överväldigande. Fast det är klart, när man redan från början vet vem mördaren är och vad som hände med Harriet Vanger, då är det kanske svårt att få det till en jättejättespännande film.
Jag får väl nöja mig med att gotta mig i hämndscenen med Bjurman. Den var inte alls dum. Hämnd är fina grejer om ni frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar