I helgen började vi titta på The Langoliers från 1995. Jag är mycket förtjust i nästan allt som Stephen King skrivit, vilket inkluderar Langoljärerna, men filmatiseringen av hans verk blir ju sällan sådär superlyckade. Undantag finns förstås, Nyckeln till frihet, Den gröna milen och Dolores Clayborne är exempel på svinbra filmer, men de flesta är faktiskt inte det. Men Stephen är något av en husgud i min bokhylla, så jag kan inte låta bli att titta på hans filmer i alla fall.
Man borde dra öronen åt sig när man inte känner igen en enda skådespelare i rollistan. Man borde dra öronen åt sig när det hänvisas till andra produktioner som dessa okända skådespelare varit med i, och man inte känner igen dem heller. Man borde dra öronen åt sig när man inser att det man trott var en film i själva verket är en avdankad tv-serie som är över tre timmar lång. Kom igen för fan, Langoljärerna är en novell. Visserligen en ganska lång novell, men ändå, det är tveksamt om ens själva flygturen, som är en mycket central del av handlingen, tar tre timmar. Det tar framför allt inte tre timmar att läsa sagda novell.
Jag drog inte öronen åt mig, trots ovanstående, och vi blev därför mot bättre vetande serverade en ytterst medioker B-film som vi inte orkade se klart. Än, i alla fall. För den var ju som sagt över tre timmar lång, och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att någon skådespelarinsats var särskilt lysande. Och jag blev särskilt besviken på att de lite mer färgstarka karaktärerna var synnerligen urvattnade. Craig Toomy framstod visserligen som en jobbig jävel, men man fick inte ta del av hans inre galopperande galenskap. Och Nick Hopewell kändes mest som Mr Vem-Som-Helst med en fjäderlätt anstrykning av politiskt inkorrekthet.
Men Langoljärerna kändes ändå som ett bättre val än Så som i himmelen, som visades på tv. Herregud vilken smörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar