Jag och min pojkvän har fått varsitt tremånaders abonnemang på Lovefilm gratis, vilket vi givetvis planerar att utnyttja maximalt som de snikna filmintresserade varelser vi är. Lagom till helgen damp de första filmerna ner, och dem har vi nu tagit oss igenom. Först ut var I skräckens klor (The Incredible Shrinking Man) från 1957, en amerikansk skräckfilm i världsklass...eller kanske inte.
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, men det var en kille, Scott, som var ute och seglade med sin väna och kärleksfulla fru en vacker sommardag, och helt plötsligt svepte ett mystiskt moln över båten medan frun var nere i kajutan och Scott blev lite slemmig på bringan, men sen var det inget mer med det och vips hade det gått ett halvår och Scott stod hemma i sovrummet och beklagade sig över att frun fått med sig fel byxor hem från tvätteriet för de var för stora. Och skjortorna var minsann också för stora, fastän de var broderade (förmodligen av den väna och kärleksfulla frun) med hans monogram och alltså inte kunde ha blivit förväxlade på tvätteriet. Det visade sig att Scott hade börjat krympa. Han krympte i rätt så rask takt, typ flera centimeter i veckan, och läkarna stod frågande och maktlösa. Och Scott blev tvungen att sluta arbeta och blev bitter och frun var hela tiden vän och kärleksfull och brydde sig inte om att hennes man blivit typ hela Amerikas driftkucku och hela trädgården var full med nyfikna människor som ville se The Incredible Shrinking Man med egna ögon. Till slut var Scott så liten att han fick bo i ett dockskåp, och det var ju så lagom kul och plötsligt en dag fick katten syn på honom och insåg att det här var ju en kul leksak. Och Scott fick fly för livet och ner i källaren och den väna och kärleksfulla frun trodde att katten ätit upp honom och gick och sörjde, medan Scotts bror resolut bestämde att huset skulle säljas. Och medan de packade och styrde och ställde så slet Scott som ett djur där nere i källaren. Ingen mat hade han ju, men den väna och kärleksfulla frun hade glömt kvar en bit sockerkaka som hon helt omotiverat stått och mumsat på medan hon stod och donade med hushållssysslorna. Nu komplicerades tillvaron en aning av att kakbiten vaktades av en spindel i storleksordning minibuss, men Scott var inte den som stod handfallen utan han bosatte sig i en tändsticksask och tillverkade vapen och klätterkrokar av knappnålar och sytråd och lyckades efter vad som kändes som timmars intensiva klätterscener sticka en synål i hjärtat på spindeln och var därmed både källarens och sockerkaksbitens oinskränkta härskare. Men det var inte slut med det utan nu blev det plötsligt översvämning i källaren, och Scotts bror och fru kom nedklafsandes men varken såg eller hörde Scott där han låg och vrålade i de för honom meterhöga svallvågorna kring golvbrunnen. Sedan stack frun och brodern därifrån och Scott hade nu blivit så liten att han kunde promenera ut i trädgården genom maskorna i ett nätfönster. Och så blev han plötsligt djupt filosofisk och insåg att han var ett med Gud och så var filmen slut.
Jag är förstummad. Och nu menar jag inte direkt stum av beundran. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk med tanke på 1957 års filmteknik, men ändå. Ett LITE bättre slut hade de väl ändå kunnat sno ihop? Hur svårt kan det vara?
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, men det var en kille, Scott, som var ute och seglade med sin väna och kärleksfulla fru en vacker sommardag, och helt plötsligt svepte ett mystiskt moln över båten medan frun var nere i kajutan och Scott blev lite slemmig på bringan, men sen var det inget mer med det och vips hade det gått ett halvår och Scott stod hemma i sovrummet och beklagade sig över att frun fått med sig fel byxor hem från tvätteriet för de var för stora. Och skjortorna var minsann också för stora, fastän de var broderade (förmodligen av den väna och kärleksfulla frun) med hans monogram och alltså inte kunde ha blivit förväxlade på tvätteriet. Det visade sig att Scott hade börjat krympa. Han krympte i rätt så rask takt, typ flera centimeter i veckan, och läkarna stod frågande och maktlösa. Och Scott blev tvungen att sluta arbeta och blev bitter och frun var hela tiden vän och kärleksfull och brydde sig inte om att hennes man blivit typ hela Amerikas driftkucku och hela trädgården var full med nyfikna människor som ville se The Incredible Shrinking Man med egna ögon. Till slut var Scott så liten att han fick bo i ett dockskåp, och det var ju så lagom kul och plötsligt en dag fick katten syn på honom och insåg att det här var ju en kul leksak. Och Scott fick fly för livet och ner i källaren och den väna och kärleksfulla frun trodde att katten ätit upp honom och gick och sörjde, medan Scotts bror resolut bestämde att huset skulle säljas. Och medan de packade och styrde och ställde så slet Scott som ett djur där nere i källaren. Ingen mat hade han ju, men den väna och kärleksfulla frun hade glömt kvar en bit sockerkaka som hon helt omotiverat stått och mumsat på medan hon stod och donade med hushållssysslorna. Nu komplicerades tillvaron en aning av att kakbiten vaktades av en spindel i storleksordning minibuss, men Scott var inte den som stod handfallen utan han bosatte sig i en tändsticksask och tillverkade vapen och klätterkrokar av knappnålar och sytråd och lyckades efter vad som kändes som timmars intensiva klätterscener sticka en synål i hjärtat på spindeln och var därmed både källarens och sockerkaksbitens oinskränkta härskare. Men det var inte slut med det utan nu blev det plötsligt översvämning i källaren, och Scotts bror och fru kom nedklafsandes men varken såg eller hörde Scott där han låg och vrålade i de för honom meterhöga svallvågorna kring golvbrunnen. Sedan stack frun och brodern därifrån och Scott hade nu blivit så liten att han kunde promenera ut i trädgården genom maskorna i ett nätfönster. Och så blev han plötsligt djupt filosofisk och insåg att han var ett med Gud och så var filmen slut.
Jag är förstummad. Och nu menar jag inte direkt stum av beundran. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk med tanke på 1957 års filmteknik, men ändå. Ett LITE bättre slut hade de väl ändå kunnat sno ihop? Hur svårt kan det vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar