Alltså det känns ju som att jag helt kommit ur mina rutiner och att jag ALDRIG är i stallet? Fast det var ju bara en vecka sen. Men på fredag kan jag inte rida (vet inte ens om det är någon drop in-ridning p g a 1 maj) och på måndag är det teori. Då skulle vi egentligen ha teoriprov, det som alla misslyckades med förra gången. Men vi lyckades deala så att vi ska få ha det i höst istället. Sen hoppas vi att det är glömt till hösten, hehe.
Red Pojken igår, han kändes pigg och fin. Galoppen var to die for, och det händer inte ofta att man bara kan galoppera varv efter varv efter varv utan ett enda avbrott. Men det hände igår. Övningen vi red var 10-metersvolt mitt på långsidan och sedan öppna i trav längs med spåret till kortsidan, det gick bra i höger varv men sämre i vänster för då började han (och jag) bli trött. Han var helt löddrig på halsen efteråt så nog fick han jobba. Det kändes bra. Synd att det nu inte är någon ridning förrän nästa fredag, men det är bara att bita ihop. Minns när jag var liten och skulle få börja på ridskola, då var det 10 veckors kö. Så började en lång nedräkning, minns att jag ändå inte tyckte att 10 veckor lät så länge men det handlade nog om att jag aldrig räknat saker i veckor tidigare för efter ett par veckor så insåg jag att det var TVÅ MÅNADER. Det lät plötsligt alldeles otroligt mycket längre och som att man ALDRIG skulle få börja på ridskola. Fast det fick jag ju. Första gången fick jag en häst som hette Orion som ingen ville leda. Han var i mina ögon stor som ett hus och jag var tvungen att rida själv, alla andra hade ledare men när ledare till Orion efterfrågades så var det tvärstopp bland de som hjälpte till. Hade det här varit i en Wahlströms flickbok med en röd rygg så hade det såklart visat sig att jag var ett riktigt stjärnämne och att jag hade klarat situationen galant och sedan fått bli skötare på ridlärarens häst eller något sånt. Men så var det såklart inte i verkligheten. Minns att jag var ganska rädd, både för Orion (som var hundra gånger större än någon häst jag dittills hade suttit på (vilket inte var så många på den tiden) och för de där tuffa stalltjejerna som stod på läktaren och tittade på och fnissade åt nybörjarna (inbillade jag mig åtminstone). Det var ingenting speciellt med Orion heller, han var bara en vanlig ridskolehäst och det var nog bara det att han var stor och därför jobbig(are) att springa med i traven. Those were the days.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar