Igår började ridningen igen! Kom till stallet i god tid, spekulerade i om jag skulle få rida Bulldozern eller Irländskan, men det blev Älgen. Först blev jag nästan lite besviken, för jag har ju i princip börjat se mig själv som ponnyryttare nu. Ännu tristare blev det när Älgen var surare än någonsin och verkligen inte ville låta mig borsta bakbenen. Som förstås var jätteleriga, så vi fick ha en liten diskussion om den saken. Sedan fick jag i och för sig till och med kratsa bakhovarna utan att han försökte slita åt sig benet, men det är ändå inte jättekul att hela tiden behöva ha de här demonstrationerna om vem som ska bestämma.
Men ridningen! Den gick verkligen Så. Himla. Bra. Berodde kanske mer sannolikt på att Älgen hade en bra dag och inte så mycket på att jag blivit så djävla outstanding, men man får ju suga i sig av den där euforiska känslan när man har ett samspel. Behövde nästan inte mer än att ta i tyglarna så började Älgen gå i riktigt fin form och lät sig både ställas och böjas och formas runt skänkeln. Sen red vi en jätterolig övning som gick ut på att man skulle vända snett igenom ridbanan i trav, fatta galopp i hörnpasseringen, bryta av till trav innan nästa hörnpassering, vända snett igenom och göra en skrittövergång mitt på diagonalen, fatta galopp i nästan hörnpassering och så vidare. Det var roligt men svårt, för Älgen är stark och inte mycket för finlir i övergångarna. Men ändå, den här KÄNSLAN när allting stämmer. Bättre än knark om ni frågar mig (nu är min erfarenhet av knark inte så mycket att komma med, så det var kanske en futtig jämförelse när jag tänker efter).
Så nu känner jag mig nöjd, nöjdare, nöjdast. Sen vet jag ju att nästa lektion med största sannolikhet INTE kommer att utspelas i sjunde himlen som den här gjorde. Men ändå. Man får suga på karamellerna så länge de varar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar