Alltså, nu springer jag ju inte längre. Det tog emot, det tar fortfarande emot, att säga (eller skriva) det. Blir oresonligt arg när jag hör folk säga "alla kan springa" i en sån där självsäker ton som man kan kosta på sig när man inte har ett djävla måndagsexemplar till kropp som bara drar på sig den ena skadan efter den andra, alla relaterade till löpning, och jag PALLAR INTE MED att vila, rehabträna, komma igång så sakteliga, ha asdålig kondition och näradödenupplevelser, bygga upp kondition, bli glad och tycka att löpning är för djävla roligt, anmäla till något lopp och sedan PANG så kommer någon smärtsam upplevelse som varar halvårsvis, i bästa fall. Foten, höften, knät eller varför inte som nu: ländryggen. Och don't get me started on ortopediska skoinlägg och/eller barfotalöpning, jag har provat allt. Det funkar inte. Eller: jag ger upp.
Ja, men i alla fall. Så läser man om andra som springer. Som har börjat springa så att säga lite senare i livet, utan att ha grundat med någon himla elitidrottskarriär i tonåren. En vanlig dödlig alltså. Som säger sig aldrig någonsin ha sprungit tidigare. Och så börjar de springa och det går t-r-ö-ö-ö-ö-ö-g-t, som det ju gör i början, och man nickar instämmande och vet hur det känns. Och sen sätter de upp ett rimligt mål i stil med "om ett halvår ska jag springa milen på under en timme", och man nickar instämmande och känner att HEJA HEJA. Och sen efter typ sex veckor så joggar de i mål på Tjejmilen på 48 minuter blankt, och man bara sitter där och fattar inte vad som hände? Sånt stör mig av någon oklar anledning helt orimligt mycket, speciellt nu när jag inte längre springer och därför aldrig mer kan pressa ner min egen djävla kilometertid till något man kan skulle kunna slänga sig med i löparkretsar utan att skämmas. Nu skäms jag i och för sig inte för att jag inte är snabb, för på den tiden när jag sprang (BITTER) så tänkte jag att jag var ju ändå snabbare än de som inte sprang (om än obetydligt ibland), och någon måste ju ändå komma sist och det kan ju lika gärna vara jag. Brydde mig inte speciellt mycket när jag väl accepterat att jo, jag är långsammast av alla jag känner som springer. Någon måste ju vara det. Men hur kan ALLA ANDRA gå från soffpotatis till rätt snabba på typ ingen tid alls? Jag var visserligen över 35 när jag började springa, men jag tycker ändå att jag har sprungit rätt mycket. Flera Tjejmilar. Två Göteborgsvarv. Ett antal andra motionslopp av varierande längd. Men fort gick det ju inte. Min snabbaste tid på milen är kanske...66 minuter? Aldrig under en timme. En gång sprang jag en delsträcka på Humlestafetten med en kilometertid på 5.40 eller något sånt, vilket skulle gjort 54 minuter på milen, men jag hade DÖTT om jag skulle tvingats att hålla det tempot längre än de där 4,3 kilometerna eller hur lång nu min sträcka var. Dog nästan då också.
Så: saker som provocerar mig: När andra säger att de är helt otränade, börjar träna och sedan blir bättre än jag någonsin kommer att bli på irriterande kort tid. Försöker trösta mig med att det nog är skillnad om man börjar när man är ung och inte som jag, nästan medelålders. Fast sen kommer ju såna som Evy Palm förbijoggandes och sveper med sig den teorin på en äckligt bra kilometertid. Eller Martina Haag som går från att knappt ha kunnat gå ner för källartrappan utan att bli andfådd till att springa maraton. Inga skador där inte fastän hon springer hur djävla mycket som helst även när hon är jätteotränad.
Sånt gör mig bitter. Och min självbiografi kan få ha titeln: I wasn't born to run.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar