Igår var det visst Mello, som det tydligen heter nuförtiden. Inget kunde intressera mig mindre och i morse låg det bara en förtretlig lapp i brevlådan att tidningen inte hade kommit i tid för att bli distribuerad, så jag vet fortfarande inte vem som har vunnit och även om jag hade vetat så hade jag gissningsvis ändå inte vetat vem det var.
Har ont i ryggen. Tror det är all snöskottning som nu tar ut sin rätt, man är ju ingen ungdom längre. Men idag är det plusgrader! Och solen tittade fram en liten stund för första gången i år tror jag. Jag vet att solen sken den 23 december, för då tog jag en bild och instagrammade något i stil med att 2013 var året då man skottade snö på påskafton och fick vårkänslor till jul. För så var det ju! Efter de senaste veckornas djävla snöande har dock de ganska mycket för tidiga årkänslorna verkligen lyst med sin frånvaro, men februari inleder flott och bjussar på: blek vintersol, takdropp, plusgrader. PLUSGRADER. I love you.
Något direkt promenadväder är det dock inte. På gångbanorna i byn, där det är plogat, är det isgata. På stora vägen (alltså landsvägen) utanför byn är visserligen hyfsad barmark, men å andra sidan har man ingenstans att ta vägen om/när det kommer en bil, det går inte att kliva ut i dikesrenen som jag brukar göra eftersom den är ockuperad av snödrivor. Och i skogen ligger snön orörd och tung och synnerligen svårforcerad. Det fick bli skogen i alla fall, för jag blir direkt nedstämd av att inte få komma ut och promenera, men jag ångrade mig bittert många gånger. Kasade hit och dit och tyckte inte jag kom någonstans. Och även om man har jättebra och vattentäta kängor så åker ju snön ner i kängskaften och smälter och transporterar väta via strumporna och tyngdlagen så att man blir dyngsur om sina Kalle Ankafötter oavsett. HATAR att vara blöt om fötterna. Taxarna kan inte gå normalt utan får skutta fram i fyrsprång för att överhuvudtaget kunna ta sig genom drivorna, vilket gör att det blir ryck i kopplen när jag inte hänger med, vilket jag inte gör eftersom jag inte får något grepp i blötsnön, och så tvärstannar de och det helst mitt framför fötterna på mig så att jag nästan snubblar på dom och vår lilla procession framstår mest av allt som ett påtänt cirkussällskap. Min förhoppning är att plusgraderna ska jobba på och blottlägga skogen åt mig illa kvickt.
Ligger nu på sofflocket, eldar i kaminen och ska snart läsa deckare, Carin Gerhardsens senaste i den så kallade Hammarbyserien (Hennes iskalla ögon heter den för övrigt) som jag lånade på biblioteket härförleden. Jag gillar böckerna, men ingen av karaktärerna. Kanske är det därför de känns trovärdiga, jag hatar ju som bekant minst 95 % av mänskligheten rakt av så varför skulle karaktärer i böcker vara undantagna? Intrigerna är i alla fall bra och det är ju huvudsaken. Det är ju skittråkigt med böcker där man redan på förhand kan räkna ut vem som är mördaren och varför, men så är det inte här. Är också skittråkigt med karaktärer som är så djävla präktiga och förutsägbara, tänk trötta manliga kriminalkommisarier som dricker årgångswhisky och lyssnar på opera och har ett helt gross trassliga relationer till föräldrar, exfruar, barn och älskarinnor att grubbla över mellan och under tiden de utreder mordfallen som står som spön i backen omkring dom, och så är det inte heller här. Sen undrar jag lite om arbetstidslagen inte gäller för poliser för när det hettar till verkar de ju vara i tjänst typ jämt. Fast det är klart, hur skulle det se ut om de bara stämplade ut och gick hem mitt i en biljakt eller i ett förhör när avslöjandet var nära, bara för att de gjort sina åtta timmar. Det hade kanske inte funkat så bra i verkligheten.
Åter till Hammarby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar