Sett till den här dagen och vad som har uträttats så känns det för mig inte speciellt motiverat att stanna uppe längre än 21.30 någon kväll i veckan. I morse vaknade jag kl 7. Utsövd, ska tilläggas. Gick upp, släppte ut hundarna i trädgården, hämtade tidningen, satte bröddeg på jäsning, tog in hundarna, åt frukost, läste tidningen, spelade Ruzzle och Quizkampen på mobilen. Gick ut på långpromenad med hundarna, kom hem, drack elvakaffe med min man, läste i en bok, bakade ut bröden, dumsurfade en stund. Åkte och tränade med hundarna, kom hem, drack te och åt nybakat bröd, läste i en annan bok, gick ut i köket och gjorde fiskgratäng ("från scratch" alltså, inte som i "sätta in en djupfryst Findus i ugnen" som jag har sett i något program på fördumnings-tv). I skrivande stund står tidigare omnämnd gratäng i ugnen och gonar sig, jag har gjort sallad, delat och kokat ett blomkålshuvud samt "sugar snaps" (vad de nu heter på svenska, kommer ej på). Och klockan är cirka 17.00. Det är MASSOR av tid kvar att läsa Stephen King och suga ut den kvarvarande märgen ur denna helg*. Och då går jag ändå och lägger mig senast 21.00 när jag ska upp och jobba. Men ändå. Denna dag har verkligen känts jättelång, och det är ju halvtrist när det är typ en tisdag i mitten av januari. En söndag en månad senare är det i alla fall finemang. Kan det vara "vårkänslor"?
Det fanns en tid då man skulle kunna hugga av sig ena armen för att få sovmorgon, men den tiden är uppenbarligen förbi just punkt nu. Känn ingen sorg. Känn: TJOHO.
*Å andra sidan har jag inte tittat på vinterstudion med sändningar från OS i Sotji eller på någon tv överhuvudtaget. Det är väl en del av förklaringen kanhända. Så fort tv:n kommer på börjar tiden ticka iväg i raketfart. Hör och lär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar