Jag har funderat mycket på något som i mina ögon är ett av de märkligaste beteendena i hela mänsklighetens historia. Det finns förvisso mig veterligen inte beskrivet i någon svulstig antropologisk studie, men någon ska ju vara den första att belysa detta.
Situationen är följande: Man ska skriva något (för hand) och upptäcker att pennan inte fungerar. Vad gör man då? Jo, man provar igen. Kanske skakar man den, eller trycker spetsen hårdare mot pappret, men nej, man tvingas konstatera att den fortfarande inte fungerar. Vad gör man då? Jo, lägger tillbaks den där man tog den. Sanna mina ord, det finns INGEN som förmår slänga en tom eller trasig kulspetspenna lättvindigt. Först efter kanske kanske 50 försök enligt ovanstående, utspridda över en mycket lång tidsperiod, kan pennan dödförklaras, men inte ens då är det säkert att den förpassas till soptunnan. Nej, ta en annan, den där funkar inte, är en otroligt vanlig kommentar när man sträcker sig efter en penna.
Jag föreställer mig att bläck och pennor en gång i tiden var oerhört dyrt och att ett innehav var oerhört respektingivande och en maktfaktor för de skriftlärda gentemot populasen. Men ändå. Tiderna förändras och det är 2009 nu. Så släng för djävulen era uttorkande gamla Bic-pennor någon gång! Så. Nu är det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar