Just idag kan jag meddela att det här med att springa en halvmara med en inflammerad fot kanske inte var det allra smartaste beslutet jag fattat här i livet. Det gick bra i knappt 2 kilometer, men sedan är det ju ändå 19 kvar. Och när vartenda steg av de 19 kilometrarna gör svinont och man känner att foten svullnat i sådan omfattning att man börjar fundera på hur mycket kraft sömmarna i skorna tål, så har i alla fall jag lite svårt att motivera mig i längden. Det gick över Göta Älvbron på ren vilja, men de återstående 7 kilometrarna kröp jag i princip fram, och för varje steg kändes det som om glödande knivar trycktes upp under min vänstra fot. Jag ackompanjerade min snigelaktiga framfart med små ynkliga jämmerrop och var på det hela taget rätt knäckt.
Men det viktigaste är ju inte att vinna utan att INTE BRYTA, så jag segade mig i mål om än på en fullkomligt urusel tid. Idag, när jag upptäckte att trampdynan är så svullen att tårna med stor framgång leker "inte nudda golv", känns det som att det inte heller var det mest intelligenta jag gjort. Men men. Nu ska jag anmäla mig till Göteborgsvarvet 2010. Det kan ju rimligtvis inte gå SÄMRE än i år i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar