Igår besökte jag någon form av medicinman för att få ordning på min trilskande fot. Medicinmannen var en grånande gentleman som ingav förtroende. Först. Sedan tog jag av mig skorna och han kastade en blick på mina Kalle Ankafötter och ropade JA, DET HÄR VAR MINSANN PROBLEM! Och då hade jag inte ens öppnat munnen*.
Mina fötter blev helt utdömda. De hade liksom inte ett enda rätt. Det var i och för sig ingen fraktur, utan bara en rejäl inflammation. Och mina skor var bra. Det var väl det enda positiva. Mina inlägg var värdelösa. De var tänkta för såna som hade lite mer måttliga besvär, men för Kalle Anka krävdes det speciallösningar. Det hann inte medicinmannen fixa till på lördag, men han klippte helt obekymrat ut ett stort L i något skumplastliknande material och tejpade fast under min fot som stöd. Sedan klippte han ut en kil och surrade fast den med mer tejp under mitt värdelösa inlägg. Därefter fick jag order om att bara använda löparskorna samt smörja foten med Voltaren fyra gånger om dagen och lycka till på Göteborgsvarvet. Jag antar att han såg en guldgruva i form av rehabilitering efteråt.
Allt det här kändes ändå ganska bra, ända tills vi skulle boka tid för design av mina specialinlägg och han med entusiastisk stämma hävde ur sig ett Ja, det här blir en riktig utmaning för mig! Okej att jag inte har fötter som någon djävla Askungen, men måste alla helt ogenerat påpeka att ens fötter verkar härstamma från helvetet?
På kvällen var jag på massage. Jag berättade för min massör att jag hade fått en inflammation i foten. Han lade handen på min nacke och teg i närmare en minut, sedan avslöjade han att jag inte alls hade någon inflammation i foten utan allt berodde på att jag var blockerad i själen. Sedan dängde han något som liknade en stämgaffel mot massagebänken och svängde besvärjande med den kring mig i ungefär 10 sekunder och avslöjade därefter i förtroende att han hade öppnat min själ både mot himlen och mot jorden. Jag tackade så mycket för hjälpen och betalade** 370 spänn för denna insats.
Där har man haltat omkring intet ont anande och lagt skulden på sina Kalle Ankafötter, och så har jag varit blockerad i själen istället. Det värsta är att jag inte direkt känner någon skillnad, men jag vet i och för sig inte hur det går till när man öppnar själen. Kanske är det som med en surströmmingsburk, att man måste göra ett litet hål först så att inte hela alltet bara sprutar ut över allt och alla och ställer till med förödelse.
Jag tror att min själ kommer att känna sig redo att pysa ut imorgon sådär klockan 15.12 ,lagom tills att startskottet går för mig i Göteborg. 21097,5 meter på asfalt med ömma Kalle Ankafötter blir ingen lek. Wish me luck.
* När jag berättade det här i fikarummet sa Stefan: Då måste han ha varit snabb. Han antyder att min tysta och gåtfulla sida inte är ett framträdande karaktärsdrag. Vadfan.
** Inklusive 45 minuters massage iofs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar