Vägen upp till templets griftprydda stad trampas mellan rosors gulnande blad

För att ha något att reta mig på så läser jag "folkets" omdömen av gårdagens avsnitt av Idol på aftonbladet.se:s forum. Det gläder mig att ganska många verkar vara kritiska. Men man blir ändå förstummad över det faktum att idioterna inte bara aldrig verkar ta slut, de är även skrivkunniga och har tillgång till internet.

Jag tycker juryn gör helt rätt som tar ned verklighetsfrämmande personer till jorden. De är raka och ärliga och kan man inte ta det, så ska man nog inte ställa upp som kandidat heller skriver signaturen Catya. Och Car Kent fortsätter i samma stil med Med tanke på alla tondöva miffon som söker, måste juryn vara tydlig och elak så vi slipper se mer av dessa dårar. Kör hårt med psykfallen. Kan dom utsätta oss med falsk sång på bästa sändningstid, kan juryn bjuda på sanningen.
Alltså, jag tycker att många har gjort en grym missbedömning av det här med "sanning" och "ärlighet". Att vara ärlig är inte synonymt med att totaldissa andra människor. Att säga sanningen är inte samma sak som att vara elak och kränkande. Det KAN vara det under vissa omständigheter, men i de flesta fall är det inte det. 
Men man hör ofta påfallande ofta i den dokusåpavärld som verkar vara den nya mallen för socialt spel att folk rättfärdigar vilket beteende som helst med orden Jamen jag är ÄRLIG, jag säger preciiiiis vad jag tycker, det är därför folk har problem med mig. De tål inte höra sanningen. Nej, pucko, det är inte därför. Det är en sak att säga vara ärlig om, och jag betonar om, någon frågar vad man tycker om dennes nya byxor (men de flesta normalt funtade människor säger inte ens Skitfula i en sådan situation hur mycket de än tycker det, utan lindar in det lite). Det är en annan sak att helt oombedd springa efter någon på gatan och skrika Fy fan vilka fula byxor, du måste ju vara en idiot som använder såna, en baglady är ju för fan mer välklädd än du bara för att man tycker att man gjort sig själv till 2000-talets apostel i sanningssägande.

Det finns vissa sociala regler som har till uppgift att hålla oss civiliserade och inte flyga i strupen på varandra vid minsta meningsskiljaktighet. I detta regelverk ingår normal artighet, vanligt jävla hyfs samt förmågan att ta till små vita lögner då och då. Detta regelverk har till uppgift att smörja de sociala hjulen så att den normala samvaron med andra människor rullar på hyfsat friktionsfritt. Människan är en art som överlevt och utvecklats genom samarbete, och det är väl allmänt känt vid det här laget att man samarbetar avsevärt sämre med människor man ogillar än med de man gillar. Det finns ingen som tjänar på att ha en massa fiender i alla läger.
 
Så sluta tro att elakt beteende som alstras i dokusåpafabriken är ett nytt sätt att vara ärlig på. Det är det inte. Det är bara dumt.