Puppan har skaffat ett fadderbarn i Afrika, vilket gör mig lite till mormor. Jag har nu ett fadderbarnbarn i Afrika.
Naturligtvis borde jag också vara en sån där god människa och skaffa ett eget fadderbarn, men jag känner sådan ångest inför det. Jag tänker på alla de barn som inte får någon fadder. Ungefär som mitt hjärta blöder om jag läser att ingen har blivit fadder åt slagugglan i Skånes Djurpark, även om jag inte tror att den tar det uteblivna fadderskapet på samma känslomässiga plan som det stackars barnet i Afrika som blir utan när alla de andra barnen får gåvor och brev från sina välgörare i det avlägsna landet Sverige.
Det är lite ångestskapande och visst inser jag att om alla tänkte som jag så skulle ju ännu fler barn vara utan fadder, och det är ännu mer ångestskapande. Och dessutom har jag en känsla av att inte fullt så nödställda tjänstemän inom välgörenhetsorganisationen kapar åt sig en rätt så avsevärd del av kakan och det är väl det mest ångestskapande av alltihop. Människan är ond och världen är trasig och hjälporganisationerna säljer avlatsbrev till den rika världen och stoppar en skaplig slant i sina redan svällande fickor.
Naturligtvis är detta en fruktansvärt taskig ursäkt för att inte ge en slant till välgörande ändamål. Jag är helt enkelt en dålig människa. Men jag har en god dotter, och nu även ett förhoppningsvis lyckligt fadderbarnbarn i Afrika. Det är ju i alla fall en början. Jag ska skärpa mig, jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar