Idag när jag åkte tåg från Hässleholm så råkade jag sätta mig i en förstaklasskupé. Eller råkade var kanske fel ordval, jag såg visserligen en liten skylt som upplyste om att så var fallet och texten på min biljett upplyste mig om att det var mer korrekt att jag skulle sätta mig i andra klass, men eftersom vagnen för övrigt var helt tom och jag bara skulle åka 20 minuter så tänkte jag att det nog inte var så himla noga. Jag har aldrig någonsin hört talas om att någon köper förstaklassbiljett på lokaltågen, så jag utgick från att den där skylten nog var ett minne från en svunnen epok där man gjorde skillnad på folk och folk och när detta tåg var något pampigare än ett sketet lokaltåg. Men inför Öresundstågen är vi nog alla lika, tänkte jag och blev nästan lite upprymd vid denna av mig påhittade tanke. För påhittad var ordet sa Bull, innan tåget ens hade kommit halvvägs till Vinslöv upplyste konduktören mig om att detta var första klass och ombad mig förpassa mig till andra klass där jag hörde hemma. Så hade de nog aldrig vågat säga till Mrado Slovovic.* Så synd att han inte var med mig idag.
För övrigt fanns det absolut ingenting förstklassigt med den delen av tåget som jag nu lämnade. Inga extra breda säten, inga gratistidningar om man inte ska räkna ett kvarglömt exemplar av Sydsvenskan, inget gratis kaffe. Faktum är att det enda som skiljde första- och andraklassvagnen åt var att den förra hade säten av galon och det ger verkligen inga förstaklassignaler till mig, snarare tvärtom. Galonsäten har man mer för att det ska vara enkelt att spola rent efter inkontinenta alkisar och annat löst folk som inte har riktigt kontroll på kroppsfunktionerna. Det är ju lite märkligt det här; medan man åker billigt och bekvämt i stoppade säten i Öresundstågens andraklassvagnar kan de människor som kan tänka sig att betala lite extra för sin resa få en oväntad känsla av att åka polispiket på köpet. Kära Skånetrafiken, hur har ni tänkt här?
För övrigt har jag sett första avsnittet av Peter Birros tv-serie Upp till kamp. Efter en och en halv timme med ganska mycket tystnad kändes det som om absolut ingenting hade hänt, bortsett från några tämligen bleka intriger på temat sex, droger och rockn'roll, ett synnerligen ord- och händelsekargt svartsjukedrama och två gossar som tog båten till Amerika i slutminuten och kvarlämnade en kvinna i tårar.
Men det hela var så otroligt estetiskt tilltalande, jag är förtjust i svartvitt, och musiken var inte dum och dokumentärklippen var intressanta och rekvisitan imponerande. Så det är mycket som talar för att jag kommer att se även de andra avsnitten.
* Mrado är alltså inte min kompis utan en karaktär i boken "Snabba cash" av Jens Lapidus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar