Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt hörde vi alla ljud.

Jag är mycket för listor, både fiktiva och verkliga. På jobbet har vi en whiteboard som det nog egentligen är tänkt att det ska antecknas viktiga jobbsaker på, men det gör det nästan aldrig. Eller om det görs så hamnar de i periferin till förmån för påhittade diagram över konstiga saker (det senaste är bitterhet som en linjärt stigande funktion av lukten av rökt te), bra citat i stil med Mickes "det var ju ingen jävla kenyantid precis" och så listor av olika slag. Vår bästa lista genom tiderna är nog Tords och min Lista över (fd) tjocka knarkare. Den löd som följer:
1. Maradona
2. Brolin
Bubblare: Peter Harryson. 
Fast det sista var nog lite taskigt, för vi trodde egentligen inte att Peter Harryson var knarkare på riktigt. Men med lite fantasi gick det att föreställa sig honom dra en lina kokain på någon kändisfest och skratta sådär Så ska det låta-gemytligt. Och listan blev ju lite skral med bara två namn, så därför fick han vara med. Förlåt Peter, och listan är för övrigt bortsuddad nu.  

Idag gjorde jag en liten lista i huvudet över filmer jag tycker om att se om och om igen. Den såg ut såhär:
1. Riff Raff
2. Silkwood
3. Norma Rae
Minsta gemensamma nämnare är att de handlar om människor som jobbar under taskiga arbetsvillkor och som för en ojämn men inte desto mindre intensiv och glödande kamp mot det profithungrande företaget.  
I det sammanhanget känns det hemskt menlöst att bekänna sitt medlemskap i Svenska Industritjänstemannaförbundet. Hur upp till kamp är det på en skala liksom?