Nu har jag sett filmen Underbar och älskad av alla, för ovanlighetens skull är jag inte allra sist med det senaste. Jag har även läst boken, det har jag oftast. Undantag: Sagan om ringen, och det fastän jag tycker filmerna är riktigt bra. Men jag har ett Tolkienkomplex av stora mått. Det är någonting med hans sätt att skriva som gör att jag inte kommer längre än ungefär till sidan 27. Och jag vågar knappt skriva hur många gånger jag har försökt. Och det känns hemskt white trash att säga att man bara gillar filmerna och inte orkar läsa böckerna, men det kan inte hjälpas. Jag klarar det inte.
Fast jag är inte mycket för fantasy. Enda undantaget ska väl vara Narnia då, men det räknar jag mer som religion, inte fantasy. Men Harry Potter och liknande göra sig icke besvär.
Men Underbar och älskad av alla var rätt så trevlig, fast boken är faktiskt mycket roligare. Och så fick jag förstås reta mig lite på saker som att de åkte till Wien i filmen men Italien i boken, vad är det för mening att ändra på sådana detaljer? Ungefär som när man helt utan anledning bytte namn och ändrade om medlemmarna i familjen Rabbitte till Curley i The Snapper. Det är ju samma familj som i The Commitments.
Men det märkligaste av allt är att film tydligen inte låter sig göras utan att huvudrollsinnehavaren, hur utfattig denna än må vara, ändå alltid har ett litet mysigt krypin i centrala innerstan. Vore det inte mer realistiskt att, i det här fallet, en arbetslös skådespelerska med mager inkomst, bodde i någon miljonprogramstvåa i en trist förort istället för en charmig vindsvåning mitt inne i stan?
Men så där är det ju jämt. Vanliga sunkiga hyreslängor från sjuttiotalet med ett kvadratiskt fönster per rum och takhöjd enligt svensk byggnorm finns inte på film om det inte handlar om socialrealism. Bor man i en så kallat vanlig lägenhet på film är man antagligen socialfall, eller åtminstone har man problem med spriten eller är allmänt olycklig på något sätt. Eller kriminell. I vilket fall som helst är man någon form av loser och får bo därefter. De vanliga människorna får bo med stuckatur och 4.80 i takhöjd, alternativt med snedtak och utsikt över hela stan.
Men det är klart att det inte går att göra film om vanliga människor. Vanligt vanliga alltså, såna som bara vandrar mellan jobbet och Ica och skjutsar till innebandyn och går på föräldramöten i skolan. Någonting måste ju hända för att det ska bli en film att tala om, om man inte heter Stefan Jarl, och när det händer är man ju inte sådär vanlig längre och då kan det ju lika gärna vara så att man har råkat ärva en varsamt renoverad våning i Gamla stan. Kanske bor man granne med Jörgen Lantz som en gång i tiden spelade med i Ville och Valle och Viktor och råkar bli osams med honom om trappstädningen eller något, och så råkar man häva ur sig Du kan dra åt helvete med din fula malätna gamla björnekostym på en gårdsfest när man fått lite för mycket innanför västen och sedan hälsar man inte på varandra på över ett halvår och kanske har man råkat ta hans tvättid av misstag, och han hämnas genom att slänga ut ens kläder på golvet fastän de nästan var klara ändå och han lika gärna kunde ha väntat fem minuter för att vara schysst, men inte då, och hur var det nu med Ville och Valle och Viktor, var det inte kommunistpropaganda men där ser man, det är lätt att snacka men att visa solidaritet i tvättstugan är något helt annat, och så råkar man kanske få Jörgens post av misstag en dag och öppnar den och läser av ren nyfikenhet och ser att han kanske har beställt helt obskyra grejer på postorder och så har man en hållhake på honom och tänker Inte konstigt att han fick sparken från Björnes Magasin.
Och när ska egentligen Hannes Holm höra av sig och vilja göra film om min blogg?
Men se filmen. Alltså Underbar och älskad av alla, inte min som handlar om när jag nästan blev osams med Jörgen Lantz. Den, och nu syftar jag fortfarande på Underbar och älskad av alla, var småtrevlig och man fick skratta lite. Det är absolut inte att förakta.
Fast jag är inte mycket för fantasy. Enda undantaget ska väl vara Narnia då, men det räknar jag mer som religion, inte fantasy. Men Harry Potter och liknande göra sig icke besvär.
Men Underbar och älskad av alla var rätt så trevlig, fast boken är faktiskt mycket roligare. Och så fick jag förstås reta mig lite på saker som att de åkte till Wien i filmen men Italien i boken, vad är det för mening att ändra på sådana detaljer? Ungefär som när man helt utan anledning bytte namn och ändrade om medlemmarna i familjen Rabbitte till Curley i The Snapper. Det är ju samma familj som i The Commitments.
Men det märkligaste av allt är att film tydligen inte låter sig göras utan att huvudrollsinnehavaren, hur utfattig denna än må vara, ändå alltid har ett litet mysigt krypin i centrala innerstan. Vore det inte mer realistiskt att, i det här fallet, en arbetslös skådespelerska med mager inkomst, bodde i någon miljonprogramstvåa i en trist förort istället för en charmig vindsvåning mitt inne i stan?
Men så där är det ju jämt. Vanliga sunkiga hyreslängor från sjuttiotalet med ett kvadratiskt fönster per rum och takhöjd enligt svensk byggnorm finns inte på film om det inte handlar om socialrealism. Bor man i en så kallat vanlig lägenhet på film är man antagligen socialfall, eller åtminstone har man problem med spriten eller är allmänt olycklig på något sätt. Eller kriminell. I vilket fall som helst är man någon form av loser och får bo därefter. De vanliga människorna får bo med stuckatur och 4.80 i takhöjd, alternativt med snedtak och utsikt över hela stan.
Men det är klart att det inte går att göra film om vanliga människor. Vanligt vanliga alltså, såna som bara vandrar mellan jobbet och Ica och skjutsar till innebandyn och går på föräldramöten i skolan. Någonting måste ju hända för att det ska bli en film att tala om, om man inte heter Stefan Jarl, och när det händer är man ju inte sådär vanlig längre och då kan det ju lika gärna vara så att man har råkat ärva en varsamt renoverad våning i Gamla stan. Kanske bor man granne med Jörgen Lantz som en gång i tiden spelade med i Ville och Valle och Viktor och råkar bli osams med honom om trappstädningen eller något, och så råkar man häva ur sig Du kan dra åt helvete med din fula malätna gamla björnekostym på en gårdsfest när man fått lite för mycket innanför västen och sedan hälsar man inte på varandra på över ett halvår och kanske har man råkat ta hans tvättid av misstag, och han hämnas genom att slänga ut ens kläder på golvet fastän de nästan var klara ändå och han lika gärna kunde ha väntat fem minuter för att vara schysst, men inte då, och hur var det nu med Ville och Valle och Viktor, var det inte kommunistpropaganda men där ser man, det är lätt att snacka men att visa solidaritet i tvättstugan är något helt annat, och så råkar man kanske få Jörgens post av misstag en dag och öppnar den och läser av ren nyfikenhet och ser att han kanske har beställt helt obskyra grejer på postorder och så har man en hållhake på honom och tänker Inte konstigt att han fick sparken från Björnes Magasin.
Och när ska egentligen Hannes Holm höra av sig och vilja göra film om min blogg?
Men se filmen. Alltså Underbar och älskad av alla, inte min som handlar om när jag nästan blev osams med Jörgen Lantz. Den, och nu syftar jag fortfarande på Underbar och älskad av alla, var småtrevlig och man fick skratta lite. Det är absolut inte att förakta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar