När jag springer efter karlar

Idag har jag sprungit tillsammans med två vikingar på jobbet. Eller det var i och för sig efter jobbet, och "sprungit tillsammans med" är också något av en överdrift, det var mer att vi startade på samma ställe. Och så gastade vi "trevlig helg" till varandra efteråt. Men det låter ju rätt så trevligt att säga att man springer tillsammans. 

När vi stod på den så kallade startlinjen, a k a grinden utanför jobbet, sa jag tydligt till karlarna att jag inte tänkte hålla samma tempo som dem. För det första är det inte möjligt, eftersom jag vet sedan tidigare att båda två är avsevärt snabbare än jag. Det är ungefär som att ta rygg på två kenyaner och tro att man skulle kunna spurta förbi dem på upploppet. För det andra så...eller, ja det första räcker ju mer än väl som argument även om jag inte vill göda deras egon mer än nödvändigt.

Vår runda sträcker sig över ett industriområde, genom ett bostadsområde och så in i en liten skog, eller det är nog mer en större samling träd, och tillbaks igen. Efter första kurvan i skogen hann jag ifatt karlarna som stod och vilade. Eller de påstod att de väntade på mig, men deras perceptionsförmåga måste ha grava störningar för jag hade ju precis sagt att jag inte hade en tanke på att hålla deras tempo.

Den officiella versionen på måndag kommer att vara att de låg och slappade i varsin vilstol vid sidan av joggingspåret. Magnus hade en stor paraplydrink i handen och Christian en kall öl, båda lät sig villigt fläktas med palmblad av en uppasserska i bastkjol. Och sedan tog de en genväg tillbaks för att hinna före mig.

Så måste det ju helt enkelt vara?