Nu har jag läst ut boken "Pappadagar i råttans år" eller om det nu var "Råttadagar i pappans år". Skriven av Banarnes okända släkting Daniel Möllberg, eller det är väl inte riktigt bekräftat att det förhåller sig så. Men jag tror att en DNA-analys skulle peka i den riktningen.
Det var faktiskt en av de sämsta böcker jag läst på länge, och mycket riktigt tackade den här Banarne-släktingen Denise Rudberg i efterordet. Det förklarar ju en del, för är det någon som jag tycker skriver sämre än hela Harald Nyborgs avdelning för trädgårdsredskap så är det hon. Som Marion Keyes fast på svenska och ungefär hundra gånger sämre. Usch.
Det värsta är att jag av någon outgrundlig anledning läst flera av Denise Rudbergs böcker utan att ha någon rimlig förklaring till detta, för jag tycker verkligen inte om dem. Eller, den senaste jag läste, "Jenny", köpte jag faktiskt till min syrra, eftersom hon bor på samma ort som den utspelar sig på och hennes, min syrras alltså, sambo, för flera år sedan dock, också dumpade henne till förmån för hennes väninna och sådär, så det kunde vara lite kul tänkte jag. Men den var så otroligt dålig att jag inte kunde med att ge bort den. Och så undrar man om det inte borde vara obligatoriskt med lite research innan man skriver en bok. Till exempel finns det inget tåg som går direkt från Stockholm till Jönköping som det påstås i boken. Man måste alltid byta i Nässjö. Såna detaljer retar mig mer än vad som är rimligt, för jag tror inte alls det handlar om författarens frihet utan bara ren och skär dumhet.
Men åter till Banarnes alster.
Här följer en spoilervarning, om någon mot all förmodan skulle vilja sätta tänderna i denna så kallade bok.
I de första två tredjedelarna riktigt ångar sidorna av bitterhet. Det är ingen hejd på hur hemskt allting är för den frånskilde Alexander med delad vårdnad om de två sönerna, saknaden efter barnen, som han envisas med att hela tiden benämna "killarna" vilket irriterar mig mer än vad som är riktigt sunt, är avgrundsdjup, på jobbet går det väl bara sådär, hyran är hög och han hyr i andra hand av en skum typ, exfrun har träffat en annan och Alexander är SÅ bitter över det, och när han själv äntligen får till det med en av dagismammorna slaknar hans mandom. Och sen så blir han av med sitt jobb och uppfyller inte arbetsvillkoret för a-kassan utan förväntas överleva på obefintliga utbetalningar från alfakassan och hela misären kröns av att han får svamp i röven, en sån jävla onödig detalj att ta med, och hans husläkare vill dessutom inte ens skriva ut Viagra när han ber om det. Bara lyckopiller, men det kan han ju behöva i och för sig.
Men efter regn kommer solsken. Det börjar med att han ringer soc och får tid nästan med en gång, som om de inte hade annat att göra och som om inte vanliga dödliga får vänta i veckor på att få träffa en handläggare. Men Alexander får tid på stört hos en jätteschysst soctant som utan att tjafsa i onödan ger honom nästan tio papp rätt i näven, eller via en utbetalningsavi, men ändå. Och som om inte det vore nog så ringer de från en skola och nästan tigger om att han ska bli datalärare där, fastän han aldrig jobbat som lärare. Och han tackar förstås ja och de blir så glada att de ger honom lön direkt och betalt sommarlov får han också fastän han nästan inte hinner jobba alls innan sommarlovet. Och alla är så himla trevliga och har fikapauser jämt, och högstadieungarna är jätteglada över att det äntligen har kommit en lärare som kan något. Och som om inte DET vore nog så erbjuder den skumma typen han hyr sin lägenhet av honom att köpa sin farbrors lägenhet på Kungsholmen för i sammanhanget nästan inga pengar alls, eller åtminstone avsevärt mindre än marknadsvärdet, och banken krånglar först pyttelite eftersom Alexander inte har fast jobb, men då dyker bästa vännen upp som en räddande ängel och går i borgen för lånet och då blir banken generös och lånar dessutom ut en hundratusen till renoveringen. Och den skumma typen han hyr av förser honom med Viagra från svarta marknaden så när han, Alexander alltså, får till det igen med samma dagismamma så är erektionen säkerställd för all framtid och allt blir så bra och de blir lite kära i varandra och barnen kommer jättejättebra överens och den här mamman råkar ha köpt på sig en villa i Spanien, har inte alla det, och dit åker de på semester så fort Alexander börjar sitt glassiga betalda sommarlov. Och plötsligt kommer han dessutom riktigt bra överens med sitt ex också och funderar till och med på att gå på hennes och hennes nya mans bröllop.
Usch vad trött jag blir. Och det värsta av allt är att barnen, som är tre och fyra år, inte en gång bråkar, tjurar, trotsar, säger emot eller beter sig som barn i allmänhet gör. De är ständigt på "sitt sedvanliga strålande humör" och säger saker som "hejdå pappa, jag älskar dig" och vad de än hittar på så tycker alla att det är fantastiskt roligt precis hela tiden. Jamen eller hur. Inte en tår fälls av ett barn i hela denna bok, inte en röst höjs i någon enda föräldra-barn-konversation och alla är i harmoni och samklang med varandra precis hela tiden, även om Alexander råkar ha lite otur ibland med jobb, impotens och så var det den där svampinfektionen då. Men i stort sett är allt inbäddad i fluffiga rosa moln och man kan undra om Banarnes okända släkting överhuvudtaget har varit i närheten av någonting som liknar föräldraskap.
Tillåt mig betvivla.
Det var faktiskt en av de sämsta böcker jag läst på länge, och mycket riktigt tackade den här Banarne-släktingen Denise Rudberg i efterordet. Det förklarar ju en del, för är det någon som jag tycker skriver sämre än hela Harald Nyborgs avdelning för trädgårdsredskap så är det hon. Som Marion Keyes fast på svenska och ungefär hundra gånger sämre. Usch.
Det värsta är att jag av någon outgrundlig anledning läst flera av Denise Rudbergs böcker utan att ha någon rimlig förklaring till detta, för jag tycker verkligen inte om dem. Eller, den senaste jag läste, "Jenny", köpte jag faktiskt till min syrra, eftersom hon bor på samma ort som den utspelar sig på och hennes, min syrras alltså, sambo, för flera år sedan dock, också dumpade henne till förmån för hennes väninna och sådär, så det kunde vara lite kul tänkte jag. Men den var så otroligt dålig att jag inte kunde med att ge bort den. Och så undrar man om det inte borde vara obligatoriskt med lite research innan man skriver en bok. Till exempel finns det inget tåg som går direkt från Stockholm till Jönköping som det påstås i boken. Man måste alltid byta i Nässjö. Såna detaljer retar mig mer än vad som är rimligt, för jag tror inte alls det handlar om författarens frihet utan bara ren och skär dumhet.
Men åter till Banarnes alster.
Här följer en spoilervarning, om någon mot all förmodan skulle vilja sätta tänderna i denna så kallade bok.
I de första två tredjedelarna riktigt ångar sidorna av bitterhet. Det är ingen hejd på hur hemskt allting är för den frånskilde Alexander med delad vårdnad om de två sönerna, saknaden efter barnen, som han envisas med att hela tiden benämna "killarna" vilket irriterar mig mer än vad som är riktigt sunt, är avgrundsdjup, på jobbet går det väl bara sådär, hyran är hög och han hyr i andra hand av en skum typ, exfrun har träffat en annan och Alexander är SÅ bitter över det, och när han själv äntligen får till det med en av dagismammorna slaknar hans mandom. Och sen så blir han av med sitt jobb och uppfyller inte arbetsvillkoret för a-kassan utan förväntas överleva på obefintliga utbetalningar från alfakassan och hela misären kröns av att han får svamp i röven, en sån jävla onödig detalj att ta med, och hans husläkare vill dessutom inte ens skriva ut Viagra när han ber om det. Bara lyckopiller, men det kan han ju behöva i och för sig.
Men efter regn kommer solsken. Det börjar med att han ringer soc och får tid nästan med en gång, som om de inte hade annat att göra och som om inte vanliga dödliga får vänta i veckor på att få träffa en handläggare. Men Alexander får tid på stört hos en jätteschysst soctant som utan att tjafsa i onödan ger honom nästan tio papp rätt i näven, eller via en utbetalningsavi, men ändå. Och som om inte det vore nog så ringer de från en skola och nästan tigger om att han ska bli datalärare där, fastän han aldrig jobbat som lärare. Och han tackar förstås ja och de blir så glada att de ger honom lön direkt och betalt sommarlov får han också fastän han nästan inte hinner jobba alls innan sommarlovet. Och alla är så himla trevliga och har fikapauser jämt, och högstadieungarna är jätteglada över att det äntligen har kommit en lärare som kan något. Och som om inte DET vore nog så erbjuder den skumma typen han hyr sin lägenhet av honom att köpa sin farbrors lägenhet på Kungsholmen för i sammanhanget nästan inga pengar alls, eller åtminstone avsevärt mindre än marknadsvärdet, och banken krånglar först pyttelite eftersom Alexander inte har fast jobb, men då dyker bästa vännen upp som en räddande ängel och går i borgen för lånet och då blir banken generös och lånar dessutom ut en hundratusen till renoveringen. Och den skumma typen han hyr av förser honom med Viagra från svarta marknaden så när han, Alexander alltså, får till det igen med samma dagismamma så är erektionen säkerställd för all framtid och allt blir så bra och de blir lite kära i varandra och barnen kommer jättejättebra överens och den här mamman råkar ha köpt på sig en villa i Spanien, har inte alla det, och dit åker de på semester så fort Alexander börjar sitt glassiga betalda sommarlov. Och plötsligt kommer han dessutom riktigt bra överens med sitt ex också och funderar till och med på att gå på hennes och hennes nya mans bröllop.
Usch vad trött jag blir. Och det värsta av allt är att barnen, som är tre och fyra år, inte en gång bråkar, tjurar, trotsar, säger emot eller beter sig som barn i allmänhet gör. De är ständigt på "sitt sedvanliga strålande humör" och säger saker som "hejdå pappa, jag älskar dig" och vad de än hittar på så tycker alla att det är fantastiskt roligt precis hela tiden. Jamen eller hur. Inte en tår fälls av ett barn i hela denna bok, inte en röst höjs i någon enda föräldra-barn-konversation och alla är i harmoni och samklang med varandra precis hela tiden, även om Alexander råkar ha lite otur ibland med jobb, impotens och så var det den där svampinfektionen då. Men i stort sett är allt inbäddad i fluffiga rosa moln och man kan undra om Banarnes okända släkting överhuvudtaget har varit i närheten av någonting som liknar föräldraskap.
Tillåt mig betvivla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar