Men här är det bara normalt.

Dagens irritationsmoment så här långt är när man läser i folks bloggar och ser att de stavar vissa ord med två j. Det vore väl en sak om det handlade om den så kallade dagens ungdom, för dagens svensklärare verkar ju inte heller kunna stava bättre än trädgårdsredskap. De, dagens ungdom alltså, inte svensklärarna eller trädgårdsredskapen, kan möjligen vara ursäktade, ty de veta icke vad de göra. Vad svensklärarna ska ha för ursäkt för att inte kunna stava är sånt jag ligger vaken om nätterna och tänker på utan att för den sakens skull hitta någon förklaring. Det är inte bara oförklarligt, det är tragiskt också.
Men när det handlar om folk i ens egen ålder, som fått stavfelen rättade med rödpenna och därför borde veta bättre, men som ändå skriver "grejjer" och "hejja" så finns det inga som helst ursäkter. Det är dessutom så fult att jag vill kaskadkräkas över tangentbordet när jag ser det. 

Hör upp nu. Det finns inte ett enda svenskt ord där bokstaven j någonsin dubbeltecknas. Det finns mig veterligen inga engelska ord heller, annars brukar ju folk inte ha något emot att hänvisa sina egna stavningstillkortakommanden på det anglicistiska strypgrepp som sakta men säkert utarmar ärans och hjältarnas språk. 

Men när det gäller bokstaven j är det så enkelt. Ett (1) j. Alltid. Inga undantag. Ska det vara så svårt att förstå? Och om ni tror det är tufft att skriva "hajjar du" när man är född tidigare än 90-talet så kan jag tala om en sak. Det är det inte. Det är bara pinsamt.