Idag var det av olika orsaker lite eländigt. Kroppen var sliten och hjärnan trött. Puppan och jag beslöt oss för att hyra film och bara slappa hela söndagskvällen lång.
Jag föreslog på skoj att vi skulle hyra en dokumentärfilm om gruvarbetarstrejken i Svappavaara, men det gjorde vi inte. Istället valde vi "Se upp för dårarna", en svensk dramakomedi i regi av Helena Bergström.
Jag gillar svensk film i allmänhet men är inte överdrivet förtjust i Helena Bergström som skådespelerska. Jag tycker att hon är rätt så onyanserad och bara bra på att spela kvinna-i-tårar-på-gränsen-till-hysterisk och det kan väl inte vara så himla svårt. Men det var nästan så jag önskade att Colin Nutley skulle göra som Richard Hobert, sju långfilmer på något tema och ge frun huvudrollen...eller ja, det har han väl i princip redan gjort. Men jag menar så att Helena Bergström kan fortsätta vara skådespelerska och ge fan i att regissera. För "Se upp för dårarna" var ingen höjdare. Utan att överdriva så mycket kan jag nog säga att den var för jävla dålig.
(Även om filmen var väldigt väldigt förutsägbar så lägger jag ändå in en liten spoilervarning här)
Två brudar som söker till polisskolan, en turkisk fader som är hjärtkirurg men jobbar som tunnelbaneförare, frun har lämnat honom och han är SÅ bitter, fast ändå snäll och känslosam så det bara visslar om det. Brudarna blir superbästisar på nolltid, ingen av dem verkar för övrigt ha några andra vänner. Fast den ena har pojkvän och första gången pojkvännen träffar den andra bruden förstår man att det kommer att hända något mellan dem. Och naturligtvis händer det, och bruden (den ena) blir topp tunnor rasande kontra ångerfull (den andra). Men efter ett tag inser hon (den ena) att det nog var lika bra att det tog slut och så är de superbästisar igen. Och så sätter de dit en polisskoleaspirant som använder en agilityklubb som täckmantel för vapensmuggling. Och Turkiets utrikesminister, som råkar vara en gammal skolkamrat till tunnelbaneförare-och-hjärtkirurgspappan, får en hjärtattack under ett besök i Sverige och väser fram i ambulansen att ingen annan än hans gamle vän får operera honom. Och repliken Respektera patientens önskemål! klingar i detta sammanhang inte alls falskt i landstingslokalerna, och en hel skvadron med poliser jagar ner i tunnelbanan för att hämta tunnelbaneförare-och-hjärtkirurgpappan och han iväg som ett jehu, men får inte operera för de måste följa svensk lagstiftning, äntligen ett korn av verklighet hinner man tänka innan den svenska hjärtkirurgen tar oss åter till filmens värld genom att säga att hon skulle vara hedrad om han ville assistera och helt plötsligt får han operera i alla fall. Och det går så bra och vips blir han erbjuden jobb på thoraxkliniken och frun har kommit tillbaks och dottern kommer in på polisskolan och det gör den andra bruden också och hej och hå och så var filmen slut.
Och jag har läst att Helena Bergström är hästintresserad och älskar att rida, men hur man bara kan med att göra så tafatta ridscener som i den här filmen är en gåta. Det finns INGEN som galopperar eller ens travar in på stallplanen efter en ridtur. Och kan skådespelerskan ifråga inte ens kan rida lätt i trav så finns det väl alla skäl i världen att välja skritt. Kan man ju tycka.
Jag tror faktiskt det hade blivit bättre med gruvarbetarstrejken. Nästa gång ska jag nog stå på mig mer. Fast då väljer nog Puppan att avvika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar