Knubbis kändes seg som kola och han har inte precis jättemycket egen motor, men jag bestämde mig för att ange tonen från första skrittsteget, och sen fick jag jobba! Ja, han med för den delen, men jag fick verkligen rida i varje steg. Kände att han gick fram mycket bättre än de senaste gångerna jag ridit honom och höll inte heller på att slå med huvudet som han också har gjort och då har jag tänkt att det är som han är känslig i munnen och jag är för stum/okänslig och så har jag lättat i handen, men det har inte precis hjälpt. Nu höll jag emot och drev framåt och det var lite vägen att gå, kände jag.
Vi red markarbete med bommar i trav och galopp, och det gick väl rätt bra. Men mest slet vi med den där obefintliga framåtbjudningen. Knubbis verkar ha en komfortzon som är oändligt stor, och han är inte beredd att lämna den utan tungt vägande skäl. Sedan måste man passa honom för läktaren också, för där ser han ibland spöken och då drar han som en avlöning. Tur vi bara har läktare på ena kortsidan av ridhuset i alla fall. Första gången jag red honom visste jag inte det utan bara red förbi läktaren vid C och i nästa sekund befann jag mig uppe vid A. Det har blivit mycket bättre, men han testar alltid lite så man måste alltid vara beredd.
Aja, nu hoppas jag att Köttbullen blir bra. Ridlärare A trodde och hoppades att hon bara hade sträckt sig. Det har ju precis varit teorivecka och hästarna har vilat så det kan ju inte direkt vara som hon är överansträngd, tycker man ju. Men sånt kan man ju aldrig så noga veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar