Igår red vi en sån övning som jag skulle ha velat rida på Knubbis förrförra torsdagen, eftersom han är så välskolad och kan sina saker (om än att han är rätt motvillig att dela med sig av denna kunskap emellanåt), det var först skänkelvikning över hel diagonal, sedan öppna längs med en hel långsida, sedan sluta längs med en hel långsida och sedan först tiometersvolt, sedan öppna, ny volt och sedan sluta och sedan skänkelvikning längs med kort diagonal i ett svep så att säga. Det där är ju INTE Köttbullens starka sida, även om skänkelvikningarna ändå börjar likna något som kan kallas skänkelvikning emellanåt. Igår hade hon gått lektionen innan och nu hoppas jag verkligen att det är hennes tur att bli klippt snart för hon liknar mest ett utegångsfår och var svettig redan när jag tog över henne även om det är en nybörjargrupp som inte direkt rider jättehårt. Men hon kändes pigg och fin och härlig i formen. Öppnorna gick sådär, slutorna inte alls men skänkelvikningarna: inte så tokigt för att vara hon. Känslan var ändå härlig även om hon ibland spjärnade emot sådär som hon kan göra ibland, men tror det handlar om att hon inte förstår vad som ska göras. Försöker ju då att inte gå i clinch utan istället låta henne få lite space och sedan börja om igen.
Efter ridningen kom en tjej som back in the days var med i det gäng ponnyungar som hängde i stallet och som jag delvis också hängde med i stallet när min dotter var liten, fram till mig i stallgången och sa något i stil med Gud vad DUKTIG du är! och förklarade att hon bara sett Köttbullen asa sig fram på nybörjarlektioner på sitt i det sammanhanget rätt så oengagerade sätt. Kul att det ändå ser någorlunda skapligt ut när det känns bra! Har en bild sparad på telefonen som jag drar fram och visar ibland där man först ser ett jätteflott dressyrekipage med texten What you think it looks like och sen ser man en karl som minst sagt ograciöst skumpar fram på en kamel, och så texten What your instructor sees. Alla vet känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar