Igår var en sån där dag när det kändes som att jag inte fick något gjort överhuvudtaget. Hade bara ett enda möte inbokat så borde ha hunnit massor, men njaää, det blev varken hackat eller malet av någonting tyckte jag. Vad jag än försökte ta tag i så stötte jag på olika former av patrull, det känns ju sådär, men det är väl bara att bita ihop och ta nya tag.
Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, satte mig sedan med Hästnet-appen och fantiserade om hästar jag ville köpa. Ett säkert tecken på stress, hahaha. Det är ju inte så att ens problem försvinner för att man skaffar en häst, tvärtom får man en hel säck med nya. Och det vet jag ju, men sen filtrerar jag på Irish Cob och fjordingar och tittar på bilder och ser filmklipp och drömmer mig bort en stund.
Åkte till stallet, red, sa Gud vad skönt att komma hem tidigt för en gångs skull eftersom hästarna har börjat sova inne den här veckan och man därför slipper gå kilometervis till hagarna. Sen stod jag ändå kvar i stallgången och babblade i nästan en timme efter att jag var klar, hehe. Kom i alla fall hem vid 20.30 så det var väl rimlig tid.
Idag är det fredag, härligt! Planen är att återupprepa åtminstone vissa delar av förra fredagen, detvillsäga: promenad i mina gamla hoods, sedan veckohandling på Willys och sen hem och kanske träna lite om jag är in the mood, annars slappa. Ska också svänga inom Jula på hemvägen och köpa nån låda som min man ansåg var livsviktig att ha i sin ägo, samt till affären i byn för att hämta ett paket från Matsmart.
Imorgon ska jag till stallet för möte i tävlingskommittén och sen är det inte så värst mycket mer inbokat. Insåg också att det bara är TVÅ veckor kvar till mitt lyxiga höstlov, som dessutom inleds med en helg där min man ska åka till Köpenhamn, detvillsäga egentid för undertecknad. Ja, för honom också såklart. Han har dessutom bokat in en motsvarande helg i novemer, fast då ska han åka med en kompis. Det låter ju lite hemskt att ens första tanke är YAY! men det har ju ingenting med honom att göra. Alltså inte som att han är så påfrestande att det är en lättnad att han inte är hemma, tvärtom är han nog den människa som respekterar mitt oändliga behov av egentid mest och aldrig att han blir sur för att jag utan att diskutera med honom först ständigt planerar och bokar in saker som innebär att jag är borta var och varannan kväll och helg. Men det är någonting med den här (självvalda) ensamheten som ligger otroligt högt upp på om inte Maslows så åtminstone min behovstrappa. Eller är det lågt det ska ligga för att man ska markera viktigheten i det? Har nog aldrig fattat det riktigt.
AJA. Nu ska jag beta av den här arbetsdagen, HAJ Å IVAJ som man säger i Skåne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar