Hoppas jag får en ponny idag, tänkte jag självsäkert när jag var på väg till min igenridningsgrupp, för till skillnad mot Bästa Måndagsgruppen™ så vet jag att de använder rätt många av de större ponnyerna i den gruppen, de går väl inte lika mycket på tisdagar som på måndagar får man väl anta dårå. Men nehe, när jag kom fram till stallet och läste på listan så var det Jättinnan som stod vid mitt namn. Henne har jag ju inte ridit sedan hösten 2022 när hon var ny. Då var hon väldigt trevlig, fast stor förstås, men så cool och ambitiös och trevlig att sitta på. Sen framåt vårkanten så började hon bli allmänt tjurig och satte sig på tvären på alla möjliga vis och så visade det sig att det man först tolkat som allmän stoighet var en gammal skada som säljaren naturligtvis inte informerat om för det gör de väl bara om de är hotade till livet. Sen fick hon vila jättelänge och satts sedan igång försiktigt ännu längre och reds därefter väldigt sparsamt en period och det var väl nästan först i år som hon började gå lite mer. Det var bara att klättra upp och HJÄLP vad stort det kändes. Men hon var nästan precis lika mjuk och trevlig som jag mindes henne, så det var ändå kul. Vi red markarbete och övningen var som en bana fast med bommar som man skulle rida på i galopp som om de vore hinder. Där gick det gick undan, kan jag säga. Eller åtminstone kändes det som att det gjorde det. Minns en gång på 90-talet när vi hade en hopptävling som avslutning på ett ridläger och vi blev filmade, och det kändes som att man red jättesnabbt och att hindren var jättehöga, och när man sedan såg filmen efteråt så var det en rätt beskedlig lunk över rätt beskedliga hinder. Jaja. Känner mig nöjd i alla fall. Och lite modig, hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar