Post Tjejmilen

Halli hallå, här kommer en rapport från andra sidan, som det ju känns när i alla fall den här lantisen har överlevt en tripp till storstaden. Var orimligt stressad över att a. bussen skulle vara inställd (för det är den ibland) och b. tåget från Ankeborg skulle vara inställt (för det är det ibland) så att c. Jenny och jag inte skulle kunna sammanstråla i Hässleholm som planerat. Men allt gick vägen. Bussen gick i tid, jag var därför framme strax efter 11 och fick en timme att döda i Ankeborg. Bestämde mig för att gå till Subway och köpa lunch som vi skulle kunna äta på tåget, men backade ut på grund av den massiva kö av hungriga skolungdomar som fyllde lokalen. Gick istället till Espresso House och köpte en cappucchino för FEMTIOTVÅ KRONOR. Höll på att smälla av, men det var ju så dags. Är ju aldrig ute på såna ställen så  jag har helt uppenbart inte hängt med i prisutvecklingen, jag tänkte att det kanske skulle kosta 20 spänn eller så. Haha. 

Tåget gick i tid och i Hässleholm hade vi tid att gå till Subway och köpa varsin macka. Tåget till Stockholm gick också i tid och allt var frid och fröjd ända tills vi kom till strax utanför Södertälje för där stod tåget still i över en timme. Synd om dom som skulle med anslutande tåg, vi skulle ju bara ta oss till hotellet och därifrån till expon och hämta nummerlappar och tillbaka till hotellet igen så vi kände ingen stress. Då. Sen kom vi fram och jag hade rekat vilken tunnelbana vi skulle ta och vi hade köpt biljett i appen och allt gick jättebra tills vi kom fram till Karlaplan eller var fan vi nu var, där stod vi länge och kliade oss i huvudena och fattade inte vilken uppgång vi skulle ta för att på snabbaste sätt ta oss till hotellet, men till slut kom vi upp ur underjorden och sen skulle det bara vara att gå 550 meter så skulle vi vara framme, fast vi gick väl mer än 550 meter åt fel håll innan vi fattade det. Men det var ju bara att vända och knata i motsatt rikning. Sen kom vi fram till hotellet, langade in väskorna och begav oss ut i vida världen för att ta oss till Gärdet, och fram kom vi, förmodligen via världens omväg per tunnelbana för det var nog egentligen bara en station men vi åkte på fel håll och fick åka till T-centralen och vända, men till slut kom vi ju in i området där det fanns skyltar att följa. Där började vi ändå känna oss lite stressade, för det var en bra bit att gå, en rejäl kö att stå i till nummerlappsutdelningen och sen höll vi aldrig på att komma ut ur det där himla expot, för det var byggt som en djävla Skinnerbox så att man var tvungen att passera allt innan man kom ut. Stressen gällde att vi skulle hinna tillbaks till hotellet innan den middag som ingick i priset slutade serveras. Vi var ju egentligen inte särskilt långt därifrån, men både Jenny och jag har Sveriges, ja kanske norra Europas sämsta lokalsinne och båda har också ett i den kontexten grandiost självförtroende och tror att vi ska hitta och/eller känna igen oss (vi har ju ändå sprungit några Tjejmilen förut). Meningen Det KÄNNS som att det är hitåt, uttalades fler gånger än vad det var rimligt, och visade sig 100 % av gångerna vara fel. Men vi hittade tillbaks efter lite kringelikrokar, och vi hann till middagen (viktigast). Sen var vi så trötta av allt resande och alla intryck att vi i princip bara gick upp och lade oss.

På lördagen var det hotellfrukost, hurra! Sen bestämde vi oss för att i sakta mak flanera bort mot Gärdet, vi bodde ju ändå på Östermalm så det var ju inom rimligt gångavstånd. Vi bytte om, nålade på oss våra nummerlappar och begav oss ut i det relativa vimlet av likasinnade som vi kunde ta rygg på och faktiskt komma fram utan några som helst avvikelser. Sen hade vi rätt mycket tid att fördriva innan start, men vädret var fint och stämningen på topp. 

Själva loppet var en blandad upplevelse. Jag älskar Tjejmilen för det är så peppigt och inkluderande och härligt och fastän man ändå är lite allergisk mot såna där äppelkäcka KOM IGEN NU DÅ ALLA TJEJER-människor så står man plötsligt där i startfållan med armarna i vädret och jublar. Sen jublades det i och för sig inte så mycket för min del. Var ju hos Fotspecialisten i torsdags och han diagnosticerade flinkt ett överansträngt senfäste ovanför vänstra fotens pektå (den jag haft problem med hela tiden, fast tidigare har det varit mer distinkt i den tåns grundled och nu har smärtan varit mer diffus och liksom strålat upp på fotens ovansida på ett mycket oskönt sätt), och sa Du får vara med på Tjejmilen men sedan ska du VILA. Fast vila innebär bara att jag inte ska springa och inte heller göra några rehabövningar, jag får promenera och träna annat. Okej, så här med facit i hand så var det väl inte jättesmart att springa 10 kilometer på asfalt med barfotaskor när man a. har ont i en tå, b. inte har tränat någonting på asfalt. Sprang inte alla 10 heller, för det var c. skitvarmt, som alltid när jag springer ett lopp, och jag hade ju d. inte kunnat träna de senaste veckorna på grund av ovan nämnda tå/senfäste. Sprang väl kanske hälften och gick hälften, det var ändå en härlig upplevelse även om smärtan i tån/foten förtog en hel den av härligheten. Men det var så trevlig stämning och man blir så pepp.  Det var också en ny bansträckning, så en del av loppet gick så att man liksom mötte dom som var längre fram vilket var rätt coolt (ännu coolare när man var "dom som var längre fram", hehe). Sen missade jag 8-kilometersskylten, vilket också var härligt för när man börjar tycka att FAAN vad den sjunde kilometern var lång och dryg och så kommer man fram till 9-kilometersmarkeringen vilket ju innebär att man snart är i mål. 

Mobiliserade lite kraft för att spurta in i mål och samtidigt slumpade låtlistan fram en sån mäktig låt som passade så himla bra för att avsluta denna kraftprövning, men kanske 10 meter innan målet så var det en lite äldre dam som ramlade omkull precis bredvid mig. Jag och en annan medtävlande stannade och hjälpte henne upp, hon hade slagit i huvudet och det bara pissade blod, hon måste ha gått på något blodförtunnande? för det var rena rama blodbadet. Gastade på funktionärer som kom och tog hand om henne, gastade att de fick ta dit sjukvårdare för jag tycker nog att de var lite lamslagna men de hade kanske inte heller förväntat sig Stockholms blodbad på upploppet. Hon blev i alla fall omhändertagen och sedan kunde jag lufsa i mål, helt ograciöst. Fick använda hela den flaska vatten man fick efter målgång till att tvätta bort en okänd dams blod från mig själv, hoppas det gick bra för henne (och att hon inte hade någon blodsmitta, GULP). 

Letade mig från målet till en staty föreställande Dag Hammarsköld där Jenny och jag hade bestämt att återsamlingsplatsen för oss var. Satt där en stund och väntade på Jenny som startade i en senare startgrupp. Jenny hade rekat att vi skulle gå till Radiohuset och därifrån ta en buss som sedan skulle ta oss till en hållplats ganska nära hotellet. Vi var ju inte direkt ensamma om denna tanke (även om inte alla bodde på samma hotell som vi) och bussen var minst sagt KNÖKFULL, det kan omöjligt ha varit lagligt att köra på det sättet? Packade sillar har det rymligt i jämförelse, och det fanns cirka noll procent luft att andas, kändes det som. Men till slut kom vi fram och kunde knuffa oss av och släpa oss till hotellet och den väntande eftermiddagsfikan och den påföljande duschningen. Sällan har något smakat så gott, känts så uppfriskande och en säng varit så skön. AAAH. Vi låg i sängarna och stönade av välbehag samtidigt som vi kollade på sändningar från Paralympics, det kändes lite som att det var där vi hörde hemma. Sedan masade vi oss i sakta mak ner till restaurangen för middag och sedan blev det sängläge igen. Vi ska inte ut på en liten kvällsjoggingtur? sa Jenny och vi skrattade oss halvt fördärvade vid det orimliga i den tanken. 

Det var två stela och haltande (Jenny har en halvläkt stressfraktur i ena foten) "tjejer" som hasade ner till hotellfrukosten nästa morgon. Tåget hem skulle avgå 13.21 och vi hade bestämt att vi skulle ta en tur till Fotografiska för att ändå göra något litet kulturellt när vi ändå var i huvudstaden. Det var förfärligt besvärligt, för det var någon ombyggnad så alla rulltrappor var avstängda och vi fick släpa våra sletna kroppar och tunga väskor uppför många och långa trappor innan vi kom fram (vi gick ju såklart lite fel här också). Fotografiska var okej, fast det var bara en utställning (Shepard Fairey) som jag gillade, sen var det en (Feng Li) som jag tyckte var nästan lite äcklig och två (Jeff Cowen och Valtýr Daregard) som kändes lite jaha liksom, varken bu eller bä. Slut på rapport från kulturtanten. Köpte en fotobok av Erik Johansson för dyra pengar i shopen, tycker egentligen fotoböcker är slöseri med pengar för ärligt, hur ofta tittar man i dom efter att ha bläddrat igenom dom första gången? Men gillar Erik Johanssons bilder jättemycket så nu djävlar skulle jag unna mig, tänkte jag. Sen släpade vi oss tillbaks till stationen bara för att få veta att det var en brand utanför Nässjö och alla tåg på den sträckan var försenade. Om man bara hade fått gå ombord och sätta sig, var en mening som uttalades mer än en gång under väntetiden, men tåget stod någon annanstans och väntade så det var bara att sitta och glo, stå och glo samt gå runt i affärer och glo. Men till slut kom vi iväg och i slutändan visade det sig att jag hann med tåget från Hässleholm och slapp sitta där och vänta kanske en timme på nästa tåg en söndagskväll. Roligare kan man ju ha det. 

Igår var jag ledig och GUD. VAD. SKÖNT. DET. VAR. Haltade ut i skogen med hundarna, tog till och med fram mitt inlägg som jag inte använt på evigheter för att försöka avlasta senfästet lite. Kom hem, tränade pilates, gjorde tonfiskssallad till lunch. Haltade ner till bibblan för att lämna tillbaks två böcker. Har du ingen reservation att hämta, det var inte likt dig, sa Bibliotekarie-Eva, och jag höll med om att det kändes konstigt att gå tomhänt därifrån så jag botaniserade lite och hittade en bok som jag lånade. Haltade sedan hem, tog ett fotbad för Fotspecialisten har sagt att all cirkulation är av godo, vet i och för sig inte om fotbad främjar cirkulation men det borde ju göra det. Avbokade min ridning på kvällen, dels för att det var hoppning och dels för att jag bara inte kände för att ge mig iväg någonstans. Jag och min man såg klart filmen Leave the world behind istället, den var faktiskt inget vidare och slutade jättekonstigt, man fick ju liksom inte veta någonting? 

Nu väntar ett par veckor med en massa grejer, förutom rövmycket jobb. Idag: tandläkaren efter jobbet, sen hem och så tillbaks till stan igen för tävlingsmöte i stallet. Imorgon kväll är det styrelsemöte, på torsdag ska jag lämna bilen för byte av vindruta och sen är det ridning på kvällen. På fredag ska jag köra till Dalby efter jobbet för att hämta Remus' aska :( Sedan är det TACK OCH LOV ingenting inbokat i helgen vad jag vet. Plus att KonsultGubben ska vara ledig två veckor så man slipper i alla fall ha honom hovrande omkring sig. Jaja, nu kör vi, september here I come.