Igår kom det som ett mörker och en känsla av meningslöshet över mig som jag verkligen inte varken kände igen eller tyckte det fanns fog för. I normala fall glider jag rätt så obekymrad fram genom livet, såklart har jag också perioder när saker går mig emot och allt känns strävt och motigt, men jag är rätt så bra på att stånga mig igenom problem och så tar man en ostmacka och så är det bra sen. Sen kanske det beror på att mina såkallade problem bara är en piss i Mississippi jämfört med andras, men det där med att liksom tävla om vem som har det värst är ju ändå väldigt meningslöst enligt mig. I alla fall. Fan vet vad som hände. Jag hade varit på verkstan och hämtat bilen, betalat 6400 sura kronor och bokat en ny tid för naturligtvis hittar dom alltid fler grejer som behöver fixas än vad som ingår och hinns med i servicen. Men det är ju bara att gilla läget. Har nu också bokat tid för besiktning dagen efter nästa vända på bilverkstan, vilket var sista steget i trestegsraketen "att ha bil" där steg ett var "byta framruta" och steg två "service".
Efter det jobbade jag lite till, vilket inkluderade skicka hem en person i mitt team som en annan person beordrat att jobba över tills ditt och datt är klart, vilket i princip innebar att den personen bara skulle sitta kvar på jobbet och vänta i flera timmar för att sedan klicka på "ok", något som jag lika gärna kunde fixa hemifrån. Personen i mitt team blev glad, den andra personen som eventuellt hade ett överkört manligt ego att vårda var eventuellt mindre glad men det är ju inte mitt problem. Betade dessutom av en REJÄL surdeg som damp ner i inkorgen häromdagen och det känns ju alltid bra att kunna bocka av. Per definition var det väl ingen surdeg för så himla länge hade den inte legat, det var mer en arbetsuppgift som bara ingav känslan av ÅH NEJ VAD JOBBIGT, JAG VILL INTE! Fast som med dom flesta surdegar så var det inte så farligt när man väl tagit tag i det. Tog kanske en timme och sen var det klart. Men ändå kändes det inte bra sen på kvällen. Hade ingen lust att göra någonting, tyckte ingenting kändes roligt så klockan 19.15 var det jag som gick och lade mig och började läsa-om Dolores Claiborne eftersom jag tidigare på dagen lyssnat på Stephen King-podden där de pratat om den, fast filmversionen. Ska väl inte säga att det muntrade upp för det är ju en rätt mörk berättelse, men en god bok har ju aldrig skadat någon.
Och idag känns allt som vanligt, så kanske var det bara rastlöshet? Aja, skitsamma. Idag är jag i alla fall tillbaks på jobbet, känns som en evighet sedan jag var här fast det är ju bara en dryg vecka. Om jag inte skulle haft bilen på verkstad så hade jag nog varit tillbaks i onsdags. Min man är på bättringsvägen så kanske vi kan ha en trevlig helg åtminstone. Nu ska jag jobba satan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar