onsdag 15 juni 2022

Lite smått och gott

Igår var jag hos Laserkvinnan för behandling. Tycker nog att det börjar kännas rätt så bra, men som vanligt vet man ju inte om det är ett resultat av behandlingen, rehabträningen, kroppens egna förmåga till läkning, slumpen eller om det är alltihop i en skön kombination? Skit samma, bara det hjälper. Är såklart inte BRA, för hur skulle det se ut om man bara kunde dansa fram genom livet på lätta fjät när man istället kan dväljas i plågor? Men i alla fall bättre. Kämpar på med min rehab och fantiserar om att kunna springa, om så bara 2 km. Är så sugen på denna KICK som fan inte går att ersätta med något annat. Är inte där än, men kanske någon gång? Hoppas i alla fall, eller nu låter det ju som att jag tror att det är Ödet som styr och det vet jag ju att det inte är eftersom rehabträning built this body. 
När man var ung och tuff så kunde man ju göra vad som helst för att slippa röra sig en meter i onödan (och ändå var man smal som en pinne, men det måste ju bero på att man hade alternativet "ta en cigg" istället för att äta), och nu vill jag inget hellre än att svettas och flåsa i löparspåret (eftersom man inte längre har alternativet "ta en cigg" istället för att äta, och ser ut därefter), men då ska det vara ett helt omöjligt projekt. Det är som att man aldrig är i synk med någonting. När jag var tonåring så ville alla killar bara ligga medan man själv på sin höjd ville hålla handen och att det ändå skulle vara vi för evigt. Under min senaste singelperiod (dvs innan jag träffade min man) så ville jag kanske inte BARA ligga, men var i alla fall inte direkt ute efter något seriöst och långvarigt. Men nehe, då verkade alla killar bara vara ute efter  "att hitta en livskamrat". Men vad i helvete?

Från det ena till det andra. Skilda världar har börjat gå i repris! Sommaren är räddad! sms:ade min dotter när jag informerat henne om denna viktiga händelse. Vi har båda en förkärlek för svenska serier. Varuhuset, Goda Grannar, Tre Kronor, Rederiet, you name it, vi älskar (att hata) dom. Och Skilda Världar alltså! Den följde vi slaviskt när det begav sig, i alla fall de första åren. Sen var det väl med den som med allting annat, det blev väl lite väl urvattnat och på den tiden var man ju dessutom tvungen att passa en tid i tv-tablån så ett missat avsnitt var lost and gone forever. Fram tills nu då! Nu har vi bestämt att vi får se 15 avsnitt per vecka (de är väl bara typ 22 minuter långa) och sen ska vi ha ett samkväm och diskutera händelseutvecklingen varje måndag. Hehe. 

Lyssnade på Snedtänkt med Kalle Lind där Staffan Ling var gäst. Han (Staffan) lät precis som han alltid har gjort. Googlade och kom fram till att Staffan Ling är 78 år. Röstmässigt skulle han lika gärna kunna ha passerat som en 28-åring. Hur kommer det sig att vissa gamla människor får en sån där liksom knarrig och darrig röst och andra inte? Det är sånt jag funderar på när jag inte har viktigare saker för mig. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar