För er som legat sömnlösa och undrat hur det gick på mitt oförberedda styra-upp-möte igår kan jag meddela att det gick bra. Eller hyfsat. Hade lite fördel för av de som jag hade möte med var en ny och en visserligen inte så ny men har inte så bra koll. Då är det ju lätt att framstå som att man är THE EXPERT OF something something. Det är väl mest språket som är problemet kan jag känna. Jag brukar aldrig förbereda vad jag ska säga, för jag har i regel bra koll och sedan tänker jag liksom ut vad jag ska säga under tiden som jag pratar, det är som att det sitter ett litet ramminne och buffrar kommande meningar. Är såkallat kvick i både ord och tanke och väldigt sällan svarslös utan kan babbla på rätt så rappt oavsett vad för ny information som kommer till mig under samtalets gång. Men när jag ska prata engelska så funkar inte det systemet hundraprocentigt, för ibland kan jag inte alla ord. Jag kan inte riktigt säga vilket språk jag tänker på, men jag tror att merparten av tankearbetet sker på svenska och så översätter jag lite efter hand som meningarna jag kommer att säga har kristalliserats, vilket ju sker under tiden som jag pratar. Så ibland känner jag när jag har påbörjat en harang att jag inte har en aning om hur jag ska översätta själva slutklämmen. Det här skulle man ju kunna lösa genom att helt enkelt börja prata lite långsammare, men det ligger inte riktigt för mig. Får väl jobba på mitt ordförråd istället så löser det sig väl. Jag hade bra betyg i språk i skolan och har rätt lätt för mig SÅ, men sen har det gått en herrans massa år utan att jag har behövt använda engelska annat än vid enstaka tillfällen och då är man ju mer än ringrostig, och så känner man att det blir lite jobbigt och så undviker man det just för att det är lite jobbigt och så utvecklas man inte utan istället blir det något av en ond cirkel. Jobbar med tanken att allt inte behöver vara perfekt, det är ju inte som att jag ser ner på människor som inte har svenska som modersmål om de inte har 100 % rätt grammatik eller ett ordförråd som är hämtat från Svenska Akademien, huvudsaken är ju att man förstår varandra. Det omvända borde ju också gälla, kan man ju tycka, och det gör det säkert också. Men ändå lite jobbigt när man sitter på möten och det känns som att man språkmässigt bara är snäppet ovanför Morgan och Ola-Conny.
JAJA, skitsamma. Igår var jag ute och provkörde KARIN, på hemmaplan då alltså. Många saker har faktiskt hänt med elcyklar sen jag köpte min förra (Maja). Bland annat väger inte batteriet ett ton längre. På riktigt, det som hör till Maja kändes det ibland som att jag knappt orkade lyfta när det skulle tas av och tas in och laddas. Framför allt när det skulle baxas in och ut och man samtidigt skulle ha sin cykelväska, matlåda och alla andra jobbgrejer. Men Karins batteri väger inte mycket mer än en bok. En normaltjock bok då, inte Krig och fred eller Bonniers uppslagsverk i 28 band. Andra fiffigheter: Skymningsrelä på belysningen! Behövde alltså inte tänka på att sätta på lyset utan det skedde automatiskt när det började skymma. Stängde även av sig automatiskt, vilket jag också ser som ett plus. Sen kommer jag ändå att komplettera med min fantastiska extrasuperduperdeluxejättedyracykellampa där man nästintill ser ända in till stan när man tänder den hemma i byn, för det behövs när man cyklar genom skogen tidigt på morgonen så här års, då är det M-Ö-R-K-T på ett sätt som det aldrig blir i stan där det alltid finns lite ströbelysning som kan vägleda en. Men på min lilla skogsväg ser man ingenting om man inte har rejäl belysning, så det har jag investerat i för att inte hamna i diket eller råka köra på en hjort eller grävling på villovägar.
En annan bra grej var: ONE KEY SOLUTION. Det vill säga en nyckel till både cykellås och batteri, och så har jag köpt ett nytt kedjelås som man liksom klickar i cykellåset (och sedan kan man dra det runt något träd eller liknande) och som man då låser samtidigt som man låser cykeln. En nyckel till tre olika låssystem alltså. Till Maja hade jag en nyckel till cykellåset, en annan till batteriet och en tredje till det extra kedjelåset. Alla dessa nycklar påminner dessutom starkt om varandra i storlek och form och så himla roligt är det sannerligen inte att stå dubbelvikt och fumla med fel nyckel.
Så här långt är jag mer än nöjd. Så gött också med det höga styret som gjorde att man i det närmaste kände sig som drottning Elisabeth när hon är ute på cykeltur, om hon nu någonsin är det. Men man färdas liksom med stil och elegans. Det är vanligtvis ingenting man förknippar med mig, men plötsligt händer det tydligen. Känslomässigt i alla fall, utseendemässigt är det nog ingen större skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar