Rotvälta

Har läst Rotvälta av Tove Alsterdal. Tidigare har jag läst både Blindtunnel och I tystnaden begravd och blivit måttligt förtjust, men den här fick väl lysande recensioner eller nåt som gjorde att jag ändå lånade den. Handlingen är denna:

Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred.

Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.

Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv.

Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Ja men nä, jag vet inte riktigt här. Det är lite som med de andra böckerna, språket är bra, berättelsen rätt intressant, miljöbeskrivningarna lysande men det lyfter liksom aldrig, det är bara en tröttsam grå smet av människor som är svåra och deppiga och bittra eller olyckliga över sina trista liv. Ingen har det bra, allting skaver. Inte för att det behöver vara chic lit-glättigt, men det behöver ju heller inte vara som ett avsnitt av Vilse i pannkakan. Vilket det här var. Den här boken får två magra polislöner av fem möjliga.