torsdag 12 november 2020

Jag hjärta Karin

 Igår kom jag äntligen iväg till cykelhandlaren för att provcykla min nya elcykel och det blev minsann kärlek från det första (lätta) tramptaget. Jag har ju varit väldigt förtjust i min Crescent Maja, och varit SKITSUR över det här med batteriet som gjort att jag tvingats till onödig (och väldigt dyr!) konsumtion. Men nu har jag bitit i det sura äpplet flera gånger om och bestämt mig. 

Och när jag satte mig upp på Monark* Karin så var det som att allting föll på plats. För vad jag inte riktigt gillat med Maja är att styret är lite, lite för lågt och liksom placerat lite, lite för långt fram, fastän jag har det så högt och så långt bak som det bara går. Men jag är inte så lång och jag har inte heller speciellt långa armar och ben och jag har liksom på något sätt accepterat att det är så här att cykla, för så har det alltid varit för mig. Det innebär alltså att jag måste sitta lite för mycket framåtlutad för att kunna greppa ordentligt om handtagen (om jag ska sitta så upprätt som jag vill och som känns bekvämt för mig så når jag bara handtagen med fingertopparna), vilket i sin tur innebär att jag lägger lite för mycket tyngd på armarna/händerna när jag cyklar, vilket slutligen innebär att händerna har en tendens att domna när jag cyklar längre sträckor (vilket ju är det enda jag gör) och det är ju rätt trist. Ja, det är väl egentligen bålmusklerna som ska bära upp tyngden, men det gör mina bara om jag aktivt tänker på det och det orkar jag inte göra i längden. Tänka på det alltså. Hjärnan tröttnar betydligt fortare än musklerna i det avseendet. Det har väl aldrig varit något egentligt problem förrän nu i modern tid när jag har börjat "cykelpendla" som det så flott heter, fast det låter ju som att man gör det dagligdags och det gör ju inte jag. Men när jag bodde i stan så cyklade jag väl max en kvart i taget, sen var man ju framme oavsett vart man skulle, oh the joy of a småstad. Så där hann det där med att händerna domnar aldrig bli ett problem fastän jag cyklade avsevärt mer där och då än vad jag gör här och nu. 

Men hur som helst: KARIN, hon var ju en modell helt i min smak! Med ett styre som var HÖGT redan från början och dessutom placerat så att jag nådde det utan att behöva luta mig framåt. Så gött att kunna sitta som man vill. Nästan som en lång person? Inte för att jag någonsin lider nämnvärt av att vara 158 centimeter över havet, men det bör ju ha en och annan fördel med ytterligare en eller ett par decimeter tänker jag mig. Till exempel kan de stanna vid ett trafikljus och bara sätta ner en fot i backen för att hålla balansen på cykeln, inte som jag som måste hoppa av eftersom jag inte når ner till marken när jag sitter i sadeln. Den saken kunde inte ens KARIN råda bot på, men det finns väl gränser även för henne.    

Nu återstår bara att hitta en tid när hon ska hämtas hem. När jag köpte MAJA så skjutsade min man mig till cykelhandlaren (i grannbyn) och så cyklade jag hem, så får väl försöka få till något liknande arrangemang i början av nästa vecka eller så. För denna vecka hinner jag inte pga att jag är LB, vilket står för LIDE BISSI, vilket är drygskånska för när man har mycket att stå i. 

En annan grej. Har en kollega som gillar att hålla på med något som han kallar för "snorsporter". Googlade uttrycket och fick fram följande: 

Begreppet snorsport beskriver idrott där det handlar om uthållighet och utmattning så att snoret hänger, utmattningen vränger lungorna och musklerna är stumma av värk. Vissa kallar detta för konditionsidrott, men ett mer positivt namn är snorsport där allt ifrån friidrott, simning, längdåkning cykling, orientering, löpning, swimrun, triathlon och mycket kan rymmas. Puls, smärtande muskler och en glädje att kämpa är vanliga kännetecken för snorsport. 

Varsågod för värdelöst vetande (vet inte om jag håller med om att "snorsport" skulle låta mer positivt än "konditionsidrott" men smaken är som bekant olika). I alla fall, igår när jag gick ut från cykelaffären så mötte jag en gubbe som kom insladdande på en cykel, gissningsvis i en prisklass som fick KARIN att framstå som rena loppisfyndet, och han gav verkligen begreppet "snorsport" ett ansikte om man säger så. Ibland när man är sådär bonnaförkyld och inte gör annat än snyter sig så tänker man (eller åtminstone jag) ju "men hur mycket snor kan det egentligen finnas i en näsa?" för det verkar ju aldrig ta slut. Den här gubben hade ungefär motsvarande mängder hängande UTANFÖR näsan och även ner över mun och haka. Grejen var att det inte verkade bekomma honom det minsta, utan han stövlade obekymrat in i cykelaffären med ett slajmigt Niagarafall hängande och slängande över hela nedre delen av ansiktet. Alltså WTF? Så djävla äckligt. Okej om snoret rinner till när man anstränger sig, men då får man väl för fan SNYTA SIG, det är väl ändå en rätt så fundamental grej när det kommer till social fostran. Funderar på hur det hade varit om det hade varit en kvinna som skridit omkring med en massa kroppsvätskor fritt flödande till allmän åsyn, hon hade förmodligen blivit satt under förmyndare. Men memils (medelålders män i lycra) står väl över allt sånt där som innebär att ta hänsyn till andra. Isch. 


* Nu ska man bara göra upp med cirka 40+ år gamla skolgårdsdemoner som envist hävdar att MONARK ÅKER SPARK. Hahaha. 

3 kommentarer:

  1. Men, du har ju glömt det viktigaste. Vad blev det för kulööööör? Blev det puder?
    DDT

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev svart. "Ja, det är ju inget man tröttnar på", sa cykelhandlaren i en uppmuntrande ton.

      Radera
  2. Paminner mig om min cykel som jag köpte av en andfadd man i Holland sisadär vid 4-tiden pa morgonen, jag prutade fran 20 till 15 gulden. Jaja, jag fattade lite sent att den inte var ärligt förvärvad. Men jag hade min "mormorscykel" i tva ar innan jag flyttade, lyckades med konststycket att inte fa den stulen. Svart var den och hade inga växlar.

    Den enda gangen jag känner mig lang och statlig är när jag umgas med min granne. Hon är 152 cm och jag hela 165. Skön känsla :) !

    Annika

    SvaraRadera